Med hjärtat i halsgropen

Man har ju lärt sig det, man ska inte sticka ut hakan. Säger man att "nu är det vår", ja då kommer kung Bore och häller tonvis med snö över en. Säger man att "oj så frisk jag känner mig!" så slår förkylningen från helvetet till. Typ sånt. Man ska vara en försiktig general har man fått sig itutat. Muttra lite förstulet att "jodå, för all del, sämre kunde man ha det".

Därför är det med en viss bävan jag säger att nyss när jag var ute med den lille Huliganen så kände jag mig så lycklig! Vågar man säga så, utan att all världens olyckor (plus nageltrång) bums drabbar en? Å andra sidan; ska man aldrig våga njuta av lyckokänslor av rädsla för det där olycksbådande tänk-om:et, hur trist är inte det?

Så jo, jag är lycklig. Lycklig för att det är fredag. För att fåglarna sjunger. För att jag tog några komptimmar ledigt och träffade en mycket god vän och pratade ihärdigt i några timmar. För att påskliljorna blommar! I alla fall inomhus. För att dottern ska åka till Paris över helgen och säkert ha det jättekul och slå klackarna i taket på Sacre Coeur. För att sonen kommer hem ikväll - ja redan om en timme! För att det inte är salt ute som gör ont i Huliganens tassar. För att maken är en sån som köper påskliljor till en (se ovan) och rent allmänt sett är en Make av Första Ordningen. För att jag köpt lite nytt garn till ett förhoppningsvis roligt projekt. För att jag har världens bäste huliganhund.

Så hur det än går, så just nu, och just här känner jag att mycket bättre än så här, det blir inte livet. Och nu ska jag gå och förbereda lite mat till när sonen kommer.

Detta är inget gnäll-inlägg

I alla fall inte från min sida. Huruvida det gäller även den fyrbente medlemmen i familjen är diskuterbart. Men jag, jag gnäller inte. Trots att det var vårdagjämning igår, och man kan - om man är lagd åt det hållet - undra var den håller hus? Varför vi har vit materia som dalar ner över oss, samtidigt som vinden viner kall om öronen.

Men som sagt, jag tar det med en klackspark. Man får väl go with the flow. Tänka att manana, då blir det nog varmt och vackert.

Fast så här det det här med snön - när det snöar så sprids det sakramentskade vägsaltet ut över nejden. Och det är inte snällt mot hundtassar, det är det inte. Det svider och gör ont. Men det är inte det som Huliganen gnäller över, nejdå. Han hoppar runt på tre ben och försöker lyfta alla samtidigt - och mattes hjärta blöder. Sen slickar han ihärdigt på de ömma tassarna fast matte bevekande ber honom att låta bli.

Det är då hon gör det. Kommer på en idé. En jädrans dum idé, om man frågar Huliganen.

Strumpor?!? Inte vill en macho hund ha strumpor på sig. Inte ens om matte dök ner i sin strumplåda och  utan hänsyn ryckte åt sig ett par i bra kvalitet som det inte ens var minsta hål på. Dessa donerade hon givmilt åt sin lille kompis. Han var inte tacksam, kan jag säga. Men de satt kvar förvånansvärt bra.

Och jag får ändå säga att jag trots allt försökt göra strumporna så macho som möjligt, så att det inte skulle vara för genant för en Mycket Manlig Vovve.

Kolla bara! Vetflex med dödskallar på - hur coolt är inte det! Inte behöver man gnälla då?

Ship ohoj!

När våren vägrar att höra startskottet och komma ur startgroparna.
När suget efter clotted cream uppnått hittills oanada höjder.
När längtan efter det engelska gnager i ens själ.
När man behöver lite stärkande havsluft (nåja) i näsborrarna.
Vad gör man då?

When the urge after spring, clotted cream and that rather wonderful English quality of life  (and some strengthening sea air) becomes too strong to resist - what is a girl to do?

Det fanns bara en lösning. Att likt en vikingahord hemsöka Bath och Sue som mycket modigt hälsade oss välkomna. Nu är det så att Bath inte direkt ligger vid havet (sånt vet man om man kan geografi. Det kan man inte, men nu är det så). Men det finns en kanal. "Vatten som vatten" sa vi och bosatte oss på en pråm, vilket äventyr!

There was just one thing to do; to haunt Sue like a hoard of vikings. She very bravely and very warmely bid us welcome. Bath is a beatiful place, but not exactly on the coast. If you - like me - is a geographical ignoramus, this migth come as a surprise. However, we solved the sea-air question by staying on a canal boat - after all, one water is as good as another.

