Slottsliv

Iklädd min nya röda hatt så känns det väldigt naturligt att återvända till franskt slottsliv. Hade någon vänlig själ serverat ett glas champagne hade väl slottskänslorna sprutat ännu mer, men citronsaft går rätt bra det med.

Den här semestern var ju tänkt att inte vara så mycket fokuserad på vinproducenter, utan även slott, trädgårdar och mat. Ja i och för sig, mat är liksom alltid på agendan när vi reser.

Efter den strålande dagen på Villandry och Chenonceau ville maken åka till Chambord.

- Ållrejt! sa jag, medgörlig som jag är. Chambord är gammalt och det sägs att Leonardo da Vinci möjligen gjort den ursprungliga arkitekturen, så nog kunde jag tänka mig att åka dit. Fast jag får säga att av de slott vi besökte var det här det som lämnade mig mest kall. Okej, kanske inte direkt kall, för det var en rackarns varm dag, men liksom inte så imponerad.

Jodå, det var stort. Det var slottsaktigt. Arkitekturen var helt makalös. Men jag såg inga fina trädgårdar. Man tog rejält betalt för att låta besökarna uppsöka en toalett, eller, för den delen, att parkera. När vi köpte biljetter var personalen komplett ointresserad.

Men visst var det vackert! Vi såg en film som informerade om hur planläggningen var gjord, man skulle tydligen tänka sig att det var som en vindmölla, med ett central trapptorn med fyra torn, ett i varje hörn. Det var halvtrappor och gångar och runda rum och tårtformade rum och hit och dit. - Aha, sa maken och såg ut som han begrep hur det hela hängde ihop när han såg planskissen. - Just det, svarade jag (som inte begrep något alls). Trappan var i alla fall riktigt fräck, i liksom dubbla spår så man kunde gå både upp och ner utan att mötas. Låter det obegripligt? Det var det nästan också.

Igår såg jag en tidningslöpsedel som skrek ut att "Zlatans och Helenas hus har stårt tomt i 447 dagar" (över 400 i alla fall, jag kommer inte riktigt ihåg). Då tänkte jag på Frans I som byggde hela konkarongen och som besökte slottet åtta (8) gånger under sin livstid, och ingen gång mer än några veckor i stöten. Där kan man prata om att låta ett hus stå tomt! Frans I hade en salamander i sitt vapen, det tyckte jag var lite rart, måste jag säga.

Nej, som sagt, Chambord lämnade mig ganska kall. Men sen åkte vi till Chaumont, det slott som Catarina av Medici tvingade på Diane de Poitiers i utbyte mot Chenonceau. Här spottade det franska slottslivet upp sig betydligt! Det var ett riktigt gulligt Törnrosaslott och det fanns massor av trädgådar! Så ska en slipsten dras.

Dessutom pågick en trädgårdsutställning, på temat "De sju dödssynderna". Jag får väl erkänna att jag så småningom tröttnade på att läsa om människans uselhet och elände och hur vi utnyttjar jordens resurser (inte för att det inte är sant, men det var 24 utställningsträdgårdar och alla spann på temat "elände, elände, elände...". Men om man nöjde sig med att se dem som konstinstallationer så var det jättekul! Vissa vackra, andra mest... udda? Sötast av alla installationer var i alla fall hönsen. Om det nu är höns. Det stod förvisso "höns" på skylten (fast på franska såklart, fransmännen vet ju faktiskt inte att höns heter höns), men det såg mest ut som levande dammvippor.

Slottet i sig var också vackert, men roligast var nästan att komma upp i vindsvåningen som inte alls var renoverad. Det lämnade mycket spelrum för fantasin måste jag säga.

Jag var mycket nöjd med att vi avslutade dagen med denna pärla till slott - och det var faktiskt det sista slottet vi besökte (om man bortser från chateauet i Nantes och där var vi inte inne, så det gills liksom inte riktigt).

