Att tampas med elementens raseri

 Maken, syrran och jag bokade i februari en resa till Skagen nu i september. Före Corona. Och i takt med att alla andra resor ställts in så har man lite resignerat tänkt att nähä, det blir nog inget av med det. Danskarna släppte ingen j-vel över bron, i alla fall inte någon med svenskt pass. Men så blev vi helt plötsligt ändå välkomna! Iförda ljusblå munskydd, men det kan väl vara ett billigt pris för att få smälla i sig sill och fisk i långa banor? Klockan fyra gick vi upp för att ta färjan från Halmstad till Grenå. Klockan fyra, det är verkligen stupid o'clock - men vi kom upp och maken transporterade oss genom hällregn till båten.

I solsken körde vi sedan i land i Danmark och då var man lätt hungrig efter den ohyggligt tidiga morgonen. - Jag vill äta på en riktig gammal kro, sa maken och syrran och jag höll med. Och efter att ha kört lite hit och dit, så kom vi verkligen till Hvidstrup kro som såg ut som den skulle, med halmtak, korsvirke och knökfullt med smörrebröd. Det satte liksom tonen för resten av resan kan man säga.

Styrkta till kropp och själ fortsatte vi sedan resan. Ända längst upp på Jyllands nordligaste tipp skulle vi ju. Ju längre vi körde, ju kargare och med hedlikt blev landskapet och jag som hyser en orimlig svaghet för sådan natur blev lyckligare för varje mil. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Skagen där vi bokat rum på Skagen Hotel.

Visst är det trevlig att bo i något som mest ser ut som en bröllopsbakelse? Nu var vi ju nära havet, och sjön, den suger, det vet ju alla. Så det var dags att leta efter en restaurang. I all synnerhet som ingen av oss är direkt purunga längre och vi kände att en tidig kväll, det vore nog klokt.

Vi hamnade på fiskrestaurang - och med tanke på hur mycket sill och fisk vi petade i oss under resan borde våra respektive IQ:n närmast slå i taket. Något man också kunde slå i, var huvudet i dörren. Den var 1,56 hög så till och med jag fick huka mig. Inte mycket, det påstår jag inte, men i alla fall. Det är inte ofta man får känna sig för lång.

Sen var klockan nio och då var det ju verkligen hög tid att traska tillbaka och sova, mer nattsudd än så orkade man minsann inte med - och dagen därpå hade vi fullt schema!

Vi vaknade till hällregn, men inte lät vi oss slås ned av det - nänä, vi hade ju läst väderleksrapporten som sa att på eftermiddagen, då skulle solen skina! Så därför ägnade vi förmiddagen åt kultur, är man i Skagen vore det ju fånigt att inte gå och titta på Skagenmålarna. Okej, vi köpte lite Gammaldansk och Dr. Nielsen också, och det är ju förvisso sprit (eller spirituosa om man vill låta lite mer gammaldags) men nog låter det lite kulturellt ändå? Inte direkt som Explorer.

Tro det eller ej, men sen var vi hungriga igen! Och då var det ju tur att vi bokat bord på Bröndums och efter det, ja då var vi verkligen inte hungriga längre. Syrran hade längtat efter kransekage så det beställde hon till kaffet och maken hängde på. Själv avstod jag - men jag fick kransekage i alla fall, för de kakor som kom in var inga såna där små eleganta munsbitar som knappt märks när man stoppar dem i munnen. Syrran bleknade lite vid åsynen och väste till mig att här fick jag minsann hjälpa till - och det gjorde jag så gärna.  I all synnerhet som jag visste att vi skulle kunna motionera kranskekagen sen.

Jo för då skulle vi ju ut på  Grenen (även om jag ville envisas med att kalla den Gaffeln. Gren. Gaffel. Varför inte Skeden?). Och då sken solen! Och då blåste vinden, närmare bestämt i över 20 sekundmeter. Friskt, kan man säga. Ute på redden låg båtarna i rad och det gungade säkert en del tänker jag.