Båten var mycket fiffigt arrangerad och vi sov liksom i lager på varandra, men det fungerade utmärkt. Vi hade öppen spis! Visserligen var veden fuktig, så vi eldade mest braständare (de där paraffin-grunkorna), men i sann scoutanda sa vi hurtigt "eld som eld". Och så länge man har gott sällskap, prosecco och underbara ostar klarar man sig utmärkt. Det gungade första natten, och somliga som kände ansvar drömde att vi slet oss och hamnade i Rumänien med pråmen. Lyckligtvis kan jag rapportera att Rumänien fortfarande är Terra Incognita för mig. Det enda obegripliga språk jag hörde när vi öppnade luckan var ankornas kvackande - och till och med det förstod jag. "Hit me' bröd" sa de.

The boat itself was very cleverly constructed; we slept in some kind of layers, but it worked really well. And the brisk sea-of-a-kind air gave us the chance to try that very British thing; a hot-water bottle! Oh, I do feel that we in Sweden are so much poorer for not having those. We did have a fireplace. And damp wood. But in a true girl scout-spirit, we made a fire of firelighters, and then we had prosecco and scrumptious English cheese and were very happy indeed. The first night was quite windy, and The Responsible One dreamed that the boat un-moored itself and we ended up in Roumania. I am happy to report that Roumania is still Terra Incognita to me.

Vi kom sent fredag kväll och åkte söndag eftermiddag, så det gällde att vara effektiv! Och det var vi. Vi gick ut hårt med the Roman Baths, som är ett atmosfärrikt ställe, man bara önskade att man fick bara i poolen. Sen måste man ju dricka te på The Tea Emporium. Det kan hända att man måste äta lite lemon drizzle cake också. Det kan det. Sen var det strosande runt i Bath. Det var magiska ögonblick när man, såsom varande en Austen- nörd, upptäckte att oj, nu är jag på Laura Place! "our cousins in Laura Place" sa jag och drömde mig bort till Persuasion. Sen var det garnaffärer. Och ganska fantastisk tygaffär. Till och med jag blev så till mig att jag köpte tyg. Det är tur jag har en syster som syr.

The visit was but a short one, so we had to be efficient! Culture! Like the Roman Baths, a lovely place with a very good exhibition. Tea at the Tea Emporium. Well, and some lemon drizzle cake (when I write "some" I mean a HUGE piece of lemon drizzle cake...mmmm....). We pottered round Bath - I am dedicated potterer. And suddenly I found myself in Laura Place!! THE Laura Place from Persuasion. I am a true Austen fan, oh yes. And there was yarn. And a lovely fabric shop, where even I got carried away and bought some fabric. Fortunately I have a sewing sister...

Och sen!! Pukor och trumpeter. Sue hade planerat en särskild upplevelse för oss, nämligen ett riktigt Afternoon Tea på The Royal Crescent Hotel, ett hotel som är så förfinat och förnämt att det inte ens finns en skylt som talar om att det är ett hotell. Vi satt i öronlappsfåtöljer vid den sprakande brasan och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som ingick i A Traditional Afternoon Tea; små ljuvliga snittar. Hembakta scones. Bath buns. Fem (5, fünf, cinque) små bakelser. Per man!! Det var där vi mötte vårt Waterloo, jag skäms att säga det, men vi klarade inte av att äta upp allt, fast då fick vi det elegant förpackat med oss hem. Det var inte bara kakorna, det var hela atmosfären som gjorde detta till en verkligt speciell upplevelse. Tack Sue!

And then! Tadaa!! Sue had planned a very special treat for us, a proper Afternoon Tea in a very refined hotel, The Royal Crescent Hotel. It is, in fact, so refined that there is not a sign, only a doorman. We had  our tea in a wonderful lounge by the fire - and that tea, well that was where I met my Waterloo. I never thought I would be beaten by cake, but I was! It was a sweet and delicate defeat - and they very graciously made a box of the victorious pieces of cake so that we could bring it back to the boat. It was a wonderful experience, and I am truly very grateful.

Nästa dag styrkte vi oss med en underbar och hälsosam frukost; Dorset Apple Cake med clotted cream. Vi behövde styrka oss, båtbatteriet laddade ur sig under natten, ett faktum som det beklagade med ett ihärdigt och sorgset pipande. Det kan vara så, apropå clotted cream, att somliga i sällskapet är lite fanatiska. Nåja, andra var mer fudge-fanatiska så det jämnar ut sig.

