Innanför vallarna: Jul bland spöken, hundar och Chrysotrix

Dock inte så mycket snö. Ingen alls, närmare bestämt utan mer lite lagom lerigt, vilket kändes välbekant för en skåning.

Maken, Loppan och jag har firat jul på Häringe slott. Ätteläggarna och Grynet och Pyret firade nämligen hos respektive svärföräldrar så då tog vi vårt pick och pack och drog till det som sägs vara Sveriges mest hundvänliga hotell och det tror jag så gärna! Man kunde ju ha stannat hemma och ätit lutfisk här - men nu gillar jag inte lutfisk och dessutom kände jag att lite lagom skämma-bort:ande inte vore helt fel.

Det fanns en egen hundgodispåse på rummet, man fick vara i alla soffor och sängar och fåtöljer vilket Loppan tyckte var en förträfflig ordning. Jag räknade till 8 hundar i "vår" matsal och det var lugnt och fridfullt med idel viftande svansar och belåtet snarkande under borden. Ja en eller annan tiggde väl - men det tycker jag är synnerligen förståeligt med tanke på den goda maten. Vissa nådde nästan upp också... fast Loppan kunde bara titta trånande. Men hon tog igen det med råge genom att parkera sig i de fluffigaste slottssofforna och snarka belåtet på guldfilten i sängen. Hemma får man inte sova i sängen... men är man på slott, ja då sätts sådana regler ur spel.

Vi kom upp på lillejulafton och inkvarterade oss i Zarah Leander-sviten och insåg att här, här skulle vi trivas! Inbjudande sovrum med träpanel, bubbelbadkar och egen kakelugn och egen underjordisk gång till slottet - vad mer kunde man önska sig? Lite mat kanske? Och det fick vi! Skaldjursbuffé, kalkonmiddag, julbord, desserter, gulascher och allt man kunde önska. Dock inte på en och samma gång, vilket nog var bra.

För att liksom mota alla kalorierna i grind så spänstade vi runt en del i naturen också; vi såg dovhjortar. Eller rådjur. Eller något. De är så små på översta bilden att jag nog kommer undan med att kalla dem vad som helst, men jag tror det var dovhjortar. Sen såg vi en gammal ek. Säg "omelett" sa jag till Loppan, men hon är faktiskt ingen vidare modell, den hunden. Vi stötte också på Chrysotrix chlorina som tydligen var en alldeles särskild guldglänsande lav. Klart det ska vara guldigt och grant vid ett slott! Loppan och jag, vi stötte på en nappbuske också, fullt med nappar och små leksaker där lavarna börjat bre ut sig. Dock inga Chrysotrix, men säkert en annan, lite mer bonnig sort. Lite mer grårejäl sådär. Och sen, sen traskade vi hem till Sjöflygeln igen där vi bodde så fint på andra våningen.

Vi gick på en slottsguidning och fick klart för oss att på Häringe, där spökar det i varenda hörna. Det var bruna munkar och slottsfruar och så var det lille Axel som spökar just i Sjöflygeln. Vi varnades för att det skulle komma iskalla pustar när Axel ville upp och värma sig i sängen, och att han tyckte om att leka med stenar som man kunde hitta på golvet. Förmodligen är både vi och Loppan för prosaiska, för vi sov som stockar och märkte vare sig av kalla pustar eller stenar.

Dessemellan var vi lite lagom kulturella och läste och stickade medan Loppan höll oss sällskap. När vi inte var kulturella kan det hända att vi tog oss en liten tupplur - det är märkligt hur trött man kan bli av att ha det så bra!

På julaftonen traskade vi uppför den fina trappan upp till Stensalen där vi lyssnade på musik och drack kaffe och njöt av brasan och kände att nu, nu är det jul!

Vi skippade dock Kalle Anka. Hädiskt, ja jag vet - men jag är inte direkt en fan av Kalle på julafton, att man prompt måste titta på det. När man kan sticka? Eller läsa en bra bok? Eller bara klappa på Loppan? Tomten kom också på besök, men vi kände även där att vi nog passerat bäst-före-datum när det gäller att hälsa på tomten.

Däremot åkte vi fyrspann! Flott ska det vara och det är klart man ska åka fyrspann när man kan kliva ombord precis utanför slottsporten. Det kan hända att hästarna kanske inte var så stora och ståtliga... men det som kanske brast i höjd, det tog de igen i gullighet. Loppan var först lite misstänksam; åka vagn efter jättedjur med horn?! Men sen tog hon det med jämnmod, till och med när det blev galopp (på makens önskan, han är ju en sån fartdåre den mannen).

Alldeles för snart var det dags att styra kosan söderut igen. Och det var kanske tur, för jag började få en rätt besvärande tandvärk, jag gjorde ju en rotfyllning för ett år sedan och den har spökat sedan dess. Eller rättare sagt, det var ju inte jag som gjorde rotfyllningen, det var tandläkaren och det var nog bra för man ska troligen inte släppa lös mig med en borr i munnen. Men i alla fall, ont gjorde det och jag ringde sonen för att konsultera på vägen ner. - Har du nått stadiet när man bara vill tejpa en påse med frysta ärter på kinden? undrade han rutinerat. Men nä, riktigt till frysta-ärter-stadiet hade jag inte kommit, så han rekommenderade en kombination av Ipren och Alvedon och det hjälpte. Då. Men det är en annan historia.

Och sen, sen var vi hemma igen och några dagar senare dundrade barn och barnbarn in genom dörren för lite julfirande här också och det var så himla mysigt och roligt att ha dem här att jag nästan totalt glömde att ta bilder. Och det är ju så; man ska leva livet, inte bara iaktta det genom en fotolins.
Fast någon liten bild blev det ju såklart.