Med hjärtat i halsgropen

Man har ju lärt sig det, man ska inte sticka ut hakan. Säger man att "nu är det vår", ja då kommer kung Bore och häller tonvis med snö över en. Säger man att "oj så frisk jag känner mig!" så slår förkylningen från helvetet till. Typ sånt. Man ska vara en försiktig general har man fått sig itutat. Muttra lite förstulet att "jodå, för all del, sämre kunde man ha det".

Därför är det med en viss bävan jag säger att nyss när jag var ute med den lille Huliganen så kände jag mig så lycklig! Vågar man säga så, utan att all världens olyckor (plus nageltrång) bums drabbar en? Å andra sidan; ska man aldrig våga njuta av lyckokänslor av rädsla för det där olycksbådande tänk-om:et, hur trist är inte det?

Så jo, jag är lycklig. Lycklig för att det är fredag. För att fåglarna sjunger. För att jag tog några komptimmar ledigt och träffade en mycket god vän och pratade ihärdigt i några timmar. För att påskliljorna blommar! I alla fall inomhus. För att dottern ska åka till Paris över helgen och säkert ha det jättekul och slå klackarna i taket på Sacre Coeur. För att sonen kommer hem ikväll - ja redan om en timme! För att det inte är salt ute som gör ont i Huliganens tassar. För att maken är en sån som köper påskliljor till en (se ovan) och rent allmänt sett är en Make av Första Ordningen. För att jag köpt lite nytt garn till ett förhoppningsvis roligt projekt. För att jag har världens bäste huliganhund.

Så hur det än går, så just nu, och just här känner jag att mycket bättre än så här, det blir inte livet. Och nu ska jag gå och förbereda lite mat till när sonen kommer.