Förvisso måndag

men inte vilken måndag som helst.

För idag fyller hon år! Dottern alltså. Det finns saker hos henne som jag tydligt ser att hon fått från sin far; sin ihärdighet och sina sena kvällsvanor, till exempel. Sen finns det saker som kommer från mig; den imponerande längden (knappa 1.60), och jag tycker mig även känna igen ett visst envist drag...

Men det mesta har hon liksom kommit på alldeles på egen hand; klokskapen. Noggrannheten. Modet att flytta helt själv till främmande länder. Dessutom har hon begåvat oss med en alldeles förträfflig svärson.

Hon är min bästa fikakompis. Vi har delat många intressen, allt från hästeri till syende. Andra saker får hon ha på egen hand, det där med kemi har jag till exempel aldrig lyckats begripa mig på.

Jag är så glad att det är just hon som är dotter i den här familjen! Den bästa man kan tänka sig.

Och idag fyller hon år! Vi skickar henne många varma kramar - och det ligger något paket och väntar.

Odlarglädje

 

Det lär inte bli några EU-bidrag för de huliganska odlingarna. Det lär heller inte vara så att mitt knåpande med att peta ner små fröer i myllan kommer att resultera i prunkande odlingar över det skånska landskapet. Men visst är det ändå något tillfredställande i att se hur ens egenhändigt nerpillade slingerkrassefrö nu har resulterat i ett litet försagt och skrynkligt blad som kikar upp? När jag välvilligt klappat på slingerkrasseembryot vänder jag blicken mot mina (plats för triumferande trumvirvel!) övervintrade pelargoner!

Jodå, jag har övervintrat pelargoner minsann. I tvättstugan i källaren. En enda gång tidigare har jag försökt mig på detta konststycke, då betalade jag ett antal tusenlappar i uppvärmningskostnad i växthuset för att pelargonuslingarna skulle trivas över vintern och sedan komma igång med en prunkande blomning så fort våren anlände. De otacksamma rackarna dog prompt allihop. Nu håller jag tummarna för att dessa ska sköta sig på ett mer tillfredsställande sätt.

Dagen har annars gått i ett behagligt och makligt tempo. Jag cyklade ner till stan och mitt när jag stod och inhandlade födelsedagspresent till dottern så ringde hon. - Lägg på omedelbart! röt jag, vem vet om hon på något sätt kunde spionera genom telefonen vad mamma inhandlade. När jag handlat färdigt ringde jag dock upp, då var ju ändå grunkorna inslagna och jag räknade med att min hemlighet var i säkert förvar.

Dottern skulle sedermera ner till stan och äta glass, lät hon meddela. Själv föll jag för kardemummbullarnas lockelse och handlade två stycken med mig hem. En till mig och en till maken. Hunden lät påskina att jag räknat fel, åt det snåla hållet. Ett tag funderade jag på lite glass även till mig, men sen tog jag mig i örat och avstod. Just nu undrar jag vad det skulle vara bra för?

Sen handlade jag blommor på torget. Gula freesior, för att de doftar så ljuvligt. Och vaniljfärgade nejlikor för att de är så rart skrynkliga, typ.

Men som sagt; för övrigt har vi tagit det tämligen lugnt. På alla håll och kanter.

Själv har jag det alldeles förträffligt behagligt. Maken har låtit meddela att han lagar mat ikväll, så att jag kan känna mig alldeles väldigt uppassad och omhändertagen. Inte minsta lilla potatis skulle jag behöva skala framhöll han. Allt skulle han göra!

Så i skrivande stund är han på väg att hämta thai-mat. Prata om att man är bortskämd!

Spring has sprung

 Och det är väl himla bra. Vem kan låta bli att gilla lite ljumma vindar, sol och angenäma temperaturer? Man får nog säga att på popularitetsskalan så slår en solig aprildag en jämmerregnig novemberdag stort. Det vore som om Usein Bolt och undertecknad skulle tävla på 200 meter - han skulle försvinna i fjärran (nåja, 200 meter bort, men det är fjärran om man är lite sådär beroende av progressiva glasögon) innan jag ens hann kollapsa efter en 10-15 meter.

Fast nu lämnar vi Usein Bolt åt sitt öde och ägnar oss åt våren. Ja, jo, det är bra, det är det. Men måste den springa på så jädrans fort?

Imorse promenerade Huliganen, Zoya och jag ut på morgonpromenad innan hanen ens hade hunnit gala. Lite lätt småsömniga (mer om det sedan) men vid gott mod. Rätt vad det var studsade jag! Herregud - en magnolia som håller på att slå ut? Det är väl ändå att ta i, magnoliorna ska blomma utanför Universitetshuset när studentsångarna står och brölar om vintern som rasat och sköna maj välkommen och allt vad det är. Dit är det tre veckor. Det var inte minsta lilla studentsångare ute nu och kvintilerade.

