Á la recherche du temps perdu

Notera det franska anslaget. Jag har dock aldrig läst Marcel Proust och det är högst tvivelaktigt att jag någonsin kommer att göra det.

Man kan också kalla inlägget "Troglodyt? Moi??". Eller rentav "Tillbaka till stenåldern".

Men nu struntar vi i titeln på inlägget, nu kör vi!

Vi åkte till Frankrike. Maken och jag, vi gillar gamla grejer. Man kan rentav kalla oss bakåtsträvare. (Vissa mer än andra...). Vi tycker om att bo på ställen som har atmosfär. Som inte är nya, sterila och som tycker att högsta betyg för inredning går till den som är mest minimalistiskt. Så hur kunde vi motstå frestelsen att bo i en grotta? Va?

- Jag känner min inre Grottman kalla! sa maken och såg nostalgisk ut.

Själv började fundera i banorna "klubba ner sin kvinna och släpa henne in i grottan" och blev helt plötsligt tacksam för mitt korta hår. Jag såg nogsamt till att maken inte hade några klubbor i närheten heller. Och i ärlighetens namn; ser grottorna ut så här, ja då kan även jag känna urtidsmänniskan leva upp! Okej, jag ska erkänna; det var något svalt och fuktigt, det var det. Men otroligt läckert. Och La Bagatelle, där vi bodde, var ett väldigt mysigt litet (5 gästrum) hotell. Vad finns det att inte tycka om när man får äta sin croissant och sin pain au chocolat i en muromgärdad trädgård där rosorna klänger sådär nonchalant upp längs murarna? När hotellkatten är 12 år och heter Mirabelle? När man kan ta sig ett dopp efter dagens vedermödor i en liten bassäng (ack så jobbigt med dessa ständiga slotts- och trädgårdsbesök. För att inte tala om vinprovningen!).

Slott, ja. Vi åkte till Loire för att inte bara hänge oss åt vingårdar, utan även njuta lite slottsliv. För att inte tala om trädgårdsliv!

Vi gick ut hårt. Villandry stod på programmet! Och jag ska här och nu erkänna att detta var resans höjdpunkt för min del, vilka fantastiska trädgårdar! Till och med maken, som väl inte är världens mest nördigaste trädgårdsfantast (han har som bekant andra nörderier för sig) föll pladask. - Wow! sa han och gapade förundrat över buxbomskvarteren, växhusen, pergolorna inklädda i vinrankor, svanarna- och grönsakerna. Ja man kan tro att man inte kan bli tårögd av förtjusning över ren köksträdgård, men då har man inte varit i Villandry. Salladshuvudena stod i snörräta rader. Lökarna dinglade disciplinerat med sina stjälkar. Spenaten höll sig på mattan. Persiljan krusade sig på sirligaste vis.

Maken tittade hänfört. - vi måste köpa mer buxbom! utropade han sedan och vi skänkte köksträdgården där hemma en tanke och rodnade lite generat. Våra rädisor gör nämligen lite som de vill. För att inte tala om ruccolan. Rena anarkin!

Slottet i sig var också fint. Vilka slott är inte det? Vi traskade runt. Beundrade ståtliga sängar. Klättrade i trappor, ja ända upp i tornet. Även maken, som lider av svårartad svindel. Bra jobbat, käre make!

Jag är lite kär, det är jag. Inte bara i maken, men även i Villandry. Dit vill jag åka igen!

Efter Villandry åkte vi till Chenonceau. Inte så imponerande trädgårdsanläggningar kanske, men slottet! Alltså, hur häftigt är inte det att ha ett slott som liksom sträcker sig rakt ut i floden (som var en biflod till Loire, och just nu sviker mig minnet vad den heter). Henri I gav det till Diane de Poitiers, sin 20 år äldre älskarinna, men när han dött tvingade hans änka Catarina av Medici henne att byta det mot Chaumont (som vi besökte dagen därpå). På sitt sätt kan jag förstå det, även om Chaumont också var alldeles, alldeles ljuvligt. Ärligt talat, hade jag varit Katarina av Medici hade jag sagt till Diane att sticka och brinna, och sedan lagt beslag på båda slotten själv. Det roliga är att Henris och Catarinas vapen, med två motstående C:n också ser ut som ett D; ett menage à trois i bokstavsform kan man säga.

Vilket fantastiskt galleri ut över floden. Tänk att få sprätta runt där i en livad dans - eller vad de nu gjorde. De kanske satt och drack vin och sniffade på rosor hela dagarna? Fast alla sprätte ju inte, vissa svettades nere i köket, och med en sån rejäl spis så bör det ha varit varm!

 När man har tittat ihärdigt på slott så blir man lite matt, men det avhjälptes med en glass. Och sen tittade vi på köksträdgården på Chenonceau också. Och åsnorna! Låt oss inte glömma åsnorna!

Därefter var det dags att återvända till La Bagatelle. Ta ett dopp i poolen. Äta lite mat. Dricka lite vin. Hårdare liv kan man ha. Och ärligt talat, jag lever hellre nu än på stenåldern.

Dagen därpå blev det mer slottsliv - men det får bli ett senare inlägg.

Au revoir!