Vilken fantastisk promenad. Maken fotograferade syrran och mig när vi promenerade längs stranden som vore vi Anna Ancher och Marie Kröyer  - helt likt blev det nog inte? Vi tog av oss skorna och gick i vattenkanten, om man nu kommer till det ställe där Skagerack och Kattegatt möts, så ska man väl känna det med hjäjp av alla sensoriska hjälpmedel. Gratis peeling fick man minsann också, när vinden piskade sanden mot ens bara ben. Så där fick vi motionerat ner en eller annan kransekage.

På kvällen var vi fortfarande så mätta och trötta efter eftermiddagens motion att vi bara orkade dricka Aperol Sprits och äta lite nachos - inte minsta lilla fisk faktiskt. 

Dagen därpå var det dags att styra kosan mot Sverige igen, men några punkter stod på programmet - först stannade vi till vid "den tilsandede kirke". Jag hade föreställt mig något i likhet med Atlantis, att man skulle gå där och veta att långt under ytan låg en hel kyrka där ingen satt sin fot på hundratals år. Hade jag läst på så hade jag vetat att så inte var fallet. Förvisso blåste sanden så mycket att man la ner kyrkan efter rätt många hundra år, men man rev rätt mycket av själva långhuset och det är bara tornet som står kvar. Lite fusk tycker jag nog ändå - fast rätt fint ändå. Även om  mina fantasier om stilla och tysta rum långt under marken fick sig en törn.

Sen körde vi inom Århus och besökte den Gamle By - och det är ett rätt fantastisk ställe! Vi åt frokost på Gästgifvaregården, vi strosade i 1700-talskvarter, vi fnissade igenkännande i kvarteren från 70-talet där mycket av inredningen väckte gamla minnen. Det är väldigt roligt med ett sånt här ställe som även dokumenterar den modernare historien, ja om man nu kan kalla 1970-talet för modernt. Det kan man, i alla fall om man talar med maken som tycker att 1800-talskyrkor är sorgligt moderna.

Men sen åkte vi hem, över Stora Bält och Öresundsbron och sen var vi hemma igen. Det är fantastiskt vad bara några få dagar borta kan ge en mycket! Många roliga minnen, många intryck och massor av god mat.

Det blev inte så mycket handlat, men jag köpte mig i alla fall en  handsvarvad kakform i den Gamle By - så den måste ju invigas. Loppan är hämtad, kakor är bakade och snart blir det boeuf bourguignon. Inte dumt alls!

 

Att hitta ett nytt paradis

 

Varje år brukar vi ha tjejträff i Haväng, en  underbar plats på jorden. "Tjej" ska man se som ett mycket vitt begrepp, måhända är det lite mer artros, hängslams och rynkor än när vi var 16 - men lika roligt har vi. I år träffades vi dock på ett annat ställe, nämligen i Backaryd. Någonstans lite uppåt höger i Sverige. Loppan följde med, så fort hon fick klart för sig att jag skulle ut i skogen så planterade hon sig på rumpan på min fot och vägrade flytta sig förrän jag sagt att ok, du får följa med! Till ett litet rött hus med vita knutar skulle vi. Nuförtiden litar man  ju vare sig på sig själv eller kartböcker, utan man knappar in destinationen i sin gps. Jag får säga att hon skötte sig rätt bra, det vara bara en gång hon plötsligt röt till mitt ute på E22:an "vänd om möjligt om och kör tillbaka". Men nänä, den lätte gick vi inte på Loppan och jag. Skulle vi kört tillbaka så hade vi ju kommit hem och fått äta falukorv med potatis och purjolök, i stället för en trerätters ute i skogen. "Skulle inte tro det, va!" svarade vi alltså gps-damen och fräste vidare. Mot slutet ville damen ha in oss på en smal skogsväg som mycket naturskönt slingrade sig fram. Naturskönt och mycket smalt. Jag hann tänka en liten tanke att detta kunde vara fel... men det var det inte! Rätt vad det var, var vi framme, hoppade ur bilen och Loppan rände iväg och tjoade "vi är här nu!!" som om någon skulle missat det.