- Besinna dig! sa jag till Magnolian. - Ta det lugnt! Det är ingen hets, ingen svår panik.
Magnolian svarade inte. Jag tror magnolior kan vara lite svårkonverserade, faktiskt.

Huliganen uppfattade att matte var lite misslynt med magnolian och visade solidariskt sitt stöd för matte-sidan genom att pinka lite på den. Det ska väl lära den att ta det lite lugnare hoppas man.

Sen gick vi vidare; milda matilda, här blommade såväl vitsippor som blå nunneört! Det är vackert, men man hinner ju inte med. Man kan bli svårartat stressad för mindre.

Så småningom kom vi hem till maken som låg och snarkade i godan ro. Man gör det om man ramlat i säng vid fyratiden. Maken hade nämligen efter-kurs-fest hemma igår.

- Åh så trevligt! sa jag när jag fick reda på planerna. Nostalgiskt mindes jag 70-talets studentfester när vi knytkalasade ihop sallader, drack billigt rödvin, rökte cigarrer, hade velourbyxor och näbbstövlar och löste världsproblem och livet och meningen med det hela tills gryningen ljusnade över Hamburgerstället vid Botulfsplatsen.

Nu visade det sig att det var lite färre velourbyxor och näbbstövlar, men trevligt var det och vissa var nästan uppe tills gryningen skymtade vid horisonten. Andra, typ sådana som är så kvällströtta att det nästan gör ont att hålla ögonlocken uppe efter klockan tolv, knallade i säng. Huliganen var också nästan vindögd av trötthet så han snarkade gott innan han ens landat i sin säng. Zoya, däremot, höll koll på vad som hände utanför sovrumsdörren och tjoade "nu går någon på toaletten!", eller "nu gick någon ut i köket", bara för det inte skulle passera obemärkt. Men till slut somnade även lilla fröken och sen vaknade vi tidigt.

Maken vaknade inte tidigt. Han vaknade när vi serverade frukost på sängen (såna är vi, serviceminded och snälla, i synnerhet om vi får säga det själva). Huliganen serverade i och för sig ingen frukost, men han tiggde till sig ost och det kan väl vara ungefär samma sak.

I köket svämmade bänkarna över av disk. Odiskad disk. Maken hade bokat in en tidig golfrunda och försvann ursäktande ut genom dörren. Ibland är han nästan lite för smart för sitt eget bästa.

(Vän av Ordning undrar kanske varför inlägget pryds av en ros, när det är magnolior som jag brett ut mig om. Men nu var det så här att jag hade ingen kamera med mig på promenaden. Bajspåsar? Jajamen. Frolic? Självklart. Men kamera? Njet. Som i nix, alltså. Därför blir det en bild på en ros. En väluppfostrad ros med koll på kalendern, som alltså inte blommar än. Men man får drömma sig bort till tider då rosorna blommar. Jag lägger nu, helt wild-and-crazy, in en bild på Huliganen också. Han är inte väluppfostrad. Men söt!)

När man har lite tur

Ibland har man lite tur här i livet. I år, till exempel, har jag turen att vara gift med någon som fyllt lite lagom många år. När man fyller lite lagom många år, så får man en fantastisk present av sina barn och svärson; och tänk vilken tur, då fick jag följa med, trots att det verkligen inte var jag som varit jubilar!

Vi började med att ta tåget till Göteborg, maken, dottern, svärsonen och jag. Väl på plats gick vi först till hotellet för att packa upp och byta om. Först gick vi lite fel, det visade sig att Göteborg liksom är knökfullt av hotell och av alla dessa hotell var det bara ett som var det rätta. Men vi kom fram, och drog på oss feststassen, vi skulle ju ut på galej! Sonen kom och mötte upp oss, ja först efter det att han också gått fel. När vi alla slutat gå fel, så traskade vi iväg med bestämda steg i vårsolens glans.

Nu är man säkert andlöst nyfiken på vart vi skulle? Och det ska raskt avslöjas, här har vi inga hemligheter minsann. Vi skulle nämligen hit, till Göteborgsoperan för att se Kristina från Dufvemåla.

Först åt vi! Det var förrätter och huvudrätter, små aptitretare och goda viner - vi satt där och hade utsikt ut över vattnet och solskenet och mådde utomordentligt bra. Så småningom var det dags att leta sig upp till våra platser högt upp under taket med en fin utsikt över orkestern och scenen. Fast först uppsökte dottern och jag toaletten, sånt ska ju också till, ska man koncentrera sig på skönsång så vill man inte bli distraherad av andra saker. Men visst är det märkligt? Det är alltid jättelånga köer in till damernas, medan jag aldrig ser samma fenomen in till herrtoaletterna? Är mäns blåsor konstruerade på annat sätt, undrar man?

