Att tampas med elementens raseri

 Maken, syrran och jag bokade i februari en resa till Skagen nu i september. Före Corona. Och i takt med att alla andra resor ställts in så har man lite resignerat tänkt att nähä, det blir nog inget av med det. Danskarna släppte ingen j-vel över bron, i alla fall inte någon med svenskt pass. Men så blev vi helt plötsligt ändå välkomna! Iförda ljusblå munskydd, men det kan väl vara ett billigt pris för att få smälla i sig sill och fisk i långa banor? Klockan fyra gick vi upp för att ta färjan från Halmstad till Grenå. Klockan fyra, det är verkligen stupid o'clock - men vi kom upp och maken transporterade oss genom hällregn till båten.

I solsken körde vi sedan i land i Danmark och då var man lätt hungrig efter den ohyggligt tidiga morgonen. - Jag vill äta på en riktig gammal kro, sa maken och syrran och jag höll med. Och efter att ha kört lite hit och dit, så kom vi verkligen till Hvidstrup kro som såg ut som den skulle, med halmtak, korsvirke och knökfullt med smörrebröd. Det satte liksom tonen för resten av resan kan man säga.

Styrkta till kropp och själ fortsatte vi sedan resan. Ända längst upp på Jyllands nordligaste tipp skulle vi ju. Ju längre vi körde, ju kargare och med hedlikt blev landskapet och jag som hyser en orimlig svaghet för sådan natur blev lyckligare för varje mil. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Skagen där vi bokat rum på Skagen Hotel.

Visst är det trevlig att bo i något som mest ser ut som en bröllopsbakelse? Nu var vi ju nära havet, och sjön, den suger, det vet ju alla. Så det var dags att leta efter en restaurang. I all synnerhet som ingen av oss är direkt purunga längre och vi kände att en tidig kväll, det vore nog klokt.

Vi hamnade på fiskrestaurang - och med tanke på hur mycket sill och fisk vi petade i oss under resan borde våra respektive IQ:n närmast slå i taket. Något man också kunde slå i, var huvudet i dörren. Den var 1,56 hög så till och med jag fick huka mig. Inte mycket, det påstår jag inte, men i alla fall. Det är inte ofta man får känna sig för lång.

Sen var klockan nio och då var det ju verkligen hög tid att traska tillbaka och sova, mer nattsudd än så orkade man minsann inte med - och dagen därpå hade vi fullt schema!

Vi vaknade till hällregn, men inte lät vi oss slås ned av det - nänä, vi hade ju läst väderleksrapporten som sa att på eftermiddagen, då skulle solen skina! Så därför ägnade vi förmiddagen åt kultur, är man i Skagen vore det ju fånigt att inte gå och titta på Skagenmålarna. Okej, vi köpte lite Gammaldansk och Dr. Nielsen också, och det är ju förvisso sprit (eller spirituosa om man vill låta lite mer gammaldags) men nog låter det lite kulturellt ändå? Inte direkt som Explorer.

Tro det eller ej, men sen var vi hungriga igen! Och då var det ju tur att vi bokat bord på Bröndums och efter det, ja då var vi verkligen inte hungriga längre. Syrran hade längtat efter kransekage så det beställde hon till kaffet och maken hängde på. Själv avstod jag - men jag fick kransekage i alla fall, för de kakor som kom in var inga såna där små eleganta munsbitar som knappt märks när man stoppar dem i munnen. Syrran bleknade lite vid åsynen och väste till mig att här fick jag minsann hjälpa till - och det gjorde jag så gärna.  I all synnerhet som jag visste att vi skulle kunna motionera kranskekagen sen.

Jo för då skulle vi ju ut på  Grenen (även om jag ville envisas med att kalla den Gaffeln. Gren. Gaffel. Varför inte Skeden?). Och då sken solen! Och då blåste vinden, närmare bestämt i över 20 sekundmeter. Friskt, kan man säga. Ute på redden låg båtarna i rad och det gungade säkert en del tänker jag.

Vilken fantastisk promenad. Maken fotograferade syrran och mig när vi promenerade längs stranden som vore vi Anna Ancher och Marie Kröyer  - helt likt blev det nog inte? Vi tog av oss skorna och gick i vattenkanten, om man nu kommer till det ställe där Skagerack och Kattegatt möts, så ska man väl känna det med hjäjp av alla sensoriska hjälpmedel. Gratis peeling fick man minsann också, när vinden piskade sanden mot ens bara ben. Så där fick vi motionerat ner en eller annan kransekage.

På kvällen var vi fortfarande så mätta och trötta efter eftermiddagens motion att vi bara orkade dricka Aperol Sprits och äta lite nachos - inte minsta lilla fisk faktiskt. 

Dagen därpå var det dags att styra kosan mot Sverige igen, men några punkter stod på programmet - först stannade vi till vid "den tilsandede kirke". Jag hade föreställt mig något i likhet med Atlantis, att man skulle gå där och veta att långt under ytan låg en hel kyrka där ingen satt sin fot på hundratals år. Hade jag läst på så hade jag vetat att så inte var fallet. Förvisso blåste sanden så mycket att man la ner kyrkan efter rätt många hundra år, men man rev rätt mycket av själva långhuset och det är bara tornet som står kvar. Lite fusk tycker jag nog ändå - fast rätt fint ändå. Även om  mina fantasier om stilla och tysta rum långt under marken fick sig en törn.

Sen körde vi inom Århus och besökte den Gamle By - och det är ett rätt fantastisk ställe! Vi åt frokost på Gästgifvaregården, vi strosade i 1700-talskvarter, vi fnissade igenkännande i kvarteren från 70-talet där mycket av inredningen väckte gamla minnen. Det är väldigt roligt med ett sånt här ställe som även dokumenterar den modernare historien, ja om man nu kan kalla 1970-talet för modernt. Det kan man, i alla fall om man talar med maken som tycker att 1800-talskyrkor är sorgligt moderna.

Men sen åkte vi hem, över Stora Bält och Öresundsbron och sen var vi hemma igen. Det är fantastiskt vad bara några få dagar borta kan ge en mycket! Många roliga minnen, många intryck och massor av god mat.

Det blev inte så mycket handlat, men jag köpte mig i alla fall en  handsvarvad kakform i den Gamle By - så den måste ju invigas. Loppan är hämtad, kakor är bakade och snart blir det boeuf bourguignon. Inte dumt alls!