Höstmys

 Man vaknar en oktobermorgon och det är sådär lite disigt, dimmigt och underbart höstigt. Då blir man oerhört tacksam att man inte måste cykla iväg till ett jobb, utan i stället kan ta sin vovve och ge sig ut och avnjuta det där höstiga från första parkett så att säga.

Loppan och jag, vi lastade oss i bilen och drog iväg. Först traskade vi en bit åt ena hållet och det var sådär fantastiskt höstvackert att man liksom blir alldeles mjuk i knäna. Vi passerade en stätta och läst på skylten att här gick det en tjur, några kor och kalvar på bete. Jag tänkte att de kanske hade åkt hem till sin lagård igen? Men för säkerhets skull spanade jag åt alla håll när vi spankulerade framåt. Rätt vad det var fick jag syn på något stort och pälsbeklätt bakom ett träd och då tänkte jag att det är nog ändå bäst att vända och gå ett annat håll - man vet ju hur kor är, nyfikna varelser som gärna kommer ångandes för att se vem det är som kommer klampandes mitt i allt det där höstmyset. - Ska vi redan vända? sa Loppan förvånat, hon hade ju inte sett lappen om tjur och allt det där. Men även Loppan tyckte att det var lika fint att gå åt andra hållet - bokar, vattenfyllda stenbrott, lite lagom "fot"-träning med åtföljande frolic - nog kunde man ha det sämre en onsdagsmorgon!

Själv var jag oerhört nöjd med att den rygg som de senaste dagarna betett sig oerhört osamarbetsvilligt, så till den milda grad att syrran fick rycka ut och koppla på och koppla av på måndagens hundträning eftersom jag inte kunde böja mig ner till Loppe-nivå alls, idag hade kommit på bättre tankar och mest betedde sig som en gisten ladugårdsdörr, men ändå lite böjbar i allt det gnissliga.

Skåne alltså - kan man annat än älska det landskapet?

Sen åkte vi hem igen, men man ville ju fortsätta att förhöja den där känslan av höstmys. Och hur gör man det på bästa sätt?

Man bakar lite bröd och sen blir det te och ostmacka. Det hade säkert funkat att baka kardemummabullar också, men just idag blev det bröd. Sedan förberedde jag en ny knyppling till kvällens knypplingskurs. Jag har köpt ett nytt mönster, till en liten nyckelring. Ca 3 x 4 cm ska det färdiga resultatet bli och jag tänkte för mig själv att det var kanske lite fjuttigt att bara ta med den här knypplingen, skulle jag ta med något annat också? Tja, i alla ödmjukhet får jag väl säga att jag knypplade minst lika mycket baklänges som framlänges, så det där med att jag skulle stå utan något projekt på kursen, det blev liksom aldrig aktuellt. Roligt hade vi ändå!

Sen åkte jag hem till maken och Loppan, vi åt pasta, och sen blev det kvällste och stickning på min Fetlar scarf som numera blivit riktigt lång och det kan väl vara bra nu när hösten är här. 

Just nu viner blåsten utanför fönstret, det regnar och det känns himla skönt att sitta här inomhus och njuta av hösten, med någorlunda böjlig rygg och allt. Det är allt bra med höst, det kan man inte neka till.

Den gröna champinjonen strikes again

 Idag skulle maken och jag ha befunnit oss i Köpenhamn. Vi skulle ha strosat runt, besökt muséer, tittat på konst, kanske shoppat en liten handväska eller så. Ätit gott, bott bra och njutit av att kunna vara på resande fot. Men så insåg vi att a) muséer är stängda på måndagar, b) det var någon slags matvecka i Köpenhamn så Perchs tesalon (en mycket viktig punkt!) var fullbokad. Alltså befinner vi oss inte i Köpenhamn, utan strax ska Loppan och jag ut i mörkret och fukten och träna.

Men vi har ändå gjort något annat, något som saknats! Vi har cyklat ner till badhuset och simmat, och det var närmare ett år sedan. Först satte pandemin käppar i hjulet, sedan, när badhuset väl öppnade igen ja då fick maken rosfeber med vidhängande Rälig Böld (som tydligen inte är just en böld, men det behöver vi inte gå in på här, mest eftersom jag glömt definitionen). Men nu är ...ääähhhh.... "bölden" ett minne blott och vi iklädde oss illgrön badmössa, simglasögon och skuttade i bassängen.

Ovant, men skönt. Så nu är jag ren, även om jag inte är proppmätt med Afternoon Tea.

