Slit och släp

En av fördelarna med att prångla på ätteläggarna sitt gamla hus är ju att man kan säga "vi kommer och hjälper till med vårröjningen!" Eftersom dotter och svärson nu har ett eget litet barn som idag fyller tre veckor så tackade de glatt ja till lite hjälp. Och oj så jobbigt det blev! Morfar, han slet i sitt anletes svett med att sätta potatis och så morötter. Och sen så hade han det riktigt strävsamt! Man kan redan nu förutspå att lilla Hjärtegrynet har sin morfar fast lindad runt sitt lilla finger.

Det var en av de första någorlunda varma vårdagarna och vi klippt och rensade och röjde. Och sen tvättade vi växthuset, och är det något som jag saknar lite grann från huset så är det nog växthuset - så det känns himla bra att det nu finns inom familjen! Man hoppas således på en liten fika där framöver. Svärsonen, ja han gick loss rejält med vattenslangen och vi tvättade och sopade. Och så rensade vi som sagt. Och det kan ju hända att jag ryckte upp några plantor som jag inte alls kände igen och tänkte att - vik hädan ogräs!!; varpå det sedan visade sig att det möjligen var fingerborgsplantor som dottern planterat förra året. Hoppsan.

Hela tiden under sov Hjärtegrynet i den friska luften. Ja förutom när hon plirade upp på de där jollrande figurerna som är hennes mormor och morfar. Då såg hon lite road ut.

När vi hade ryckt och tvättat och grävt och haft oss gick vi in och fick en fantastisk fika; citron- och vallmofrökaka, schweizernötskakor och te. Ja när vi hade tid att fika alltså, för morfadern och jag slogs om Hjärtegrynet. Lite grann fick ändå henne mamma hålla, och hon försökte få till en fin bild med såväl Huligan som Hjärtegryn - men tja, Huliganen är ju som han är - inget modellämne precis, hur söt han än är. Så det gick väl sådär kan man säga.

Ett himla bra sätt att tillbringa en söndagseftermiddag i april var det. Lilla hjärtegryn, det är minsann inte bara morfar du har lindad kring fingret. Mormor är en stark kandidat till fingerlindande också.

Man kan inte sticka huvudet i sanden hur länge som helst

Därför så tog jag mod till mig och packade upp paketet som jag gömt i ett hörn och därefter försökt glömma att det existerade.

- Okej, nu är det bara du och jag, sa jag till datorn. - Och av oss två är det JAG som kan slänga dig i golvet och hoppa jämfota på dig så att minneskort och hårddisk studsar runt som poppande popcorn, tänk på det du! fortsatte och jag spände ögonen i apparaten.

Här gällde det att inte blotta strupen, det kände jag tydligt. I detta chicken race var det av yttersta vikt att inte visa sin inre osäkerhet. Sen tryckte jag på knappen. (här kan man tänka sig en ödesmättad trumvirvel).

Oj vad jag inte tycker om sånt här. Man har alltid en känsla av att vad man än gör så leder det till oanade konsekvenser med långtgående verkningar, lite i stil med när Princip fyrade av skottet i Sarajevo.

"Utför vissa åtgärder".... vilka undrar man då lite lätt ängsligt. Fast nu har vi gått igenom det mesta och jag tror det känns lugnt. Vi får väl se.

Färglös fredag?

Fast det känns ju fel - bara för att jag inte kan komma på vad det ska vara för färg. "Färglös" det låter ju avgjort trist. Tråkigt. Mer som februarimåndag eller novembertisdag. Så kan man ju faktiskt inte benämna en fredag, denna krona bland dagar!

Och denna fredag, ja den känns liksom lite extra spruttig och bubblig! Det har varit idel bra saker hela dagen, ja kanske inte så varmt och soligt, men annat. Jag har, till exempel, på det nittonde försöket lyckats komma fram till Skatteverket! Ja det är faktiskt sant, jag har bara försökt hela veckan OCH skickat frågor via deras hemsida (som jag inte fått svar på, jag undrar om deras konsulter går i lära hos Hewlett Packards support), men så, plötsligt, händer det! Man får faktiskt komma så långt att man hamnar i en telefonkö och är bara nr 31 i kön, fatta hur stort detta är! Plus att man sedan får prata med en riktig, livslevande människa.

