Medan man väntar i telefonkö

....kan man ju skriva ett litet blogginlägg. Förvisso fick jag valet att bli uppringd...men jag är alltid lite misstänksam mot att man då kanske hamnar längst ner i kön och blir uppringd när alla är jättetrötta och inte alls har lust att svara på frågor.

Vad jag väntar på? Jag har beställt några böcker och efter att ha fått orderbekräftelse och hela konkarongen så kom det sen ett mail om att jag inte genomfört köpet och att jag bara skulle betala så blir allt så bra, så bra. Nu är jag som sagt en misstänksam figur och undrar om detta är ett blatant försök att få mig att betala dubbelt - man kanske vill öka sin vinstmarginal på min bekostnad?

Böckerna jag beställt är enkla hur-man-lär-sig-rita-steg-för-steg. För barn. Men till mig. Grynet tycker om att rita och jag själv befinner mig snäppet över huvudfotingarnas nivå, så jag tänkte att det gäller att ligga i så man ligger lite i förkant och inte får medlidsamma blickar av sitt artistiska barnbarn.

Jamen kolla bara på denna fina regnbågskatt som Grynet ritade - för  en månad sedan. Hon har ju säkert uppnått nya konstnärliga höjder nu, så nu får jag liksom steppa upp lite.

Annars har veckan varit ganska lugn. Och grå. Och regnig. Det är märkligt hur stora mängder lera man lyckas dra in, både själv och via Loppan, man tycker ju att det borde ta slut någon gång på leran? Så då får man ägna sig åt lite inomhusaktiviteter. Baka till exempel, vilket jag i friskt och överdådigt mod gjorde igår, vilket resulterade i att jag råkade välta upp och ner på muffinsplåten ner i ugnen, alltså innan muffinsen var bakade. Jag borde ha begripit bättre, igår var en sån dag när det mesta strulade och då ska man nog inte ställa sig och baka muffins.

Häromdagen var inte en sån dag. Häromdagen var en sån dag när den nyblivna 2-åringen kom och sov över själv hos mormor och morfar, jo för resten av familjen skulle gå och se på Frost 2 och det tycker man nog inte är så himla kul när man är två. Då har man träningsläger hos mormor och morfar i stället; fotboll sparkades och hinder hoppades. Pyret är liksom en mix av Susanna Kallur och Zlatan (fast sötare). Vad månde bliva?

Fast vi var ju i Pysselrummet också, fattas bara annat. Det var synnerligen roligt att få pilla på allt själv, utan en storasyster som också ville hålla på med pärlor och lera och sånt, nu var det fri tillgång på allt!

Så småningom var det läggdags och sen var det morgon och mamma kom och hämtade, fast inte förrän vi hunnit med frukost såklart. Sen gick mormor och vilade sig en stund. Mormor är nämligen inte 2 år, utan lite till.

På stickfronten har jag överraskat mig själv med att visa nya, oanade drag. En sån som börjar - och avslutar! Jomen, två projekt har jag lagt upp till så här i början av 2020 OCH dessutom färdigställt. Kanske inte de största projekten, men ändå. En gul mössa och gula kattvantar, eftersom hundvantarna som Grynet fick i julklapp var lite för små. Nu hoppas vi på att kissekatterna är av lagom storlek.

Nu ska man ju inte tro att jag är sysslolös på garnfronten bara för att jag varit så oväntat ordentlig och färdigställt projekt - det finns en del UFO att fortsätta med avigandet och rätandet på. Bland annat en gul kofta och gula vantar till mig. Jag tycks vara inne i Min Gula Fas, lite som van Gogh och solrosorna. Förutom att jag har öronen kvar och att van Gogh var konstnärligt lagd och det är, som ovan nämts, inte undertecknad.

...och nu får jag sluta, för nu kom jag fram i kön!

