Hurra för overlockmaskinen

Liv i tratt är inget liv, hälsar Loppan. Medan vi var uppe i Oskarström och tog farväl av farmor i torsdags var Loppan hos veterinären och blev kastrerad. Och det kanske var bra att det var just den dagen, för då hann jag inte gå och oroa mig hur mycket som helst, utan bara lite mer normaloro, tror jag. 

På eftermiddagen hämtade vi Loppan igen. Det var ingen glad hund som vi mötte. Hon var trött och hade ont och hade tratt! Mitt hjärta brast nästan när hon smågnällde hela vägen mellan Dalby och Lund, och jag snörvlade och tänkte "vad har jag utsatt henne för?!". Vi fick göra några stopp, hämta ut smärtstillande medicin och en lugnande spray och så körde vi och köpte en body till henne. Egentligen ska man prova, för de ska sitta tajt, men inte kunde jag släpa ut henne ur bilen för en sån sak? Jag fick höfta lite på måfå, medan maken satt i bagageluckan och tröstade Loppan.

Problemet med en australisk terrier är att de är långa i kroppen, men smala (helt tvärtemot matte således). Bodyn satt således inte direkt jättebra, men det var då man plockar fram sin fådda overlock och syr lite här och där, och vips! så sitter den så mycket tajtare.

Det är inte så att Loppan direkt tycker att livet leker ändå, men det är ju ändå så oändligt mycket skönare att slippa ha en tratt i vägen hela tiden. Och skydda såret måste man ju, det tar två veckor innan det är helt läkt, hälsar veterinären.

Problemet är att Loppan ändå tycker att hon börjar må så mycket bättre och gärna skulle vilja hoppa och studsa lite och se, det får hon inte än. - Lugn och fin, förmanar jag. För tämligen döva öron. Det är då man får ta till den lugnande sprayen. I går kväll passade vi Grynet ett tag medan dottern och svärsonen var på galej. - Funkar det att ha Grynet nu när Loppan är opererad, undrade dottern oroligt. - Lugn, bara lugn! Jag sprayar både Loppa, Gryn och make med min lugnande spray svarade jag. Och det funkade jättebra får jag säga.

Vi staplade burkar, pratade i telefon med morbror tandläkaren, åt mat, sorterade bland mormors prylar, hade dragkamp och tittade på Let's Dance. Normalt sett brukar vi duka fint med blommor, levande ljus, kristallglas och så på fredagar. Igår blev det köket och lite mer back-to-basic och undanflyttade pryttlar, men trevligt hade vi! Efter det ålade vi in Grynet i pyjamas, vilket kräver två vuxna personer och ändå blir lite på måfå sådär, det är som att handskas med en tunna vilda ålar föreställer jag mig.

Så småningom somnade både Loppa och Gryn medan maken och jag passade på att äta lite choklad. Jag vet inte om det var den lugnande sprayen, men vi kände oss alla avslappnade och nöjda tror jag bestämt.

När livsgnistan slocknar

 

 Tidigt i torsdags morse dog vår farmor. När man fyllt 101 år så är det ju inte oväntat, men på något sätt så har hon funnits där alltid och så länge att man liksom trott att det skulle fortsätta så länge än. Hon var en länk tillbaka till 1900-talshistorien; hon föddes under första världskriget, har varit med om Spanska sjukan där hennes mamma dog när farmor bara var en liten bebis, hon var med om ockupationen av Polen, att sitta i koncentrationsläger, komma till Sverige med de vita bussarna... sedan var det meningen att hon skulle åka till sin bror i Argentina, men så kom det en stilig ung dansk man i vägen och blandade sig i leken, och så blev det Sverige istället. Och det var ju en himla tur för oss, för annars hade ju inte maken funnits och inte våra barn eller Grynet heller.

Farmor tyckte om att vara ute i skogen och plocka svamp, och hon var säker på foten som en bergsget. Jag som är 40 år yngre hängde inte med i svängarna! Hon tyckte om sin trädgård, sina blommor och ville ha livet lugnt och tryggt, och det är nog inte så konstigt när man varit med om så stor ondska i sitt liv, då vill man söka trygghet i det lilla livet många gånger.