The next day, after having had a somewhat noisy night (we believe the boat battery was uncharged and it certainly didn't like it, so it beeped in a rather sad way) we had a healthy and nutritious breakfast; Dorset Apple Cake and clotted cream. A girl can't have too much of clotted cream, at least not this one. Another member of the party is more of the fudge kind of girl, well each to her own taste I'd say.

Sen var det en annan högtidsstund! Vi var på visning på Jane Austen-museet, vilket var litet, charmigt och intressant. Vi läste på om hur man använder sin solfjäder för att lämna budskap, vi hörde om Jane och hennes syskon och vi hamnade i utklädningshörnan. För vuxna! Det går ju inte att motstå, äntligen fick man klä ut sig lite. Nu inser jag att jag riskerar att förlora all trovärdighet som seriös vuxen, men jag måste bara visa upp oss i all vår elegans. Tyvärr har jag inget foto av Ellenmamman, de fastnade bara i hennes iphone, men tro mig - hon var lika vråltjusig hon med!

After that there was another Memorable Moment - the Jane Austen exhibition. A lovely and informative little museum, where we read about the language of using ones fan, we heard about Jane and her brothers and sister - and then! There was an opportunity that couldn't be missed, to dress up in hats and dresses and scarfs... I do realise that by publishing these photos no-one will ever take me seriously again, but the truth must come out! Unfortunately there are no photos of the Ellenmother, but trust  me - she was equally elegant.

Nu hade vi kommit in i andra andningen och fyllda av historiens vingslag tog vi oss till Holburn-museet. Där finns en trevlig restaurang, och ni kanske inte tror oss - men vi åt inte kaka! För att bevisa detta presenterar jag härmed Bevis 1A "sallad". Mycket god - och troligtvis just vad jag behövde... Sen gick vi på utställningen. Min mor brukade duka vackert. Jag har minsann brutit servetter i mina dar; Biskopsmössor, Franska liljor och Solfjädrar. Men det är ju inte ens i närheten av det här, får jag erkänna.

We were now in the true historical spirit and went to the lovely Holburn museum. With a charming restaurant. You may not believe this but we did not have cake. I give you exhibit 1A - "a sallad". And not just any sallad, no a really delicious one. We then went on to the exhibitions. My late mother used to set a really  nice table and we did use to fold the odd "Archbishop's Hat" or "French Lily" or "Fan" - but nothing of this kind. Isn't it amazing? Made of folded napkins.

Sedan var det beklagligtvis dags att bege sig till flygplatsen. Där lyckades vi med konststycket att trots att vi var i god tid nästan missa planet. Fast det gjorde vi inte, och det var ju tur. Trötta men väldigt, väldigt nöjda nådde vi sedan hemmet, där maken och Huliganen tog emot. Det viftades på svansar. Det kramades. Och vi drack te och provade lite av den där bättre-än-sex-chokladen som jag köpt med mig hem. Teet? Ja det serverades i min alldeles egna Jane Austen-tekopp. Ända sedan jag första gången besökte Sue och vi drack te på the Abbey Tea Rooms i Glastonbury i världens vackraste tekoppar har jag letat efter självaste Tekoppen. Ibland tror jag att jag mest uppskattat jakten, utan att verkligen vilja finna den. Men den här är nära. Mycket nära. Teet smakade utmärkt - och det gjorde chokladen också!

And then we had to head back to the airport, where we, although we were in ample time, nearly missed the flight. But we didn't. And really tired but gloriously happy and grateful, we reached home. Where the Husband and the Hooligan waited. One of them wagged his tail furiously, the other one gave me a good long hug. And then we had tea and tried some of the better-than-sex-chocolates I had brought back from Bath. And the tea was served in this, my very own Jane Austen tea cup! Ever since I visited Sue the first time in 2004 and we had tea in the Abbey Tea Rooms in Glastonbury where they had lovely rosy tea cups I have been looking for The Tea Cup. I think I more enjoy the hunt than really wanting to find it - but this is very, very close! And the tea tasted lovely...and so did the chocolates!

Thank you Sue!

Livets skiftningar

Det är olika, här i livet.

Vissa dagar bor man på en pråm i Bath, man äter Dorset Apple cake och påskliljorna (eller daffodilerna, som vi globetrotters säger) blommar.

Dagen därpå är det dubbla vantar, iskalla vindar och det väntas 30 cm snö (och storm! låt oss inte glömma snöstormen!) under veckan.

Ja, jag vet ju vad jag föredrar.

Det kommer fler bilder och mer hågkomster, jag ska bara tina upp lite först.