Smaken ändrar sig

Jag och Loppan har precis varit ute på en promenad av det fuktigare slaget. Inte särskilt kallt, och definitivt inte snögnistrande. Grått och fuktigt. Och vad spelar så det för roll kan man tänka sig? Jo, för den 3 januari varje år brukar jag tjata om den 3 januari 1985. Då var det minsann både kallt och snöigt och kung Bore hade liksom dragit ur proppen och hävt på med allt han hade i arsenalen.

Själv stod jag inne på KK och väntade på att sonen skulle behaga anlända. Ja när jag jag inte låg på britsen och väste ilsket att ska det göra så här ont, ja då får någon annan ta över. Nu går jag hem, så det så. Men det gjorde jag inte och rätt vad det var så tittade han ut.

En liten lintott, som framöver önskade sig lego och mekano och transformers och allt vad det var när han fyllde år. Nu är han vare sig liten eller lintott, och efter att ha dragit åt tumskruvarna lite så klämde han till sist ur sig att han önskar sig en senapskula i födelsedagspresent. Det hade jag väl aldrig anat, då, 1985.

Men visst är han värd en senapskula! En alldeles förträfflig son är det, och nu fyller han 35. Hurra på dig du, sonen! Vi får väl se hur det blir med senapskulan... när vi ses nästa vecka för att gå på 2-årskalas, minsann.

Nytt decennium, minsann

Man känner att man borde skriva något djupsinnigt, något som liksom fyrar av det nya decenniet med ett (tyst) fyrverkeri. Något genomtänkt, intellektuellt stimulerande, kloka ord för att markera det nya tiotalet. Mitt åttonde decennium, och det är ju rätt bra jobbat när man är 63.

Så jag funderar ett tag. Kliar mig lite i huvudet och försöker liksom värka fram några häpnadsväckande insikter. Efter ett tag inser jag att det är totalt meningslöst, så det får väl bli lite av de vanliga utgjutelserna. Om hundar, maken, stickning, mat och choklad  och sådär. Kanske inte så dumt ändå?

Det nya året har inletts med att jag invigde mina nyaste strumpor som blev klara häromdagen, de strumpor som jag började sticka på när jag var på Shetland och som jag sedan fortsatte med på Häringe - beresta strumpor minsann! Maken tittade på dem när jag dinglade med de färdiga strumporna framför näsan på honom och sa skarpsinnigt att "de där är nog inte till mig, va?" och sen avgav han sitt omdöme; "inte så värst diskreta, eller hur?". En fantastisk hjärna, medge det.

Strumporna och jag vi var lite på utflykt med syrran och Zoya, en nyårsdagspromenad på Järavallen fick det bli. Saligen raket- och smällarfritt. Zoya är väl inte så värst bekymrad över vare sig smällare eller raketer, men Loppan tycker att det ingår i kategorin saker som är "Inte Kul Alls".

Syrran och Zoya firade nyår hos oss igår, och vi hade det himla trevligt med dovhjortsstek och sådär och den doften verkade vara förföriskt god för voffsen som inledde ett ihärdigt tjatande om att "ni glömmer väl inte oss, vavava?!". Och hur kan man glömma dem, så det är klart att de fick smaka lite dovhjort. Fattas bara annat. Inte för att jag är någon som skämmer bort och sådär, men gulliga hundar kan man inte stå emot. Eller gulliga barnbarn eller makar för den delen.

Men sen blev klockan mycket och fyrverkerierna drog igång. Det var lindrigare än tidigare år, det var det - men Loppan blev lite stressad ändå. Lite bättre blev det när man höll för öronen så då gjorde jag väl det, även om hon såg lite märklig ut som öronlös. Jag ser också märklig ut på bilden, trots att jag inte var rädd för raketerna. Det kan ju ha berott på att min öron inte heller syns?