Sista året bodde hon på äldreboende och det blev så bra! När hon hade folk omkring sig hela tiden så levde hon upp igen. Personalen var fantastisk, man läser ju så mycket elände om hur äldrevården fungerar, men jag ska säga att på äldreboendet i Oskarström, där är det jättebra.

Hon fick uppleva sin 100-årsdag som vi firade med tårta och telegram från kungen och drottningen, och hon fick uppleva sitt första barnbarnsbarn som är nästan precis 100 år yngre.

Jag tror hon var nöjd med sitt liv, och nu var det dags att det tog slut. Vi var hos henne i söndags och hon var trött men väldigt fridfull och såvitt vi förstod tog det bara slut i sömnen. Ett lugnt slut efter ett liv som bitvis varit hårt och det känns så skönt att det fick ta slut så.

När ens inre hönsmamma har vaknat

 Normalt sett tycker jag inte jag oroar mig för så mycket - ja om man bortser från att istäcket över Arktis smälter och skövlingen av regnskogarna, alltså vad är det för värld vi ska lämna efter oss? Men annars är jag en tämligen o-orolig person. Jag tror innerst inne alltid att det mesta kommer att lösa sig även om jag såklart nojar över en eller annan koloskopi eller så. Men detta gäller alltså mig själv. När det gäller min familj eller mina djur så är jag rent ut sagt fjollig.

Nu är ju mina barn vuxna och fullt kapabla att ta hand om sig själv, och det är väl maken också men honom fjollar jag ändå lite  med, bara för att hålla mig i trim. Grynet är i bästa händer och en av fördelarna med att vara mormor är att då kan man släppa lite på den där oron och bara njuta av små mjuka händer, runda kinder och stultandet runt på knubbiga ben.

Men så är det det där med ens husdjur... på den tiden vi hade häst så var det ju en ständig oro över hältor och varma hovar och sånt, och att transportera en häst till veterinären är ju inget som man gör i en handvändning. Då tänkte jag att det vore ju så himla mycket lättare med hund, en sån tar man bara i famnen och fräser iväg till vetten. Och ja, det gör man också. Men känslomässigt är det ju nästan ännu värre. En hund lever ju så nära en hela tiden och kommer under skinnet på en. Den sista tiden med Huliganen när man började inse att tiden höll på att rinna ut, då fick man hjärtsnörp av vånda, för att inte tala om den där sista dagen innan vi kom till veterinären för sista gången. Då bölade jag mig igenom hela morgonrundan i Botan, och sen slutade jag inte böla förrän flera dagar senare.

Så flyttar det då in en liten ny filur. En spänstig, glad och envis pjäs som mår hur bra som helst, som är vältränad och alldeles u.a. i protokollet. För all del tämligen envis och kanske inte det mest väluppfostrade som går i 2 par pälstofflor, men sund och glad och ljuvlig på alla sätt och vis.

Och nu går jag där och tittar på henne och tänker att "lille vän, här studsar du runt som en guttaperkaboll och vet inte vad som väntar". Sen grubblar jag mig blå om jag tagit rätt beslut, en tämligen stor magoperation är ju ändå inget man bara tar med en klackspark. Så jag har funderat. Grubblat. Diskuterat med veterinären. Och på torsdag ryker livmoder och äggledarna. Det ska inte bli några Loppe-valpar och jag vill undvika juvertumörer och livmoderinflammationer som ju är ganska vanligt och väldigt farligt. I rasen finns en benägenhet för diabetes och även den risken ska minska säger veterinären. Men ja, jag oroar mig. För att hon ska få ont. För att hennes personlighet ska förändras. För att hon ska bli inkontinent. För att jag tar ett beslut där hon inte får säga så mycket som "flasklock" själv.

Sen oroar jag mig också för att hon inte får hoppa eller leka i två veckor efter ingreppet... herregud, Loppan är ju en ren inkarnation av studsboll och har kängurugener i stor mängd känner jag. Hur ska detta gå?

Min lilla Loppa - det ska bli skönt när det är över och du är dig själv igen, så jag kan återgå till lite mildare i oro i stil med "hoppas hon inte tuggar i sig fler skosnören idag" och sånt.

