Nytt decennium, minsann

Man känner att man borde skriva något djupsinnigt, något som liksom fyrar av det nya decenniet med ett (tyst) fyrverkeri. Något genomtänkt, intellektuellt stimulerande, kloka ord för att markera det nya tiotalet. Mitt åttonde decennium, och det är ju rätt bra jobbat när man är 63.

Så jag funderar ett tag. Kliar mig lite i huvudet och försöker liksom värka fram några häpnadsväckande insikter. Efter ett tag inser jag att det är totalt meningslöst, så det får väl bli lite av de vanliga utgjutelserna. Om hundar, maken, stickning, mat och choklad  och sådär. Kanske inte så dumt ändå?

Det nya året har inletts med att jag invigde mina nyaste strumpor som blev klara häromdagen, de strumpor som jag började sticka på när jag var på Shetland och som jag sedan fortsatte med på Häringe - beresta strumpor minsann! Maken tittade på dem när jag dinglade med de färdiga strumporna framför näsan på honom och sa skarpsinnigt att "de där är nog inte till mig, va?" och sen avgav han sitt omdöme; "inte så värst diskreta, eller hur?". En fantastisk hjärna, medge det.

Strumporna och jag vi var lite på utflykt med syrran och Zoya, en nyårsdagspromenad på Järavallen fick det bli. Saligen raket- och smällarfritt. Zoya är väl inte så värst bekymrad över vare sig smällare eller raketer, men Loppan tycker att det ingår i kategorin saker som är "Inte Kul Alls".

Syrran och Zoya firade nyår hos oss igår, och vi hade det himla trevligt med dovhjortsstek och sådär och den doften verkade vara förföriskt god för voffsen som inledde ett ihärdigt tjatande om att "ni glömmer väl inte oss, vavava?!". Och hur kan man glömma dem, så det är klart att de fick smaka lite dovhjort. Fattas bara annat. Inte för att jag är någon som skämmer bort och sådär, men gulliga hundar kan man inte stå emot. Eller gulliga barnbarn eller makar för den delen.

Men sen blev klockan mycket och fyrverkerierna drog igång. Det var lindrigare än tidigare år, det var det - men Loppan blev lite stressad ändå. Lite bättre blev det när man höll för öronen så då gjorde jag väl det, även om hon såg lite märklig ut som öronlös. Jag ser också märklig ut på bilden, trots att jag inte var rädd för raketerna. Det kan ju ha berott på att min öron inte heller syns?

Men jag var glad ändå, för jag fick ju trots allt en akuttid hos tandläkaren den 30:e. Förvisso fick jag gå ifrån syrrans födelsedagskalas, men Något Behövde Göras. Att få en tid hos tandläkaren var inte lätt, det krävdes ihärdighet, envishet och att maken ryckte ut som riddaren i skinande rustning och handgripligen åkte till tandläkaren och undrade varför de inte ringde upp på flera dagar när de skulle göra det? Till slut fick jag en akuttid (och då hade jag i stort sett nått stadiet tejpa-fast-fryst-ärtpåse-på-kinden. När jag kom dit fick jag vänta. Och sen vänta lite till. En halvtimme efter det att jag skulle kommit in kom tandsköterskan ut och sa att de skulle nog bli lite försenade, eftersom vattnet inte fungerade och då fanns det ingen kylning till instrumenten = ingen borrning således. Vilket ju kanske egentligen borde vara en bra sak, men inte just nu. Jag tittade dystert på henne och meddelade att jag redan märkt att det var förseningar och tänkte för mig själv att kommer jag inte in nu, så begår jag antingen harakiri eller stryper någon. Förutom vattentillförseln då. Men se på sjutton, så småningom kom jag in och det visade sig vara en helt annan tand som var boven i dramat och tandläkaren öppnade den och förberedde för rotfyllning. Lättnaden alltså, när trycket släppte! Jag kunde ha kysst henne, men eftersom jag var bedövad upp över öronen nöjde jag mig med att säga ett innerligt tack, samtidigt som jag tänkte att den där tandfén, sköter hon verkligen sitt jobb? Två rotfyllningar jämte varandra är det klokt det? Tandläkaren undrade om jag haft något trauma mot käken för länge sedan, femton år eller så, men hur ska jag komma ihåg det? Jag är glad om jag kommer ihåg någorlunda vad jag gjorde förra veckan.

I alla fall lärde jag mig att mina bihålor ligger väldigt nära tandrötterna. Ja de i övre käken alltså, gudskelov, annars hade det nog varit för märkligt. Och att käknerven går väldigt nära tandrötterna. I den nedre käken, i sin tur. Så nu vet jag det. Sedan tidigare vet jag ju att mina spottkörtlar ligger där de ska göra enligt skolboken, så varför bihålor och käknerv beter sig lite mer som de vill, det kan man ju med visst fog undra!

Men, som sagt, nu gör det inte så värst ont längre och för säkerhets skull har jag dessutom lugnat nerverna ytterligare (käk- såväl som andra nerver) med att titta på Tour de Ski och sticka lite på min Rams and Yowes. Funkade fint.

Chokladen, var kom den in, kan man ju undra. Jo, syrran hade generöst med sig fina chokladpraliner från Ahlgrens igår och det kan nog bli så att en sådan måste avnjutas ikväll.

Och tja, det var väl de djupsinnigheterna, det, som inleder det nya decenniet.