Men jag var glad ändå, för jag fick ju trots allt en akuttid hos tandläkaren den 30:e. Förvisso fick jag gå ifrån syrrans födelsedagskalas, men Något Behövde Göras. Att få en tid hos tandläkaren var inte lätt, det krävdes ihärdighet, envishet och att maken ryckte ut som riddaren i skinande rustning och handgripligen åkte till tandläkaren och undrade varför de inte ringde upp på flera dagar när de skulle göra det? Till slut fick jag en akuttid (och då hade jag i stort sett nått stadiet tejpa-fast-fryst-ärtpåse-på-kinden. När jag kom dit fick jag vänta. Och sen vänta lite till. En halvtimme efter det att jag skulle kommit in kom tandsköterskan ut och sa att de skulle nog bli lite försenade, eftersom vattnet inte fungerade och då fanns det ingen kylning till instrumenten = ingen borrning således. Vilket ju kanske egentligen borde vara en bra sak, men inte just nu. Jag tittade dystert på henne och meddelade att jag redan märkt att det var förseningar och tänkte för mig själv att kommer jag inte in nu, så begår jag antingen harakiri eller stryper någon. Förutom vattentillförseln då. Men se på sjutton, så småningom kom jag in och det visade sig vara en helt annan tand som var boven i dramat och tandläkaren öppnade den och förberedde för rotfyllning. Lättnaden alltså, när trycket släppte! Jag kunde ha kysst henne, men eftersom jag var bedövad upp över öronen nöjde jag mig med att säga ett innerligt tack, samtidigt som jag tänkte att den där tandfén, sköter hon verkligen sitt jobb? Två rotfyllningar jämte varandra är det klokt det? Tandläkaren undrade om jag haft något trauma mot käken för länge sedan, femton år eller så, men hur ska jag komma ihåg det? Jag är glad om jag kommer ihåg någorlunda vad jag gjorde förra veckan.

I alla fall lärde jag mig att mina bihålor ligger väldigt nära tandrötterna. Ja de i övre käken alltså, gudskelov, annars hade det nog varit för märkligt. Och att käknerven går väldigt nära tandrötterna. I den nedre käken, i sin tur. Så nu vet jag det. Sedan tidigare vet jag ju att mina spottkörtlar ligger där de ska göra enligt skolboken, så varför bihålor och käknerv beter sig lite mer som de vill, det kan man ju med visst fog undra!

Men, som sagt, nu gör det inte så värst ont längre och för säkerhets skull har jag dessutom lugnat nerverna ytterligare (käk- såväl som andra nerver) med att titta på Tour de Ski och sticka lite på min Rams and Yowes. Funkade fint.

Chokladen, var kom den in, kan man ju undra. Jo, syrran hade generöst med sig fina chokladpraliner från Ahlgrens igår och det kan nog bli så att en sådan måste avnjutas ikväll.

Och tja, det var väl de djupsinnigheterna, det, som inleder det nya decenniet.

Jul bland spöken, hundar och Chrysotrix

Dock inte så mycket snö. Ingen alls, närmare bestämt utan mer lite lagom lerigt, vilket kändes välbekant för en skåning.

Maken, Loppan och jag har firat jul på Häringe slott. Ätteläggarna och Grynet och Pyret firade nämligen hos respektive svärföräldrar så då tog vi vårt pick och pack och drog till det som sägs vara Sveriges mest hundvänliga hotell och det tror jag så gärna! Man kunde ju ha stannat hemma och ätit lutfisk här - men nu gillar jag inte lutfisk och dessutom kände jag att lite lagom skämma-bort:ande inte vore helt fel.

Det fanns en egen hundgodispåse på rummet, man fick vara i alla soffor och sängar och fåtöljer vilket Loppan tyckte var en förträfflig ordning. Jag räknade till 8 hundar i "vår" matsal och det var lugnt och fridfullt med idel viftande svansar och belåtet snarkande under borden. Ja en eller annan tiggde väl - men det tycker jag är synnerligen förståeligt med tanke på den goda maten. Vissa nådde nästan upp också... fast Loppan kunde bara titta trånande. Men hon tog igen det med råge genom att parkera sig i de fluffigaste slottssofforna och snarka belåtet på guldfilten i sängen. Hemma får man inte sova i sängen... men är man på slott, ja då sätts sådana regler ur spel.