Organiserad till slut

I vissa fall vill jag påstå att jag är en rätt organiserad person. Jag är bra på att hålla reda på papper och strukturera och tycker att det finns en tillfredsställelse när debet och kredit balanserar till exempel. Sen finns det andra områden som är lite mer, tja vad ska man säga; katastrofområden kanske vore ett träffande uttryck? För visst kan man ibland hävda att man har ett organiserat kaos, men ibland är gränsen mellan ett organiserat kaos och ett totalt svart hål av gigantiska proportioner där allt försvinner för att aldrig mer se dagens ljus sedan länge passerad. Mitt sätt att med våld pressa in saker i garderober kan nog klassificeras i svarta-hålskategorin.

Det blir ju inte lättare heller när man bor i en lägenhet där det finns en (1) garderob att dela på, förutom en hallgarderob. Inte för att jag är någon Imelda Marcos precis, men lite skor, handväskor, klänningar och bra-att-ha-saker har man ju ändå. Så då gäller det att vara listig. Och kan man vara listig och på samma gång få slänga ut två i sanningens namn väldigt fula garderober, ja då har man verkligen hamnat i smöret!

Lars, den duktiga snickare som byggt vårt bibliotek har nu gått loss i lägenheten igen!

Först gjorde han iordning hallen. Där stod en ikeagarderob med skjutdörrar och hur det nu var så var vi alltid där och försökte skjuta dörren åt sidan, fast åt olika sidor hela tiden. Inge' bra, med andra ord.
Men nu har vi egna skåp och egna lådor och det är (för det mesta i alla fall) tämligen välordnat därinne. En plats för koppel. En plats för hundleksaker. En plats för bajspåsar. Ja så har jag väl klämt in en eller annan jacka också. En sju-åtta hattar. Lite skor. Lite blandat helt enkelt!

Här kommer före och efter-bilder. Då förstår ju vem som helst hur nöjda vi blev!

När vi blev så nöjda, ja då tänkte vi att då fixar vi garderoben i sovrummet också. Och med "vi" ska man då förstå att maken ritar och Lars bygger. Själv utstöter jag uppmuntrande tillrop.

I sovrummet stod en ännu fulare garderob med något slags blanka plastiga dörrar. Man rös in i sitt innersta när man såg den. Annars får jag säga att vi varit väldigt nöjda med hur föregående ägare renoverat lägenheten på det hela taget, men garderoberna.... nja.

Ut med blank plast och in med vita skåp och lådor och skåp ända upp i taket. Herregud, nu är det så organiserat därinne att man blir tårögd av förtjusning när man öppnar dörrarna! Lite mer utrensat blev det också, alltså, gamla t-shirts sedan Anno Dazumal - när skulle jag ha använt dem? Väck, väck, väck! Jag menar då kan man ju på något sätt göra plats för en handväska till, och det är ju alltid en bra sak.

Före och efter. Visst blev det en formidabel skillnad! Man skulle till och med ha vågat ta ett foto med garderobsdörrarna öppna... inte för att jag vet om det gäller om några veckor, men just nu är det så okarakteristiskt ordnat därinne att jag inte känner igen mig.

Jag är så himla nöjd och känner mig för en gångs skull alldeles väldigt organiserad och sorterad, till och med i garderobshänseende. Bäst att njuta av känslan så länge den varar...

För fint väder för att blogga

Så slog den då till, äntligen. Våren. Så det har varit rätt mycket uteliv och då kan man ju inte sitta inne och blogga. Och när man är inne, ja då umgås man med vänner, äter gott, pratar och dricker vin. Och skrattar. Mycket. Då hade det ju varit mycket märkligt om man hade gått ifrån för att blogga?

Nu är det söndag kväll, det är Champions League på tv och jag känner att Champion eller ej, jag bryr mig inte. Nu är det dags med lite helgsummering!

Så vad har vi gjort? Vi har ränt Linnebjer runt med syrran och Zoya, och när Zoya inte var upptagen med att uppfostra odågan så såg de så här rara ut när de gick och luktade på vitsipporna tillsammans. Bokarna börjar slå ut också, och det är sådär ljust och friskt grönt att man, precis som syrran sa, nästan blir sugen på att äta ett löv eller två.

Rätt vad vi gick där och spankulerade kom det en joggare och vips! var jag en hund fattigare som tyckte att det var mer fart och fläkt över den där som sprang än gamla matte. Jag bad om ursäkt samtidigt som jag jagade efter terriern. Som tur var hade joggaren inte bara ett övermått av spänst utan även humor, och han stannade så att jag hann kasta mig med ett pantersprång över Loppan.
- Skäms du inte? undrade jag upprört då. Det gjorde inte Loppan, sa hon.