Någon snarkar

Det är Loppan som ligger på fotpallen och sover sött. Tidigare i eftermiddag låg hon i syrrans soffa och sov minst lika gott. Och vad är det då som fått Loppan så trött? Kan det vara tvåtimmarspromenaden i fredags morse med de två aussisarna av shepherdtyp och deras matte? (Inom parantes sagt så öppnade maken ett sömnigt öga i arla morgonstund och undrade om vi verkligen skulle ränna runt i skogen när regnet piskade mot rutan? Men en rutinerad hundägare viker ju inte ner sig för lite regn, i synnerhet inte om det vankas umgänge med aussisarnas matte, så det var nytt regnställ på och ut i naturen). 

Men nej, det är inte därför Loppan är lite trött, det är efter att haft kärkommet besök av två små flickor som sovit över. Loppan blev galen av förtjusning när de kom igår eftermiddag och for runt som en guttaperkaboll och slickade i förbifarten på alla kroppsdelar som kom i närheten! Sen har programmet varit fullt; vi har ritat och ätit köttbullar och lagt pärlplattor och pusslat och gått och handlat lördagsgodis. När vi gick till godisaffären passade vi på att lägga ett av morfars brev på brevlådan och då kom Grynet på den lysande idén att hon skulle också skriva ett brev, till mamma och pappa. Pyret hängde på! Så vi kreerade brev och i morse knallade flickorna, Loppan och mormor iväg för att lägga överraskningsbreven på brevlådan. Morfar? Han sov sött, trots att Grynet varit inne och frikostigt erbjudit frukost. Flickorna och jag hade mycket roligt när vi spekulerade över hur överraskade mamma och pappa skulle bli när det kom brev till dem i brevlådan! Nu kan man ju undra vad är jag för en fisig mormor som avslöjar allt om breven, men det kan vara så att när mamma och pappa idag kom för att äta lunch och hämta sina flickor, ja då var det två små damer som hade väldigt svårt att inte avslöja allt om överraskningsbreven. Men, som Grynet så klokt sa, det kan ju hända att det kommer några brev...eller också gör det det inte!

Vi har också pysslat lite julpyssel, för som Grynet, återigen så klokt, sade, så kan man visst pyssla lite julpyssel även om det är oktober! Om man nu tittar noggrant på Grynet, ja då ser man något nytt! En tappade tand! Och redan är den nya tanden på väg upp. Alltså har vi borstat tänderna alldeles oerhört noga för att hålla tandtrollen på behörigt avstånd. Flickorna är också noga med att tvätta händerna efter toabesök, men för Pyret får mormor hjälpa till med kranarna, för de sitter långt in, även om man står på en liten pall. Men då rycker mormor ut! - Ja du är ju jättegammal och har så långa armar, så du når mormor! säger Pyret då. 

Förra gången flickorna sov över så hade ju Pyret inte packat någon pyjamas, och då kan man ju undra hur det var med den saken den här gången? Men jo, visst fanns det pyjamas! Dessutom hade hon packat fyra klänningar och några kjolar och en tröja,för vem vet hur många gånger man får lust att byta kläder vid ett litet weekendbesök.

Det är mycket lärorikt att ha besök av sina barnbarn. När vi gick till postlådan imorse lärde jag mig hur man gör när man ska gå över gatan; "Ingen cykel, ingen bil, ingen krokodil!". Lyckligt nog mötte vi heller inga krokodiler, för då vet jag nog inte vad jag skulle gjort. Däremot mötte vi blodhunden Doris. Doris är jättestor och jättesnäll och lät sig villigt klappas av Grynet och Pyret. 

Så småningom kom dock mamma och pappa och hämtade sina flickor. Vi bjöd på överblivna köttbullar och korv och potatis, här kostar vi på minsann! Sen skulle flickorna ut i skogen och Loppan och jag besökte syrran och Poppy och sov lite i soffan som sagt. I alla fall Loppan.

Det är roligt med besök! ...och till sist får vi ju slänga in en bild på Kickan också, som nu växt i en av farmors stickade koftor och dessutom har upptäckt sina fötter. Tänk vilka fantastiskt fina och begåvade barnbarn vi har!

Och här sitter jag och bloggar

Men det är med största självövervinnelse. För jag sitter här och skriver på en liten ful, svart, laptop, inte min egen blå, som inte är mer än ett drygt halvår gammal. Och var befinner sig då min fina, blå, purunga laptop undrar man med visst fog, för att inte tala om med viss emfas? Jo, den befinner sig hos serviceavdelningen på Elgiganten och blir (förhoppningsvis) lagad. Jag blir så trött! Varför kan inte saker bara fungera? Så där som de gjorde förr? Och varför, om man nu köper sig en ny dator efter stor vånda, ska den sluta ladda sitt batteri när den är nästan ny och har levt ett lättjefullt liv hos mig som verkligen inte kräver så mycket av min dator. Att den laddar sitt batteri så att jag kan sitta uthälld i en fåtölj och skriva mail och blogga, är det verkligen för mycket begärt?

