Att hitta ett nytt paradis

 

Varje år brukar vi ha tjejträff i Haväng, en  underbar plats på jorden. "Tjej" ska man se som ett mycket vitt begrepp, måhända är det lite mer artros, hängslams och rynkor än när vi var 16 - men lika roligt har vi. I år träffades vi dock på ett annat ställe, nämligen i Backaryd. Någonstans lite uppåt höger i Sverige. Loppan följde med, så fort hon fick klart för sig att jag skulle ut i skogen så planterade hon sig på rumpan på min fot och vägrade flytta sig förrän jag sagt att ok, du får följa med! Till ett litet rött hus med vita knutar skulle vi. Nuförtiden litar man  ju vare sig på sig själv eller kartböcker, utan man knappar in destinationen i sin gps. Jag får säga att hon skötte sig rätt bra, det vara bara en gång hon plötsligt röt till mitt ute på E22:an "vänd om möjligt om och kör tillbaka". Men nänä, den lätte gick vi inte på Loppan och jag. Skulle vi kört tillbaka så hade vi ju kommit hem och fått äta falukorv med potatis och purjolök, i stället för en trerätters ute i skogen. "Skulle inte tro det, va!" svarade vi alltså gps-damen och fräste vidare. Mot slutet ville damen ha in oss på en smal skogsväg som mycket naturskönt slingrade sig fram. Naturskönt och mycket smalt. Jag hann tänka en liten tanke att detta kunde vara fel... men det var det inte! Rätt vad det var, var vi framme, hoppade ur bilen och Loppan rände iväg och tjoade "vi är här nu!!" som om någon skulle missat det.

Vi följde ett gammalt och väl beprövat recept; lunch, vin, skål för absent friend, promenad och selfie som skickades till den absenta frienden. Solen? Ja den sken förstås! Ibland regnade det lite, men det var liksom inte på allvar, och då kunde man alltid knalla in och dricka sitt vin inomhus en stund.

Även om det inte regnade på oss på promenaden så kunde man bli blöt ändå, om man ville. Vi traskade in på en liten skogsstig och rätt vad det var kom vi fram till en liten sjö, det såg ut som om Emil i Lönneberga skulle komma löpandes när som helst för ett kvällsdopp med Alfred - men den enda som badade var faktiskt Kristina som hade baddräkt med sig. - Hon badar! utropade Loppan förbluffat, och höll sig på säkert avstånd från vattnet, för det var ganska djupt. Det såg dock väldigt skönt ut och jag önskade nog att jag själv tagit med en baddräkt. Kristina tyckte dock att man kunde ju bada näck om man ville, men man vill ju inte chocka den lokala älgstammen, så det blev inget av med det. Loppan blev så tagen av tanken på detta att hon gömde huvudet i eldstaden. Omutifall att, alltså.

Sen knallade vi tillbaka och åt toast med tonfiskröra, kycklinggryta med svamp och som dessert körsbärskompott med citronricottakräm och smörsteka mandlar som jag lagade. I kompotten skulle man ha mortlade kardemummakärnor. - Har du en mortel? undrade jag, men Kristina hade inte det, utan hon anammade Cajsa Wargs motto om att taga vad man haver så hon langade fram en hammare. Gick precis lika bra! Faktiskt kanske ännu bättre om man burit på några inre aggressioner, vilket jag i och för sig inte gjorde. Man blir väldigt mild och blid till sinnes av att ha tjejträff nämligen.

I en mycket rimlig tid (man blir klokare med åren, uppenbarligen) ramlade vi sedan i säng. Åse, Loppan och jag sov i "Ladan", komplett med en vacker utsikt över ett kallblod. Där sov vi väldigt gott, även om Loppan snodde åt sig en orättvist stor del av sängen.

På morgonen sken solen igen, såklart. Loppan och jag traskade ut på en promenad och vi såg älvorna som dansade på ängen, eller om det kan ha varit morgondimman? Om det var älvor, så skingrades de nog när Loppan dundrade fram. För att vara en sån liten raggfia så låter det ganska mycket om henne där hon drar fram, hon är inte så graciös min vovve. Men det hon brister i elegans vinner hon i gullighet och det är ju minst lika bra tycker jag.

Sen gick vi tillbaka till alla de andra, Åse, Kristina, Karin och Pia - där åt vi en stadig frukost! Man får aptit av att ränna runt i skogen, så är det - också är det ju så gott när man serveras ägg, fruktsallad, gott bröd och goda pålägg. Loppan ville också ha, lät hon påtala, men ibland lyckas matte ändå hålla på ett visst mått av uppfostran så hon fick inget. Då, i alla fall.

Sen skingrades vi för vinden - vissa åkte hit, medan andra åkte dit. En sån trevlig helg! Och inte visste jag att det var så bedårande vackert, där snett uppåt höger.