Sedan så har Hjärtegrynet, detta praktbarn, gått upp 6 hg sedan hon föddes! Bara det är ju så fabulöst att det faktiskt slår det där med Skatteverket. Skatteverket vill man minsann inte pussa på de mjuka runda kinderna, det är nog snarare så att det är andra känslor som väcks där.

Lite god mat ska det bli ikväll, förhoppningsvis. Igår var vi på Vin & Terrin när vi slitit och släpat med veckostädningen i säkert 45 minuter och det gjorde vi väldigt rätt i. Alltså, det är nog så bra med ärtsoppa och sådär (även om jag personligen aldrig lagar det), men ett konfiterat anklår känns mer som en rejäl belöning efter ovannämnda slit. För att inte säga släp. Herregud, jag låg ju till och med på knä och dammsög under sängen och då vill det till lite mer än ärtsoppa för att man ska se det som lön för mödan.

Dessutom har jag tagit mig i kragen och varit hos optikern idag. Vissa saker är jag alldeles väldigt duktig på att skjuta upp och optikerbesök är en av dem. Det är dyrt. Det är så sablans svårt när man ska sitta där och se om man kan urskilja vad små suddiga pluttar är för bokstäver. Jag tycker de flesta ser ut som berusade spindlar men det tycks aldrig vara rätt svar. Nu har jag dessutom fått för mig att jag börjar bli gammal, för när jag suttit och stickat (vilket jag gör då och då som man kan utläsa ur denna blogg) och sedan lyfter blicken, ja då är allt snurrigt och suddigt och ofokuserat. Men jag tänkte att det är väl så det blir, musklerna blir mindre elastiska och ögonen tar längre tid på sig att ställa om - men då visade det sig att så var det inte alls! Nix, jag har helt enkelt börjat få de vanliga åldersförändringarna, så nu ska jag få lite svagare glas och då kommer jag att kunna fortsätta sticka helt ohämmat. Mycket trevlig optiker det där. Av detta blev jag så till den milda grad uppmuntrad att jag lyckats välja bågar till inte mindre än tre par bågar; ett par progressiva, ett par terminalglasögon och ett par solglasögon. - Jag vill ha stora bågar, jag vill känna mig glamorös och fullständigt fab när jag tar på solglasögonen! utropade jag, helt utan att ta hänsyn till att min vardagliga uppsyn inte direkt är Glamouren personifierad. De andra paren valde jag med något större återhållsamhet, och det ska bli spännande att se hur det blir.

Sen är det faktiskt så att min dator kommit tillbaka från servicen. Jag har inte hämtat ut den ännu, för jag vill än ett tag leva i villfarelsen att den kommer att fungera. Man kan kalla detta en form av strutsmentalitet. Struts eller ej, jag tänker inte fördärva en alldeles utmärkt fredag med att få hem detta missfoster till dator.

Förresten kom jag just på att denna fredag, den kan vara gul. Gul som i dessa blommor som just nu blommar i Botan. Skunk-kalla heter det och det är ju inte så vackert. Fast låt oss vara generösa; jag är helt säker på att mamma Skunkkalla tycker att dessa är världens sötaste små kallor. Skunk eller ej. Om min dator inte fungerar; ja då tror jag att jag ska skicka en stor bukett av dessa till Hewlett Packard.

Skär torsdag

Jag tycks ha hamnat i ett färgtema den här veckan, och då kan man ju faktiskt inte kalla inlägget "rosa torsdag". Nej det får bli skär torsdag, trots att påsken är över.

Igår var jag på stickcafé hos Tant Hulda, som vanligt varannan onsdag. Det är verkligen en sån där kväll man längtar efter när man sitter på jobbet och stångas med Skatteverket och andra nötter - att få prata om garn, tekniker, mönster, omgiven av garn i alla kulörer och varianter, det är en lisa för själen. Fast det är ju så frestande med alla de där garnerna som liksom ropar till en hela tiden; "köp mig, köp mig - du vet att du vill...". Och det vill man ju! Med tanke på att jag just nu håller på att sticka synnerligen gråa strumpor med en alldeles för diskret randning till maken (denne färgmatador) så blev driften att köpa ett färggladare garn mig övermäktig. Men vad skulle jag sticka? 

Tja, nu är det ju flera veckor sedan Hjärtegrynet fick något hemstickat av mormor, så valet var inte så svårt. En rosa sommarklänning i Onions bomullsgarn, med spctsstickning på oket, så får det bli.