Vi kom upp på lillejulafton och inkvarterade oss i Zarah Leander-sviten och insåg att här, här skulle vi trivas! Inbjudande sovrum med träpanel, bubbelbadkar och egen kakelugn och egen underjordisk gång till slottet - vad mer kunde man önska sig? Lite mat kanske? Och det fick vi! Skaldjursbuffé, kalkonmiddag, julbord, desserter, gulascher och allt man kunde önska. Dock inte på en och samma gång, vilket nog var bra.

För att liksom mota alla kalorierna i grind så spänstade vi runt en del i naturen också; vi såg dovhjortar. Eller rådjur. Eller något. De är så små på översta bilden att jag nog kommer undan med att kalla dem vad som helst, men jag tror det var dovhjortar. Sen såg vi en gammal ek. Säg "omelett" sa jag till Loppan, men hon är faktiskt ingen vidare modell, den  hunden. Vi stötte också på Chrysotrix chlorina som tydligen var en alldeles särskild guldglänsande lav. Klart det ska vara guldigt och grant vid ett slott! Loppan och jag, vi stötte på en nappbuske också, fullt med nappar och små leksaker där lavarna börjat bre ut sig. Dock inga Chrysotrix, men säkert en annan, lite mer bonnig sort. Lite mer grårejäl sådär. Och sen, sen traskade vi hem till Sjöflygeln igen där vi bodde så fint på andra våningen.

Vi gick på en slottsguidning och fick klart för oss att på Häringe, där spökar det i varenda hörna. Det var bruna munkar och slottsfruar och så var det lille Axel som spökar just i Sjöflygeln. Vi varnades för att det skulle komma iskalla pustar när Axel ville upp och värma sig i sängen, och att han tyckte om att leka med stenar som man kunde hitta på golvet. Förmodligen är både vi och Loppan för prosaiska, för vi sov som stockar och märkte vare sig av kalla pustar eller stenar.

Dessemellan var vi lite lagom kulturella och läste och stickade medan Loppan höll oss sällskap. När vi inte var kulturella kan det hända att vi tog oss en liten tupplur - det är märkligt hur trött man kan bli av att ha det så bra!

På julaftonen traskade vi uppför den fina trappan upp till Stensalen där vi lyssnade på musik och drack kaffe och njöt av brasan och kände att nu, nu är det jul!

Vi skippade dock Kalle Anka. Hädiskt, ja jag vet - men jag är inte direkt en fan av Kalle på julafton, att man prompt måste titta på det. När man kan sticka? Eller läsa en bra bok? Eller bara klappa på Loppan? Tomten kom också på besök, men vi kände även där att vi nog passerat bäst-före-datum när det gäller att hälsa på tomten.

Däremot åkte vi fyrspann! Flott ska det vara och det är klart man ska åka fyrspann när man kan kliva ombord precis utanför slottsporten. Det kan hända att hästarna kanske inte var så stora och ståtliga... men det som kanske brast i höjd, det tog de igen i gullighet. Loppan var först lite misstänksam; åka vagn efter jättedjur med horn?! Men sen tog hon det med jämnmod, till och med när det blev galopp (på makens önskan, han är ju en sån fartdåre den mannen).

Alldeles för snart var det dags att styra kosan söderut igen. Och det var kanske tur, för jag började få en rätt besvärande tandvärk, jag gjorde ju en rotfyllning för ett år sedan och den har spökat sedan dess. Eller rättare sagt, det var ju inte jag som gjorde rotfyllningen, det var tandläkaren och det var nog bra för man ska troligen inte släppa lös mig med en borr i munnen. Men i alla fall, ont gjorde det och jag ringde sonen för att konsultera på vägen ner. - Har du nått stadiet när man bara vill tejpa en påse med frysta ärter på kinden? undrade han rutinerat. Men nä, riktigt till frysta-ärter-stadiet hade jag inte kommit, så han rekommenderade en kombination av Ipren och Alvedon och det hjälpte. Då. Men det är en annan historia.