Föreställningen var fantastisk! Det sjöngs så att taket nästan lyfte och så att håret reste sig på armarna - fyra timmar gick otroligt snabbt och det kändes nästan lite konstigt att komma ut från Karl-Oskars och Kristinas värld ut i Göteborgskvällen.

Efter att ha snarkat gott hela natten blev det hotellfrukost och jag ska erkänna att jag klämde i mig två (2) croissanter. Är det födelsedagsfirande (om än någon månad senare och inte min födelsedag) så är det. Sen sammanstrålade vi med sonen igen och åt lite lagom lunch (vi var fast beslutna att inte riskera att dö svältdöden och inte gå miste om några kalorier på den här resan) innan vi tog tåget hem till Lund igen. Fast först ville jag ha en liten avskedsbild. - Ställ upp er, titta hit och se glada ut! förmanade jag. Men kan någon tro att dessa tämligen välutbildade och intelligenta människor kunde lyda en så pass enkel instruktion?

Nåja, jag har ju vissa lejondompteringstalanger så till slut stod de där ändå; världens bästa barn och svärson, och en mig närstående och kär make.

Vilken toppenpresent! Det var en jätterolig tripp.

Huliganen? Han kamperade hos syrran och höll noga koll på hennes grannar som flyttade marktegel. Sånt kan man inte få göra utan att överste västgötakommendanten har åsikter.  Vi har numera hämtat hem honom (så att grannarna får lite lugn och ro), och hade turen att bli bjudna på kvällsmat av syrran. Väldigt gott! Och nu ska jag inte äta den närmaste veckan, tror jag.

Huliganen fick åka cykelkärra hem. Det tyckte han var lite upprörande. Och en upprörd Huligan, han genljuder ju liksom så det hörs vida omkring. Lite som när vi såg Kristina på Göteborgsoperan. Fast inte lika välljudande.

Långfredag

Jag tycker ofta man hinner med alldeles för lite om dagarna. Man gör upp storstilade planer på allt som ska åstadkommas, man kastar sig med ett pantersprång ur sängen på morgonen, kavlar upp ärmarna....och sen är dagen slut och man har massor kvar på agendan som inte hanns med.

Därför är det så himla bra med långfredagar. Det hörs ju på namnet, det är då man hinner med!

Så vad har hunnits med idag? När jag tänker efter? Jag vaknade, det minns jag bestämt. Det var en strålande solig morgon och eftersom vi rantade iväg ganska tidigt, Huliganen och jag, så var det mest bara vi ute. Det var väldigt bra, för då kunde Huliganen som numera är tämligen döv, gå okopplad. Vi tog god tid på oss, snusade på allt som var värt att snusas på, gladdes åt att se att det börjar slå ut nu!

Sen har vi hunnit med att tvätta tre maskiner tvätt - efter att dessutom ha rensat silen. Där låg en enkrona, så nu är börsen påfylld igen. Känns bra.
Vi har torkat lakan ute i solskenet.
Vi har letat frolic i gräsmattan.
Vi har ränt runt St Hans backar med syrran och Zoya.
Vi har ätit chokladmuffins.
Vi har stickat.
Vi har letat efter våra nya röda Chiaogoo-rundstickor. (Det gjorde vi först. Sedan stickade vi).
Vi har hunnit med en liten sväng på Konstrundan när maken kom hem från golfandet. Där lade vi pannorna i djupa veck och försökte se djupsinniga ut medan vi beskådade alsterna. Fåglarna som syns på bild nr 2 gillade jag mest. Maken gillade en färgglad målning med ett gäng galanta damer i hatt på gardenparty.

Dessutom har vi hunnit med att laga lammstek och väntar just nu på att rödvinssåsen ska reduceras.
Ja jag säger ju det; långfredagar är aktiva dagar!

Notera dessutom att jag i år har knörplat ihop trenne påskharar. Jag är mäkta stolt och känner mig så påskaktig som allra helst.

Men nu väntar rödvinsreduktionen på lite aktivt handhavande. Stompen ska stompas. Så nu hinner jag inte sitta här och diskutera påskharar.

Glad Påsk!

Aprilväder

Skärtorsdag. Och april. Jag promenerade genom stan imorse, solen sken och jag gick och tänkte på vilken vacker stad Lund är. Jag har bott här hela mitt liv (om man bortser från en kort sejour till en av byarna runt stan något år), och jag tröttnar aldrig på denna stad.

