I vårt kök har vi ett vackert trägolv som föregående lägenhetsinnehavare lagt in. Ett skeppsgolv som ska vara slitstarkt (nåja, jag undrar ju om det klarat en västgötaspets i sin krafts dagar - en värdig äldre vättefarbror går dock bra). Men lite vill man väl ändå skydda det.
- En Pappelina vill jag ha! utropade jag entusiastiskt. - En vadådå? sa maken som inte läser inredningsbloggar. Han såg mycket frågande ut. - En plastmatta i härliga färger och med grafiska mönster, svarade jag pedagogiskt då. Maken, med minnen av sin barndoms sladdriga plastmattor i köket sa tveksamt att han inte alls kunde visualisera en sådan matta i vårt kök.
Jamen herredumilde, hur svårt kan det vara? - Lita på mig! sa jag och fräste iväg till Miljögården för att inhandla den eftertraktade trofén innan maken så mycket som hann andas att det där med att lita på mig..nja.... En röd ville jag ha, med stort blommönster. Jag tror modellen heter Ako. Men när jag kom fram så var det rätt så utsorterat bland pappelinorna. Det fanns gråa. Det fanns randiga. Det fanns blåa rutiga. Men ingen röd och blommig så långt ögat kunde nå. Jag blängde bistert omkring mig och försökte få en röd matta att liksom materialisera sig ur tomma intet. Märkligt nog så gick inte det. Men så föll mitt öga på något annat. Något prickigt. Något limegrönt...
- Grönt är skönt och jag är en flexibel kvinna! utropade jag, hivade upp kosingen och åkte hem och placerade den prickiga mattan på golvet. Och ja, jag vet att materiell lycka inte är den riktiga lyckan och allt det där, men jag får nog säga att pappelinan ändå väcker ett litet lyckorus hos mig. I synnerhet när det står en make ovanpå den som lagar laxlasagne, då är det optimalt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.