Vi följde ett gammalt och väl beprövat recept; lunch, vin, skål för absent friend, promenad och selfie som skickades till den absenta frienden. Solen? Ja den sken förstås! Ibland regnade det lite, men det var liksom inte på allvar, och då kunde man alltid knalla in och dricka sitt vin inomhus en stund.

Även om det inte regnade på oss på promenaden så kunde man bli blöt ändå, om man ville. Vi traskade in på en liten skogsstig och rätt vad det var kom vi fram till en liten sjö, det såg ut som om Emil i Lönneberga skulle komma löpandes när som helst för ett kvällsdopp med Alfred - men den enda som badade var faktiskt Kristina som hade baddräkt med sig. - Hon badar! utropade Loppan förbluffat, och höll sig på säkert avstånd från vattnet, för det var ganska djupt. Det såg dock väldigt skönt ut och jag önskade nog att jag själv tagit med en baddräkt. Kristina tyckte dock att man kunde ju bada näck om man ville, men man vill ju inte chocka den lokala älgstammen, så det blev inget av med det. Loppan blev så tagen av tanken på detta att hon gömde huvudet i eldstaden. Omutifall att, alltså.

Sen knallade vi tillbaka och åt toast med tonfiskröra, kycklinggryta med svamp och som dessert körsbärskompott med citronricottakräm och smörsteka mandlar som jag lagade. I kompotten skulle man ha mortlade kardemummakärnor. - Har du en mortel? undrade jag, men Kristina hade inte det, utan hon anammade Cajsa Wargs motto om att taga vad man haver så hon langade fram en hammare. Gick precis lika bra! Faktiskt kanske ännu bättre om man burit på några inre aggressioner, vilket jag i och för sig inte gjorde. Man blir väldigt mild och blid till sinnes av att ha tjejträff nämligen.

I en mycket rimlig tid (man blir klokare med åren, uppenbarligen) ramlade vi sedan i säng. Åse, Loppan och jag sov i "Ladan", komplett med en vacker utsikt över ett kallblod. Där sov vi väldigt gott, även om Loppan snodde åt sig en orättvist stor del av sängen.

På morgonen sken solen igen, såklart. Loppan och jag traskade ut på en promenad och vi såg älvorna som dansade på ängen, eller om det kan ha varit morgondimman? Om det var älvor, så skingrades de nog när Loppan dundrade fram. För att vara en sån liten raggfia så låter det ganska mycket om henne där hon drar fram, hon är inte så graciös min vovve. Men det hon brister i elegans vinner hon i gullighet och det är ju minst lika bra tycker jag.

Sen gick vi tillbaka till alla de andra, Åse, Kristina, Karin och Pia - där åt vi en stadig frukost! Man får aptit av att ränna runt i skogen, så är det - också är det ju så gott när man serveras ägg, fruktsallad, gott bröd och goda pålägg. Loppan ville också ha, lät hon påtala, men ibland lyckas matte ändå hålla på ett visst mått av uppfostran så hon fick inget. Då, i alla fall.

Sen skingrades vi för vinden - vissa åkte hit, medan andra åkte dit. En sån trevlig helg! Och inte visste jag att det var så bedårande vackert, där snett uppåt höger.

Ännu äldre och möjligen lite klokare

 Så har man fyllt år igen. Maken vacklade upp i gryningen och sjöng för mig. Det där med gryning är ju ett flytande begrepp, så det var kanske inte direkt i den arlaste av arla gryningar men det passade mig bra. Hade det här varit på Huliganens tid så hade han ju gastat sitt vanliga "tyst med det där oväsendet för bövelen!!" men Loppan såg mest förvånad ut och sjöng inte med.