Idag har det inte varit slottsliv, men det har varit en mycket bra dag ändå! I förmiddags åkte syrran och jag på utflykt till Måryd med hundarna. Vi åkte tidigt, men det var redan riktigt varmt. Huliganen drog på sig simbyxorna och gjorde ett svanhopp rakt ut i Boijsens dammar; på äldre dagar har han blivit riktigt modig när det gäller det våta elementet. Sen skakade han sig omsorgsfullt så att resten av sällskapet också blev blöta. Zoya rös och gick och la sig i skuggan under bänken medan syrran och jag åt nybakt rulltårta och drack kaffe. Sedan har det faktiskt blivit mer bad, fast det var maken och jag som slängde oss i Öresund. Till vår stora förvåning var det inte ens kallt! Nu ska maken just gå in och göra köttfärspaj till mig. Det gör han rätt i.

Semesterlivet är inte dumt, måste jag säga.

Sommar

Det är sommar. Det är soligt (typ). Det är varmt. Det är första dagen på min semester och jag har med ett magplask landat i semester-mode.

Jag sitter på altanen och gör absolut ingenting mer än njuter av livet. Det mest ansträngande är när jag masar mig upp ur stolen för att maken ska fotografera min nya hatt. Jodå, jag har en ny hatt. En röd. Det kan hända att det är min fjärde röda hatt, men kan man ha för många röda hattar? Nej det kan man inte.

Jag ställde faktiskt just denna fråga till maken, mest retoriskt i och för sig, men i alla fall. Maken såg förvånad ut. "För många röda hattar? - nej inget är väl mer passande för en Halmianska från Lund än en röd hatt!" var hans utlåtande. (För de som inte vet är Halmia ett kanske inte världskänt och kanske heller inte världsbäst, men likväl utmärkt fotbollslag från Halmstad. Deras klubbfärger är just rött och vitt. Maken är Halmian sedan barnsben och tycker således att en rödklädd fru, det är liksom höjdpunkten av elegans).

Dagens lunch bestod av glass på Stortorget tillsammans med maken och syrran. Det känns lite lätt dekadant att helt strunta i grönsaker, tuggmotstånd, fiber, nyttigheter och sånt. Inte minsta lilla spenatblad. Morötterna lyste med sin frånvaro. Det var hembakade rån och glass med smak av finsk lagrits och vitchoklad-med-hallonrippel. Faktum är att jag saknade inte morötterna alls.

Igår inleddes helgen med att Dottern och Svärsonen var och åt grillad lax och drack egenimporterad vin från Vouvray på altanen. Bättre inledning på helgen kan inte tänkas! Vi fick se massor av härliga bilder från självaste bröllopsresan, och man blev varm om hjärtat av att se hur härligt de hade haft det.

Just nu ligger det en västgötaspets och sover på min fot. Han snarkar lite lätt och verkar också njuta av livet. Trots att han inte fått en ny hatt.

Hattmodellen heter Audrey, och jag förväntade mig att se ut som Audrey Hepburn ungefär, helt utan att ta med i beräkningen att jag vare sig har rådjursögon, mörkt hår, ser elegant ut eller väger ca 25 kg mindre. Men det bryr jag mig inte om, jag trivs fint i min hatt ändå. Jag gillar att man kan bära den lite hur som helst. Det är rätt. Man ska kunna gå utanför ramarna, även när det gäller hattar.

 Nu får jag snart ta mig i kragen och bli lite aktiv. Här kan man ju inte bara sitta och dröna bort tillvaron. Jag tror jag ska gå och plocka mig en ros. Sen ska så småningom mat lagas, det blir ankbröst, vilket har många fördelar. Det är gott. Det går snabbt. Och det blir egenodlad nypotatis till.

Livet i röd hatt är helt enkelt perfekt!

Á la recherche du temps perdu

Notera det franska anslaget. Jag har dock aldrig läst Marcel Proust och det är högst tvivelaktigt att jag någonsin kommer att göra det.

Man kan också kalla inlägget "Troglodyt? Moi??". Eller rentav "Tillbaka till stenåldern".

Men nu struntar vi i titeln på inlägget, nu kör vi!

Vi åkte till Frankrike. Maken och jag, vi gillar gamla grejer. Man kan rentav kalla oss bakåtsträvare. (Vissa mer än andra...). Vi tycker om att bo på ställen som har atmosfär. Som inte är nya, sterila och som tycker att högsta betyg för inredning går till den som är mest minimalistiskt. Så hur kunde vi motstå frestelsen att bo i en grotta? Va?

- Jag känner min inre Grottman kalla! sa maken och såg nostalgisk ut.