Sen sms:ade jag dottern; "behöver Hjärtegrynet fler strumpor?" undrade jag förhoppningsfullt. Dottern lät meddela att med tanke på att hennes dotter, således min dotterdotter, ännu inte går så sliter hon inte så mycket på de strumpor hon redan fått. Fast jag tänker ju som så att detta är ju ett försigkommet barn som innan man vet ordet av är uppe och studsar - och då, då är mormor beredd med strumpstickorna!

Men till dess stickar jag klänning. I rosa. På en skär torsdag.

Grön tisdag

I vårt kök har vi ett vackert trägolv som föregående lägenhetsinnehavare lagt in. Ett skeppsgolv som ska vara slitstarkt (nåja, jag undrar ju om det klarat en västgötaspets i sin krafts dagar - en värdig äldre vättefarbror går dock bra). Men lite vill man väl ändå skydda det.

- En Pappelina vill jag ha! utropade jag entusiastiskt. - En vadådå? sa maken som inte läser inredningsbloggar. Han såg mycket frågande ut. - En plastmatta i härliga färger och med grafiska mönster, svarade jag pedagogiskt då. Maken, med minnen av sin barndoms sladdriga plastmattor i köket sa tveksamt att han inte alls kunde visualisera en sådan matta i vårt kök.

Jamen herredumilde, hur svårt kan det vara? - Lita på mig! sa jag och fräste iväg till Miljögården för att inhandla den eftertraktade trofén innan maken så mycket som hann andas att det där med att lita på mig..nja.... En röd ville jag ha, med stort blommönster. Jag tror modellen heter Ako. Men när jag kom fram så var det rätt så utsorterat bland pappelinorna. Det fanns gråa. Det fanns randiga. Det fanns blåa rutiga. Men ingen röd och blommig så långt ögat kunde nå. Jag blängde bistert omkring mig och försökte få en röd matta att liksom materialisera sig ur tomma intet. Märkligt nog så gick inte det. Men så föll mitt öga på något annat. Något prickigt. Något limegrönt...

- Grönt är skönt och jag är en flexibel kvinna! utropade jag, hivade upp kosingen och åkte hem och placerade den prickiga mattan på golvet. Och ja, jag vet att materiell lycka inte är den riktiga lyckan och allt det där, men jag får nog säga att pappelinan ändå väcker ett litet lyckorus hos mig. I synnerhet när det står en make ovanpå den som lagar laxlasagne, då är det optimalt.

Blå söndag

Helgen, ja den har gått i en rasande fart! Numera är det ju inte vardagsmat att ha alla (läs: båda) barnen hos sig, och när då detta lyckliga tillstånd inträffar, med den adderade bonusen av svärson och sonens flickvän PLUS hjärtegrynet ja då känns det som ett utmärkt tillfälle att fira! Det fanns ju hur mycket som helst att fira; flickvännen hade fyllt år, Hjärtegrynet fyllde 13 dagar och sonen hade räknat ut att Huliganen nu i veckan fyller 100 människoår. Vi undrade hur han kommit fram till detta, och det var kanske något oklart, men jag kan tänka mig att det rörde sig om tredjegradsekvationer med integraler i kvadrat som var inblandade i uträkningen. Men vi griper alla tillfällen att fira, så det är klart vi hyllade vår lille Huligan också!

Vi inledde med champagne i trädgården, lika bra att Hjärtegrynet först som sist inser vilken familj hon kommit till. Det var hennes första besök och jag får säga att hon tog det med knusende ro. Det var kanske inte direkt sommarvärme men det var skönt att sitta ute i alla fall. Men tänk; jag upptäckte nya oanade sidor hos mig själv! När våra barn var små var min svärmor lite fjollig tyckte jag; hela tiden skulle ungarna lindas in som kåldolmar i diverse filtar och handdukar för att inte bli för kalla och jag tyckte det var tramsigt. Nu hörde jag mig själv undra "är hon inte för kall?" "Ska jag hämta en filt". Dottern log tålmodigt och sa att Hjärtegrynet hade det utmärkt - och det hade hon, det insåg ju även jag.

(Här kan man gärna observera hur elegant hon är skrudad på huvudknoppen; en limefärgad mössa stickad av mormor. Hon såg mycket nöjd ut med den vilket gladde mormorshjärtat alldeles ofantligt).

