När man är lite stolt

Det har varit tyst härifrån några dagar - ja inte från Huliganen förstås, han har låtit sin stämma ljuda över omgivningen både lite nu och då. Nej det är jag som varit tyst. Bloggledes i alla fall. Jo för jag tänkte ju blogga om dagarna i Skottland och då var det ju en himlans massa bilder att gå igenom. Och sen skulle man bestämma sig för vad man ska skriva. Vilka bilder som ska vara med - och hur jag än tänker och planerar så får det nog bli flera Skottlandsinlägg, för man klämmer liksom inte in en graduation, några håriga kossor, lite berg, lite lochar, lite shopping och en jädrans massa bilder hur som helst.

Så låt oss börja med det viktigaste, In medias res som redan de gamla romarna sa. Eller om det var en florentinare? Skitsamma, en latintalande person var det i alla fall, och det betyder, såvitt jag förstår, att man kastar sig rakt in i handlingen. Nu kanske ni tycker att "haha! det gör du ju inte alls, du bara babblar runt", men då vill jag bara ha sagt att det var ju värst vad ni var petiga då. Prata lite latin själva, så får ni se hur lätt det är. Haha på er själva ni!

 På självaste dagen sken solen från en klarblå himmel. Det var kallt, det var det, men festligt! Och det får man säga passade väldigt bra en sån dag.

Glasgow University är väldigt vackert också, får jag säga. Medan vi väntade på att högtidligheterna skulle börja traskade vi runt och fotograferade både löst som fast.

Sen var det dags att traska in i Bute Hall, dit vi fått biljetter.

- Varför tog du inte foto med spiran, frågade dottern förvånat när hon såg bilden nedan. Det kan man ju onekligen fråga sig, men jag var mest inne på den latinska texten på duken. Jag kände mig ju lite latinsk den här dagen. Dock kommer det en bild senare där man faktiskt ser spiran också vill jag till mitt försvar framhålla!

Innan graduenterna kom in underhölls vi med lite brandsäkerhetsföreskrifter. På skotska. Med tanke på att en stor del av publiken bestod av fransmän, tyskar, några förlupna svenskar osv, är jag inte helt säker på att instruktionerna gick hem. Så det var nog en rackarns tur att det inte började brinna. Sen fick vi lite sångundervisning - vi skulle nämligen sjunga Gaudeamus Igitur, när de tågade in. Organisten ledde oss en frejdig sånguppvisning. Bredvid mig hade jag en fransman som jag vänligt delade programblad med så att han skulle se texten.

- Jag vill inte sjunga! sa han förskräckt då.
- Det vill du visst det, sa jag på mitt mest uppfordrande sätt. Fransmannen sjöng. Maken sjöng också.










Sen klev de in, och sen examinerades det så det stod härliga till. Det hela var mycket högtidligt, man fick gå fram och rektorn slog en i huvudet med en kudde samtidigt som någon kastade huvan om halsen på en. Som av en lycklig slump var det ingen som ströps. Sen fick man sitt diplom och tågade ner från balustraden till massornas jubel. Dottern kom fram som nummer två av allihop och jag missade därför en hel del fotograferingsmässigt - och för att jag måste jubla såklart.

När alla fått sitt diplom och blivit slagna i huvudet (ingen slog tillbaka) tågade de ut. Enligt planerna skulle det vara till säckpipemusik, men säckpipeblåsaren drabbades av akut astmaanfall, och det förstår man ju att då går det inte att tuta i säckpipa. Organisten visste dock på råd och spelade rådigt (och med en brittisk humor som man bara kan älska) Starwars-temat vid uttåget av Jedi-krigarna.

Drinks will be served, stod det glatt i programbladet. Det är ordning och reda med britterna. Så vi avnjöt vår Bucks Fizz och minglade och pratade och fotograferade och kände oss hur ohämmat stolta som helst. Alldeles väldigt stolta.

Det togs gruppfoto. Med fyra kemiska doktorer och en Cambridgeprofessor.

Foton med stolta föräldrar!

Och enskilda foton.

Det försöktes fotografera med huvan uppe. Nåja.

Det pussades lite. (Eller rättare sagt: mycket).

Och sen blev det puben och därefter en delikat middag på the Bothy.

Efter det återstod inget annat än att ramla i säng och känna att nu, nu var hon verkligen avfirad, vår kemistiska dotter.