I vilket fall som helst, jag gick där, mitt mål var en ny frisör. Härom månaden hade jag en hårresande (!) upplevelse hos min vanliga frisör och jag fick den sämsta klippning jag någonsin haft. Om man bortser från ett eller annat självfriserande när man var i sisådär 5-årsåldern och då bekymrade det en inte så mycket hur hårtestarna såg ut. I januari fick jag en ny frisör som var osäker, som inte riktigt visste vad hon gjorde och resultatet blev förfärligt. Nu blev hon så himla ledsen så jag var tvungen att trösta henne med att det kunde varit värre; man kunde varit en förföljd minoritet i Syrien till exempel. Let's face it; hår är hår och det växer ut igen. Men trots allt kände jag att det var dags för något nytt, en ny frisör. Jag hamnade hos en bestämd och rolig dam. - Jag gillar inte öron, sa jag. - Jag vill inte ha för kort hår, för då syns öronen meddelade jag vidare. Frisören lät förstå att det var inget fel på mina öron och förresten tyckte hon att jag skulle klä förträffligt i en kort frisyr så det där örontramset fick jag sluta med. Nu har jag en kort frisyr. Och trivs förbluffande bra med det.

Nåväl, solen sken som sagt. Jag kom hem igen, greppade Huliganen, solglasögonen och tänkte mig en härlig vårpromenad. Då blåste det iskalla vindar! Då började det hagla! April. Jag säger bara det.

Men hagel eller ej. En ledig skärtorsdag är ändå en ledig skärtorsdag.

Vi var och handlade mat, maken och jag. Äta bör man jui, även på torsdagar. Och för en gångs skull kom jag att tänka på att det är ju faktiskt skärtorsdag, och då kommer det små påskkärringar och vill ha godis. För det mesta tänker jag inte på sånt och otaliga är de gånger då jag fått stå där med skammens rodnad på mina kinder och säga "vill ni inte ha ett äpple? Ta en banan åtminstone!". Men nu, nu handlades det godis. Inte för mycket, man vill ju ändå tänka på de små magarna. Jag har fördelat godiset i små påsar med lila rosetter.

Men nog är det konstigt, inte en endaste påskkärring har knackat på dörren. De har väl farit till Blåkulla allihop. Det är inte lönt att de kommer imorgon, för då lär maken och jag ha satt i oss alltihop.

Ikväll blev det dock inte godis (man vet ju inte, det kan ju komma någon senfärdig påskkärring menar jag). Det blev Caesarsallad. En av mina favoriter. Jag äter ofta det när vi är på restaurang, men med risk för att låta självbelåten; det finns inte så många som går upp mot min egen. Det ska vara mycket vitlök och sardeller när man gör majonnäsen. Då blir det bra. Och det blev det ikväll.

En mycket bra dag! Trots hagel.

Något av ett mysterium

Jag tillbringar ett stort antal av mina vakna timmar på jobbet. När man är på jobbet, ja då ska man jobba, det hörs liksom på själva namnet.

Dock är det ju inget slavarbete på ett galärskepp jag har. Detta märks till exempel på att jag inte sitter vid några åror och sliter dagarna i ände. Det märks också på att vi har en eller annan paus på jobbet. När man har paus, ja då kan man ju till exempel ägna sig åt lite stickning. Alltså har jag en jobbstickning. För tillfället är det en sommarschal i ett väldigt vackert och väldigt fint alpacka/silkegarn i en tjusig rosamelerad nyans som jag fick i julklapp av dottern. Av sonen fick jag en hiya-hiya-rundsticka och det är med den som jag knåpat aviga-å-räta hela våren på min schal. Emellanåt, när jag inte haft paus, har stickningen legat i en låda.

Men så häromdagen, när jag glad i hågen skulle ha fram min stickning, så var den inte där?! Jag stängde lådan och öppnade den igen, omutifallatt stickningen lekte tittut. Det ekade tomt. Jag drog ut lådan helt. Jag letade i alla andra lådor. I papperskorgen. Uppe på hyllor. Men nix. Ingen stickning.

Nu vet jag att jag är en disträ person. En som som gladeligen slänger postväxlar på drygt 100 000 kr i soporna (och som sen är oerhört tacksam för att hon i alla fall inte rev sönder växeln, så den bara var något skrynklig och lite tilltufsad när den hämtades upp igen). Men jag tror ändå inte att jag råkat slänga min stickning. En postväxel, ok, sånt händer den bästa. Men en hel stickning?  alpacka/silke-garn? Med hiya-hiya-stickor? Skulle inte tro det.

Vid vårt veckomöte tog jag upp frågan. Detta ledde till att folk letade högt som lågt, jag har hjälpsamma kollegor. Sen kom kommentarerna.

- Vi ska nog få rätsida på det här problemet!
- Du får ta några stickprov och se om du hittar den skyldige
- Sitt inte där och se så avig ut!
- vi letar ett varv till

Vilken tur jag har, som har så snabbtänkta kollegor. Fast stickningen lyser fortfarande med sin frånvaro.