Därefter tyckte dottern att Hjärtegrynet skulle äta. Hjärtegrynet var dock ganska pömsig och det tog ett tag att vakna så att matlusten gjorde sig påmind. Dottern lockade och pockade, och rätt vad det var kunde inte morfar hålla sig utan här ser man hur han inte kan låta bli att peta på sitt barnbarn. Och vad är det han petar på, frågar man sig? Jo de nya spiralstrumporna som mormor stickat, och som dottern säger sitter så bra på. Då blev denna mormor så övermåttan mallig att hon nästan inte gick att prata med.

Sen åt vi så att vi blev fyrkantiga. Hjärtegrynets föräldrar tänkte att hon kunde gå och lägga sig medan vi åt. Åt denna utsökt dumma idé fnös jag med stort eftertryck och grabbade tag i dotterdottern och vägrade släppa taget. När maken inte längre lyckades behärska sig fick han hålla ett tag. Vi tyckte båda att det där med att gå och lägga sig när man är på premiärbesöket var en riktigt fånig idé, och jag är helt säker på att Hjärtegrynet höll med.

Den enda som möjligen var lite misslynt över detta var Huliganen, för när matte håller barnbarn har hon inte tid att tappa oxfilet i Huliganens väntande gap och det tyckte han var en förändring till det sämre. Han har dock blivit kompenserad, så jag tror det är lugnt ändå.

Med nyblivna föräldrar och med andra besökande som kört långt, och med en mormor som varit uppe i ottan för att baka blir det inte så sent festande in på småtimmarna. Ca kl 22 ramlade alla i säng, och det är väl en tre-fyra timmar innan studenterna går ut och börjar sitt festande. Ibland är det skönt att vara gammal och förnuftig!

Det var rätt bra att ha kommit i säng tidigt, för strax efter kl 6 ville Huliganen gå ut. Och när Huliganen vill något - tja, då brukar det väl bli så, så vid halvsju sådär befann vi oss i Botan, och det var en vacker och blå inledning på söndagen.

Nu har sonen och flickvännen åkt hem igen, och vi saknar dem redan. Men vi hann med en liten lunch i kafeet i Botan först och en titt på vaktlarna i växthuset där. Man vill ju liksom bjuda på allt vad Lund har att erbjuda när vi fick så fint besök.

Imorgon är det måndag, det brukar ju bli det efter söndagen. Det blir nog bra med det också, fast om jag får välja, ja då har jag hellre helg och alla barn, barnbarn, makar, Huliganer och partners hos mig.

Inte direkt vilodag

...även om det kanske ser ut så på bilden. Men det var igår. Igår var det fredag och soligt (alltså, det gick inte att stanna kvar på kontoret, vid eftermiddagsfikat gnolade jag "säg farväl lilla fjäril..." och viftade glatt förväl till kollegorna och cyklade hem i ilfart) och maken och jag gjorde en storartad insats i vår lilla trädgård. Det tog en timme att röja, plocka fram möblerna, rensa undan vissnade perenner och sen, ja sen var man väl värd att belönas efter allt detta slit. Men som sagt, det var igår. Idag är en annan dag. En dag som medför besök! Av sonen och hans flickvän som ångar hit från Göteborg, och lite senare kommer Hjärtegrynet på premiärbesök. Hjärtegrynets föräldrar kommer också, någon måste ju köra bilen - och förresten är de så innerligt välkomna även på egna premisser så att säga.

I alla fall, då är det ju tur att det inte är söndag som ska helgas som vilodag och sådär. Ånej! I ottan klev Huliganen och jag upp, vi handlade blommor på torget, bakade en Torta di Mele e limone, har gjort dessert, tvättat tre maskiner tvätt, förberett mat och sådär.

Nu tror ni såklart att maken bara trynade i sängen? Fel, fel, fel! Maken har stått på huvudet i vinkällaren och släpat upp vin och champagne, är det premiär så är det! Sedan rände vi en sväng inom Saluhallen också, men nu börjar vi bli lite färdiga och beredda på att gästerna ska komma!

Huliganen är också beredd. Han har spanat in att det ska bli oxfilet och hyser vissa förhoppningar, det gör han. Och med tanke på hans alltför medgörliga matte så kan det väl hända att det ramlar en eller annan liten bit i hans skål.