Idel överraskningar

Undrens tid är inne. Kanske inte direkt av jesusbarndignitet men ändå. Hör bara; jag har julstädat lite till! Jodå, nu har Loppan julstädats. Det tyckte hon var synnerligen onödigt. Men nu, nu är hon så fluffig och fin  och len i pälsen att jultomten kommer att hohoho:a av ren fröjd. Jag tvivlar på att hans renar är lika julbadade.

Ett annat under är att jag varit med maken och handlat kläder. Okej, just detta faktum kanske inte direkt får en att gapa förvånat, även om maken tillhör den där kategorien av människor som i det längsta värjer sig för att köpa nytt. Jobbigt ju. Och i dessa tidevarv så måste han ju anses vara en ren miljövinst, som inte har garderober bågnande av nya klädinköp. Men en gång, vart femte år eller så, ja då köper han på sig ett lager, andas belåtet ut och säger att nu behöver han inte handla mer på det närmaste decenniet. Byxor behövde han, och ni vet ju hur försvarslös man är när man står där i ett provrum? Sånt får man ju utnyttja, så tre par brallor fick följa med hem nu när makens motståndskraft tillfälligt försvagats.

Medan maken provade byxor gick expediten och jag på skjortjakt. - Du  vet vad jag gillar, sa maken. Och det vet jag ju; skjortor i kraftig bomull och blå. Möjligen blårandiga. Men apselut inte blåblommiga. Eller något annat som maken uppfattar som höjden av excentricitet. Jag hittade en blå skjorta i den rätta stunsiga bomullen. - Vi har den här med ett litet rutmönster i blått och rött, försökte expediten som inte känner maken. - Det kommer han aldrig att gå med på, svarade jag som ju faktiskt känner maken. Men expediten tyckte lite naivt att kanske ändå? Maken studsade baklänges när han fick syn på rutigheten i all sin blåröda prakt och blev nästan stum av förvåning. Skulle han? Ha en sån wild-and-crazy-skjorta?! Skulle inte tro det. Den blå blev däremot godkänd och sen tog vi en gemensam runda, maken, expediten och jag - och då låg där en röd skjorta i samma kvalitet. Och det är knappt så jag tror det, fast jag var där; maken slog till! Hela min världsbild rämnade. Det är som han, diLeva sjunger, "vem ska man tro på, tro på...". En röd skjorta. Herreduminskapare. Okej, den är inte julröd, mer lite åt det vinröda hållet. Men ändå. Sen när maken ändå tänkt utanför boxen köpte han en grön skjorta också.

Sen gick vi hem. Mitt känsliga nervsystem klarade inte fler såna chocker kände jag.

Idag har vi adventsfikat. Och tittat på sprintstafett. Lugnande för nerverna alltihop. Och så har vi tänkt tillbaka lite på när Grynet och Pyret var här och hade lite morgonworkout i hallen.  Vem kunde tro att vi hade ett eget litet gym med hinderbana och allt?

Men nu är det nog dags för en saffransbulle till. Av rent medicinska skäl. Jag känner att mina nerver behövs lindas in i lite mer lugnande feelgood, för än har jag inte riktigt hämtat mig efter skjortchocken. Röd skjorta. Vem kunde trott det?