Och sen, sen var vi hemma igen och några dagar senare dundrade barn och barnbarn in genom dörren för lite julfirande här också och det var så himla mysigt och roligt att ha dem här att jag nästan totalt glömde att ta bilder. Och det är ju så; man ska leva livet, inte bara iaktta det genom en fotolins.
Fast någon liten bild blev det ju såklart.

Så borta bra, men hemma bäst. Fast jag tror nog att Loppan saknar lite att ohämmat få bre ut sig i en tjusig slottssäng.

Idel överraskningar

Undrens tid är inne. Kanske inte direkt av jesusbarndignitet men ändå. Hör bara; jag har julstädat lite till! Jodå, nu har Loppan julstädats. Det tyckte hon var synnerligen onödigt. Men nu, nu är hon så fluffig och fin  och len i pälsen att jultomten kommer att hohoho:a av ren fröjd. Jag tvivlar på att hans renar är lika julbadade.

Ett annat under är att jag varit med maken och handlat kläder. Okej, just detta faktum kanske inte direkt får en att gapa förvånat, även om maken tillhör den där kategorien av människor som i det längsta värjer sig för att köpa nytt. Jobbigt ju. Och i dessa tidevarv så måste han ju anses vara en ren miljövinst, som inte har garderober bågnande av nya klädinköp. Men en gång, vart femte år eller så, ja då köper han på sig ett lager, andas belåtet ut och säger att nu behöver han inte handla mer på det närmaste decenniet. Byxor behövde han, och ni vet ju hur försvarslös man är när man står där i ett provrum? Sånt får man ju utnyttja, så tre par brallor fick följa med hem nu när makens motståndskraft tillfälligt försvagats.

Medan maken provade byxor gick expediten och jag på skjortjakt. - Du  vet vad jag gillar, sa maken. Och det vet jag ju; skjortor i kraftig bomull och blå. Möjligen blårandiga. Men apselut inte blåblommiga. Eller något annat som maken uppfattar som höjden av excentricitet. Jag hittade en blå skjorta i den rätta stunsiga bomullen. - Vi har den här med ett litet rutmönster i blått och rött, försökte expediten som inte känner maken. - Det kommer han aldrig att gå med på, svarade jag som ju faktiskt känner maken. Men expediten tyckte lite naivt att kanske ändå? Maken studsade baklänges när han fick syn på rutigheten i all sin blåröda prakt och blev nästan stum av förvåning. Skulle han? Ha en sån wild-and-crazy-skjorta?! Skulle inte tro det. Den blå blev däremot godkänd och sen tog vi en gemensam runda, maken, expediten och jag - och då låg där en röd skjorta i samma kvalitet. Och det är knappt så jag tror det, fast jag var där; maken slog till! Hela min världsbild rämnade. Det är som han, diLeva sjunger, "vem ska man tro på, tro på...". En röd skjorta. Herreduminskapare. Okej, den är inte julröd, mer lite åt det vinröda hållet. Men ändå. Sen när maken ändå tänkt utanför boxen köpte han en grön skjorta också.

Sen gick vi hem. Mitt känsliga nervsystem klarade inte fler såna chocker kände jag.

Idag har vi adventsfikat. Och tittat på sprintstafett. Lugnande för nerverna alltihop. Och så har vi tänkt tillbaka lite på när Grynet och Pyret var här och hade lite morgonworkout i hallen.  Vem kunde tro att vi hade ett eget litet gym med hinderbana och allt?

Men nu är det nog dags för en saffransbulle till. Av rent medicinska skäl. Jag känner att mina nerver behövs lindas in i lite mer lugnande feelgood, för än har jag inte riktigt hämtat mig efter skjortchocken. Röd skjorta. Vem kunde trott det?