Det var inte det enda musikaliska inslaget under dagen, ånej! Grynet och Pyret och deras mamma ringde också upp och jag fick höra såväl Happy Birthday dear Mormor i ljuv skönsång av Grynet och Pyret klämde i med ett frejdigt Jamåhonleva med ett antal repriser. Sen sjöng dottern också, så jag får säga att så innerligt besjungen var det länge sedan jag var. Sonen ringde också upp och grattade, han brast inte ut i några arior, men det var fint ändå.

Själva dagen tillbringades ute i skogen, ännu har vi inte givit upp hoppet om att fylla svampkorgen. Vi var faktiskt ute dagen före också, och precis när maken blängde sig misslynt omkring och sa att näe, nu ger vi upp det här och kör hem! så snavade han över en kantarell - och en till!

- Heureka! Jag har funnit dem! utropade maken och hittade raskt en 5-6 stycken till. Sen var det slut på det roliga, men det bevisar ju ändå att det finns faktiskt svamp därute i skogen, något vi börjat se som en skröna.

Själv ägnade jag mig åt att försöka träna Loppan att hitta kantarellerna. Hon snusade välvilligt där jag pekade och petade nöjt i sig belöningen, men sen la hon sig i mossan och gnagde på en pinne. Jag tror inte riktigt att vi kan hyra ut henne som svampletarhund och tjäna grova pengar på henne än. Vi jobbar dock på det!

Vi tänkte att kan man hitta en näve kantareller i en skog, så kan man väl hitta ännu fler i en annan? Alltså körde vi ut så långt från ära och redlighet som man kan tänka sig. Eller, tja, vi befinner ju oss i en hyfsat tätbefolkad del av landet, så för en norrlänning är det kanske rena tätorten? Vi hittade dock inga äkta kantareller, bara falska. "Fake mushrooms" fnöste vi och lät dem vara. Vi hittade dock rätt många hjortar och en orimligt stor mängd tordyvlar. 

Sen snavade vi faktiskt över en klunga med fina svampar som bara stod där. Jag blev faktiskt så förbluffad att jag tog inte minsta lilla foto på dem. - Svampar! utropade jag entusiastiskt och sen glodde maken och jag lite tveksamt på dem - vad kunde det vara? Vi enades om att det inte var flugsvamp och inte kantareller och inte champinjoner, men sen hade vi mer eller mindre tömt ut vår svampkunskap. 

- Äsch, de ser fina ut, vi tar dem! sa jag som kände mig lite wild and crazy och maken var inte sämre, han hängde på! Svamparna fick följa med hem och imorgon ska de tillagas i en liten risotto är det tänkt. Så om det inte blir fler inlägg i den här bloggen, så kan det bero på svampen. Spännande, eller hur?!

Där efter var vi trötta och nöjda och åkte hem, och maken bjöd mig på middag! Jomen, han hade själv gått till Saluhallen och inhandlat kött, bernaisesås och purjolökspotatis och sen stekte han själv köttet och värme själv potatis och sås och jag behövde bara sväva som en stärkande ande i bakgrunden.

Jag bjöds på en delikat carbernet sauvignon och sen blev det minsann kaffe och bakelse som maken valt själv (efter det att jag inlagt mitt veto mot smörkräm). Mycket god med hallongojs i mitten av chokladmoussen var den. Måhända var formen något ekivok, men vad gör väl det på en födelsedag. - Kan jag lägga ut en bild i bloggen undrade jag tveksamt, men maken var fortfarande på sitt wildandcrazyhumör och tyckte att det kunde väl pigga upp? Så då gör jag väl det.  Förresten var man ju ung på 70-talet och då såg man bara bröst lite varstans.

Ingen dum födelsedag alls! Och har jag nu rätt i att det var smörsoppar vi hittade, ja då kommer det fler inlägg så småningom.