Så har man fyllt år igen. Maken vacklade upp i gryningen och sjöng för mig. Det där med gryning är ju ett flytande begrepp, så det var kanske inte direkt i den arlaste av arla gryningar men det passade mig bra. Hade det här varit på Huliganens tid så hade han ju gastat sitt vanliga "tyst med det där oväsendet för bövelen!!" men Loppan såg mest förvånad ut och sjöng inte med.
Det var inte det enda musikaliska inslaget under dagen, ånej! Grynet och Pyret och deras mamma ringde också upp och jag fick höra såväl Happy Birthday dear Mormor i ljuv skönsång av Grynet och Pyret klämde i med ett frejdigt Jamåhonleva med ett antal repriser. Sen sjöng dottern också, så jag får säga att så innerligt besjungen var det länge sedan jag var. Sonen ringde också upp och grattade, han brast inte ut i några arior, men det var fint ändå.
Själva dagen tillbringades ute i skogen, ännu har vi inte givit upp hoppet om att fylla svampkorgen. Vi var faktiskt ute dagen före också, och precis när maken blängde sig misslynt omkring och sa att näe, nu ger vi upp det här och kör hem! så snavade han över en kantarell - och en till!
- Heureka! Jag har funnit dem! utropade maken och hittade raskt en 5-6 stycken till. Sen var det slut på det roliga, men det bevisar ju ändå att det finns faktiskt svamp därute i skogen, något vi börjat se som en skröna.
Själv ägnade jag mig åt att försöka träna Loppan att hitta kantarellerna. Hon snusade välvilligt där jag pekade och petade nöjt i sig belöningen, men sen la hon sig i mossan och gnagde på en pinne. Jag tror inte riktigt att vi kan hyra ut henne som svampletarhund och tjäna grova pengar på henne än. Vi jobbar dock på det!
Vi tänkte att kan man hitta en näve kantareller i en skog, så kan man väl hitta ännu fler i en annan? Alltså körde vi ut så långt från ära och redlighet som man kan tänka sig. Eller, tja, vi befinner ju oss i en hyfsat tätbefolkad del av landet, så för en norrlänning är det kanske rena tätorten? Vi hittade dock inga äkta kantareller, bara falska. "Fake mushrooms" fnöste vi och lät dem vara. Vi hittade dock rätt många hjortar och en orimligt stor mängd tordyvlar.
Sen snavade vi faktiskt över en klunga med fina svampar som bara stod där. Jag blev faktiskt så förbluffad att jag tog inte minsta lilla foto på dem. - Svampar! utropade jag entusiastiskt och sen glodde maken och jag lite tveksamt på dem - vad kunde det vara? Vi enades om att det inte var flugsvamp och inte kantareller och inte champinjoner, men sen hade vi mer eller mindre tömt ut vår svampkunskap.
- Äsch, de ser fina ut, vi tar dem! sa jag som kände mig lite wild and crazy och maken var inte sämre, han hängde på! Svamparna fick följa med hem och imorgon ska de tillagas i en liten risotto är det tänkt. Så om det inte blir fler inlägg i den här bloggen, så kan det bero på svampen. Spännande, eller hur?!
Där efter var vi trötta och nöjda och åkte hem, och maken bjöd mig på middag! Jomen, han hade själv gått till Saluhallen och inhandlat kött, bernaisesås och purjolökspotatis och sen stekte han själv köttet och värme själv potatis och sås och jag behövde bara sväva som en stärkande ande i bakgrunden.
Jag bjöds på en delikat carbernet sauvignon och sen blev det minsann kaffe och bakelse som maken valt själv (efter det att jag inlagt mitt veto mot smörkräm). Mycket god med hallongojs i mitten av chokladmoussen var den. Måhända var formen något ekivok, men vad gör väl det på en födelsedag. - Kan jag lägga ut en bild i bloggen undrade jag tveksamt, men maken var fortfarande på sitt wildandcrazyhumör och tyckte att det kunde väl pigga upp? Så då gör jag väl det. Förresten var man ju ung på 70-talet och då såg man bara bröst lite varstans.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.