Sen körde vi hem igen, och så hade jag ett litet ärende till Grynets föräldrar, och tänk, då skulle dottern och Grynet just gå på lekplatsen så då följde vi ju med. Det är inte klokt, för ett år sedan låg hon som ett lite knyte i famnen, nu åks det rutschbana, gungas gungor, grävs i sanden och hittas pinnar!

Loppan hittade också pinnar, men hon var något missnöjd med att hon inte fick gräva med hink och spade. Eftersom jag vet hur denna hink, för att inte säga spade, skulle se ut om hon fick gräva blev det blankt nej på den punkten.

Idag har vi "spelat" golf, och det var soligt, det var grönt, Loppan var makalöst duktig, så det var på det hela taget en njutbar stund, ja om man nu inte har en massa krav på birdies och par och sånt. Ett litet besök hos farmor har det också blivit, men nu, nu ska jag laga mat. Och när maken har Champions League:at sig färdigt så ska vi äta. Det blir bra. Nu är batterierna laddade för en veckas jobb.

Äkta tax?

Alltså, missförstå mig inte, jag gillar taxar! Taxar är envisa, charmiga, mustaschprydda kortbenta små filurer så det går ju inte att inte gilla sådana. Men en tax är en tax.

En Huligan är en västgötaspets, på den tiden det begav sig. Ändå hände det att man trodde att han var en östgötatax vid något tillfälle, och det måste ju vara en alldeles väldigt ovanlig och exklusiv variant.

Nu, nu studsar det runt något raggigt där nere i änden på kopplet, boing-boing-boing!!!. De flesta vet inte vad en australisk terrier är, men rätt många ser ändå att det är något terrieraktigt hos det som spänstigt studsar runt dem.

Igår var dock Loppan och jag ute på sista kvällsprommisen. Vi stötte på ett gäng något överfriskade studenter, ett icke ovanligt fenomen så här mot slutet av terminen. En ung man erbjöd mig frikostigt en slurk öl ur hans burk. Jag tackade raskt nej, både för egen del (öl, när man kan dricka vin??) och även för Loppans räkning. Det är tillräckligt mycket boing-boing-boing!!! i henne utan att det ytterligare behöver förstärkas av en eller annan procent.

Ett par unga damer kastade sig prompt ner på knä och jollrade i falsett med Loppan som glatt hoppade jämfota på dem och slickade dem på nästipparna. Och det var då den ena lite förvirrat undrade - är det en äkta tax? Va?

- Nej det är det inte, svarade jag vänligt och meddelade sedan att Loppan är australisk terrier och inget annat medan jag för mig själv tänkte att om man nu har klätt ut sig till prickig ko och ens kompis är enhörning så borde man väl ha mer styr på djurarterna kan man tänka. Lite fick jag väl ändå ge igen så Loppan och jag sa - hejdå dalmatinern! och vandrade vidare. Prick som prick menar jag.

Ta mig till havet...

 Jag gillar hav. Alltså hav som i "vandra längs dess stränder", "doppa tårna i", "försiktigt bada i", däremot inte flyta runt som en kork i en liten ranglig båt på. Men det ska vara rejäla stränder. Som i Halland till exempel. Eller vid Haväng på Österlen. Där pratar vi stränder, svallande hav och fantastisk natur. Lundåkrabukten däremot... den vinner inga Miss Havsskönhet inte. Det vare sig svallar eller utbreder sig några sandstränder där. Ett eller annat nedlagt kärnkraftverk skymtar vid horisonten.

Fast nu är det ju som Kajsa Warg (inte) sa. Man tager vad man haver, och vad man haver inom behändigt räckhåll är just Lundåkrabukten så maken, Loppan och jag drog till Lomma by the sea för att få lite havsluft i näsborrarna (och jaga en eller annan havsfågel).

Alltså, det är platt. Väldigt platt. Och massor av tång. I stora sjok. Fast man hade ju utsikt över Bron, och havet var blått och Loppan var lycklig och maken var rar - så det blev en rätt fin promenad ändå, där bland tången.