Habemus Hampum

Maken satt och tittade på nyheterna igår - själv kastade jag bara en frivolt förströdd blick för jag skulle ut på galej, te med Ellenmamman minsann. Jag hörde dock hur maken belåtet muttrade när han hörde den latinska nyheten habemus papam. Röken hade svävat vit. Den nye påven var vald. Det är fint, det. Latin och allt. Maken mös förnöjt, nog mer på grund av det språkliga än det kyrkliga.

Sen kastade han en blick på Huliganen som belåtet rullat ihop sig på mattan.

- Habemus Hampum! utbrast han ännu mer förtjust.

Var det rätt? Maken sprätte deklinationer och kasus omkring sig, som vore det konfetti på ett rejäl nyårspartaj. Men jo, han kom fram till att så måste det vara. Vi har en Hampus. Ingen kan invända mot det.

Huliganen öppnade ett sömnigt öga och man såg att han tänkte att a) det är väl klart att det är mer viktigt med habemus hampum än vilken påve som helst, och b) det är ju en definitionsfråga det där, vem som har vem så att säga.

Maken rasslade runt lite mer med sin latinska hjärnsynaps och sa kärleksfullt Hampus Hamporum. Hampusarnas Hampus. Eller kanske man kan läsa det som "den främste bland Hampusar"?

Nu nickade Huliganen belåtet. Jo så är det, var sig det är på latin eller skånska.

Om mord

Maken och jag var på bio, det har inte varit läge för några käcka utomhusaktiviteter precis. -5 grader och snö?! Vad är det för sätt?? Ja då får man roa sig på andra vis, och då blev det bio. Vi gick och såg den nya Maria Lang-filmen Mördaren ljuger inte ensam. Nä, det var ju ett som var sant, det ljögs både hit och dit och jag får säga att polisarbetet... var det verkligen så...så... godtyckligt då på 50-talet?

Jag har i min ungdom läst alla (tror jag) Maria Langs deckare, och såvitt jag minns så gillade jag dem, i all synnerhet de första, där Puck Bure var med. Och jag får nog säga att jag tycker att Tuva Novotny gjorde sig bra som Puck. Sen var det ju många vackra femtiotalsklänningar också, vacker sommarnatur och sol! (sa hon längtansfullt). Men jag kan inte påminna mig att Ejnar Bure var så, tja, hunkig av sig? Att han hade behov av att visa upp sin bringa i tid och otid? Eller att Christer Wijk var så svår på fruntimmer?

Sen dog ju folk som flugor, där på ön. Men på ett väldigt rart 50-talssätt, så det var nästan lite idylliskt det hela. Men jag vet vem jag skulle gjort till mördare, för att inte tala om offer; herregud, den stackars Ann, Rutgers fru - det enda hon fick göra (mer än att bli bedragen och vara iklädd pärlhalsband) var att laga mat, servera drinkar i biblioteket och diska. Hade jag fått skriva manus hade hon raskt avpolletterat både en och två av de lata gästerna. Då hade det ju blivit mycket mindre disk också.

Detta är inte Köpenhamn

Vi hade en plan, kemistiska dottern och jag. Medan våra respektive bättre hälfter ägnade sig åt tentaplugg skulle vi strosa runt i någon trevlig stad, kanske fika lite, äta lite lunch - ja jag såg även för min inre syn ett litet glas champagne. Eller två. Man ska inte snåla.

Efter att ha planerat lite till kom vi fram till att Köpenhamn vore väl trevligt, en solig vårdag? (Även om vi kanske inte tänkt oss en solig vårdag med arktiska vindar). Ja det var en utmärkt plan, en sån som man kunde vara stolt över! I all synnerhet den där bubbel-vinklingen kände jag var ett genidrag.

Men så skulle dottern delta i en konferens i Finland och prata om Viktiga Kemistiska Frågor. Inget fel på det heller, i alla fall inte om man gillar kemi. Vissa gör ju det. Har jag hört sägas. Fast nu lyckades dottern få med sig någon liten elak finsk bacill när hon åkte hem, så vi fick skrinlägga Köpenhamnsplanerna. Då blev plan B en sväng i Kristianstad. Dock visade sig de Finländska Bacilljävlarna (pardon my French) vara av Ytterst Elakartat Slag, så det blev inte Kristianstad heller.

Rådig som jag är fann jag dock på råd. Det blev en sväng på stan med syrran och det var alls inget dåligt alternativ! Det blev lite shopping, lite te och lite morotskaka så det gick rakt ingen nöd på mig.

En sväng på torget blev det också. Så nu har jag en tulpanbukett på köksbordet. 25 kronor vårkänsla!