Själv började fundera i banorna "klubba ner sin kvinna och släpa henne in i grottan" och blev helt plötsligt tacksam för mitt korta hår. Jag såg nogsamt till att maken inte hade några klubbor i närheten heller. Och i ärlighetens namn; ser grottorna ut så här, ja då kan även jag känna urtidsmänniskan leva upp! Okej, jag ska erkänna; det var något svalt och fuktigt, det var det. Men otroligt läckert. Och La Bagatelle, där vi bodde, var ett väldigt mysigt litet (5 gästrum) hotell. Vad finns det att inte tycka om när man får äta sin croissant och sin pain au chocolat i en muromgärdad trädgård där rosorna klänger sådär nonchalant upp längs murarna? När hotellkatten är 12 år och heter Mirabelle? När man kan ta sig ett dopp efter dagens vedermödor i en liten bassäng (ack så jobbigt med dessa ständiga slotts- och trädgårdsbesök. För att inte tala om vinprovningen!).

Slott, ja. Vi åkte till Loire för att inte bara hänge oss åt vingårdar, utan även njuta lite slottsliv. För att inte tala om trädgårdsliv!

Vi gick ut hårt. Villandry stod på programmet! Och jag ska här och nu erkänna att detta var resans höjdpunkt för min del, vilka fantastiska trädgårdar! Till och med maken, som väl inte är världens mest nördigaste trädgårdsfantast (han har som bekant andra nörderier för sig) föll pladask. - Wow! sa han och gapade förundrat över buxbomskvarteren, växhusen, pergolorna inklädda i vinrankor, svanarna- och grönsakerna. Ja man kan tro att man inte kan bli tårögd av förtjusning över ren köksträdgård, men då har man inte varit i Villandry. Salladshuvudena stod i snörräta rader. Lökarna dinglade disciplinerat med sina stjälkar. Spenaten höll sig på mattan. Persiljan krusade sig på sirligaste vis.

Maken tittade hänfört. - vi måste köpa mer buxbom! utropade han sedan och vi skänkte köksträdgården där hemma en tanke och rodnade lite generat. Våra rädisor gör nämligen lite som de vill. För att inte tala om ruccolan. Rena anarkin!

Slottet i sig var också fint. Vilka slott är inte det? Vi traskade runt. Beundrade ståtliga sängar. Klättrade i trappor, ja ända upp i tornet. Även maken, som lider av svårartad svindel. Bra jobbat, käre make!

Jag är lite kär, det är jag. Inte bara i maken, men även i Villandry. Dit vill jag åka igen!

Efter Villandry åkte vi till Chenonceau. Inte så imponerande trädgårdsanläggningar kanske, men slottet! Alltså, hur häftigt är inte det att ha ett slott som liksom sträcker sig rakt ut i floden (som var en biflod till Loire, och just nu sviker mig minnet vad den heter). Henri I gav det till Diane de Poitiers, sin 20 år äldre älskarinna, men när han dött tvingade hans änka Catarina av Medici henne att byta det mot Chaumont (som vi besökte dagen därpå). På sitt sätt kan jag förstå det, även om Chaumont också var alldeles, alldeles ljuvligt. Ärligt talat, hade jag varit Katarina av Medici hade jag sagt till Diane att sticka och brinna, och sedan lagt beslag på båda slotten själv. Det roliga är att Henris och Catarinas vapen, med två motstående C:n också ser ut som ett D; ett menage à trois i bokstavsform kan man säga.

Vilket fantastiskt galleri ut över floden. Tänk att få sprätta runt där i en livad dans - eller vad de nu gjorde. De kanske satt och drack vin och sniffade på rosor hela dagarna? Fast alla sprätte ju inte, vissa svettades nere i köket, och med en sån rejäl spis så bör det ha varit varm!

 När man har tittat ihärdigt på slott så blir man lite matt, men det avhjälptes med en glass. Och sen tittade vi på köksträdgården på Chenonceau också. Och åsnorna! Låt oss inte glömma åsnorna!

Därefter var det dags att återvända till La Bagatelle. Ta ett dopp i poolen. Äta lite mat. Dricka lite vin. Hårdare liv kan man ha. Och ärligt talat, jag lever hellre nu än på stenåldern.

Dagen därpå blev det mer slottsliv - men det får bli ett senare inlägg.

Au revoir!