Slottsliv

Iklädd min nya röda hatt så känns det väldigt naturligt att återvända till franskt slottsliv. Hade någon vänlig själ serverat ett glas champagne hade väl slottskänslorna sprutat ännu mer, men citronsaft går rätt bra det med.

Den här semestern var ju tänkt att inte vara så mycket fokuserad på vinproducenter, utan även slott, trädgårdar och mat. Ja i och för sig, mat är liksom alltid på agendan när vi reser.

Efter den strålande dagen på Villandry och Chenonceau ville maken åka till Chambord.

- Ållrejt! sa jag, medgörlig som jag är. Chambord är gammalt och det sägs att Leonardo da Vinci möjligen gjort den ursprungliga arkitekturen, så nog kunde jag tänka mig att åka dit. Fast jag får säga att av de slott vi besökte var det här det som lämnade mig mest kall. Okej, kanske inte direkt kall, för det var en rackarns varm dag, men liksom inte så imponerad.

Jodå, det var stort. Det var slottsaktigt. Arkitekturen var helt makalös. Men jag såg inga fina trädgårdar. Man tog rejält betalt för att låta besökarna uppsöka en toalett, eller, för den delen, att parkera. När vi köpte biljetter var personalen komplett ointresserad.

Men visst var det vackert! Vi såg en film som informerade om hur planläggningen var gjord, man skulle tydligen tänka sig att det var som en vindmölla, med ett central trapptorn med fyra torn, ett i varje hörn. Det var halvtrappor och gångar och runda rum och tårtformade rum och hit och dit. - Aha, sa maken och såg ut som han begrep hur det hela hängde ihop när han såg planskissen. - Just det, svarade jag (som inte begrep något alls). Trappan var i alla fall riktigt fräck, i liksom dubbla spår så man kunde gå både upp och ner utan att mötas. Låter det obegripligt? Det var det nästan också.

Igår såg jag en tidningslöpsedel som skrek ut att "Zlatans och Helenas hus har stårt tomt i 447 dagar" (över 400 i alla fall, jag kommer inte riktigt ihåg). Då tänkte jag på Frans I som byggde hela konkarongen och som besökte slottet åtta (8) gånger under sin livstid, och ingen gång mer än några veckor i stöten. Där kan man prata om att låta ett hus stå tomt! Frans I hade en salamander i sitt vapen, det tyckte jag var lite rart, måste jag säga.

Nej, som sagt, Chambord lämnade mig ganska kall. Men sen åkte vi till Chaumont, det slott som Catarina av Medici tvingade på Diane de Poitiers i utbyte mot Chenonceau. Här spottade det franska slottslivet upp sig betydligt! Det var ett riktigt gulligt Törnrosaslott och det fanns massor av trädgådar! Så ska en slipsten dras.

Dessutom pågick en trädgårdsutställning, på temat "De sju dödssynderna". Jag får väl erkänna att jag så småningom tröttnade på att läsa om människans uselhet och elände och hur vi utnyttjar jordens resurser (inte för att det inte är sant, men det var 24 utställningsträdgårdar och alla spann på temat "elände, elände, elände...". Men om man nöjde sig med att se dem som konstinstallationer så var det jättekul! Vissa vackra, andra mest... udda? Sötast av alla installationer var i alla fall hönsen. Om det nu är höns. Det stod förvisso "höns" på skylten (fast på franska såklart, fransmännen vet ju faktiskt inte att höns heter höns), men det såg mest ut som levande dammvippor.

Slottet i sig var också vackert, men roligast var nästan att komma upp i vindsvåningen som inte alls var renoverad. Det lämnade mycket spelrum för fantasin måste jag säga.

Jag var mycket nöjd med att vi avslutade dagen med denna pärla till slott - och det var faktiskt det sista slottet vi besökte (om man bortser från chateauet i Nantes och där var vi inte inne, så det gills liksom inte riktigt).

Idag har det inte varit slottsliv, men det har varit en mycket bra dag ändå! I förmiddags åkte syrran och jag på utflykt till Måryd med hundarna. Vi åkte tidigt, men det var redan riktigt varmt. Huliganen drog på sig simbyxorna och gjorde ett svanhopp rakt ut i Boijsens dammar; på äldre dagar har han blivit riktigt modig när det gäller det våta elementet. Sen skakade han sig omsorgsfullt så att resten av sällskapet också blev blöta. Zoya rös och gick och la sig i skuggan under bänken medan syrran och jag åt nybakt rulltårta och drack kaffe. Sedan har det faktiskt blivit mer bad, fast det var maken och jag som slängde oss i Öresund. Till vår stora förvåning var det inte ens kallt! Nu ska maken just gå in och göra köttfärspaj till mig. Det gör han rätt i.

Semesterlivet är inte dumt, måste jag säga.