Nu trodde ju jag i min enfald att det bara var att åka in och få den fixad, alternativt få ett nytt batteri när den nu betedde sig så dumt. Fast först hade jag ju googlat och gjort de där första åtgärderna; kollat så att nätadaptern fungerade, provat i olika uttag, torkat av och svurit en ramsa och haft mig. Att tro att man kan ringa HP:s support är ju en utopi. Att ens kunna hitta en chattfunktion verkade vara en lika orimlig begäran. Ok, vi åker väl in till Elgiganten  sa maken och jag lättsinnigt till varandra då. Det tog först en god stund att stå i kö innan vi kom fram till disken. Sedan tog det 45 minuter medan den inte-så-vansinnigt-unge-mannen knappade och knåpade och körde samma grejer som jag, dvs byta uttag osv. 

- Kanske det är batteriet? sa jag hjälpsamt, men det trodde han inte på med en så ny dator.

- Men du kanske kan byta och se om det hjälper? sa vi lika hjälpsamt då, men tänk då fanns det inga batterier där i hela affären.

Så nu är datorn inlämnad och det ska ta tre veckor och jag har en liten ful lånedator som beter sig på det märkligaste vis när jag bara vill blogga lite. Sånt här hände minsann aldrig på gåspennans tid, då vässade man bara till den lite när den blivit trubbig och skrev glatt vidare. Dock kunde man inte blogga, så det var ju ett litet aber.

För att lugna min själ så lägger jag nu in lite bilder på sånt som gör mig mild och blid. Växter till exempel. Nog är det ganska tröstande att även växter som blivit gamla och skrynkliga ändå är ganska tilltalande och vackra? Sånt känns ju trösterikt när man är lite ganska skrynklig själv.

Nu känner jag att det nog kan krävas lite mer för att få mig välvilligt inställd till min omgivning igen, så därför får det bli en bild på Loppedoppan också. 

På lördag kommer Grynet och Pyret och ska sova över och det gör ju också att man kan se hoppfullt på framtiden! Nya färgpennor är inhandlade, menyn är bestämd (som av en slump kan det vara så att det blir köttbullar...) och saknaden är stor!

För säkerhets skull får det nog ändå bli en bild till på Loppan. Bäst att ta i lite känner jag.

Söndagsfrid

 I fåtöljen sitter maken och tittar på handboll. I en annan fåtölj sitter undertecknad och bloggar. Bredvid mig sitter en nyborstad och nykammad Loppa som tycker att jag nog egentligen borde ägna mig åt att stoppa i henne hundgodis i stället för att sitta här och hamra på tangenterna. I köket puttrar en kotlettrad i grytan. På knyppeldynan sitter en halvknypplad ängel. Diverse pågående stickprojekt ligger utströdda över lägenheten. Skymningen faller. Det är helt enkelt fridfullt! Ja möjligen förutom Loppan då, men nu verkar hon ha resignerat inför det brutala faktum att matte inte tänker strössla hundgodisar omkring sig och har lagt sig ner.

Det har varit en bra helg på alla sätt och vis! I fredags kväll promenerade vi ju hem till syrran och blev utfodrade med lammgryta, rosa bubbel och äpplepaj. Sen pratade vi om allt möjligt medan Loppan och Poppy småslumrade på mattan innan vi promenerade hem över kyrkogården igen. En mycket trevlig kväll!

På lördagen gick reveljen tidigt, jo för vi skulle iväg och titta på Grynet som nu inlett sin karriär som skridskoprinsessa! Själv flyr jag fältet om någon viftar med ett par skridskor framför ögonen, men Grynet hon tog sig runt på isen utan prut. Vänta bara, rätt vad det är ska det vara paljettdräkt och piruetter och trippel Salchow och allt vad det är. Än så länge är det kanske en bit kvar, men i gruppen bredvid började man redan åka såväl "köttbulle" som "spagetti" som "ketchup". "Ketchup" var värst - då skulle man fall ihop som en liten hög på isen. Så långt är jag med, men sen ska man ju ta sig upp också - utan att hålla sig i sargen. Grynet, ja hon åker ju redan på ett ben! Mormor höll på att spricka av stolthet!

Sen åkte vi hem och fikade med svärsonen och flickorna - deras mamma var iväg på sy-lan och var förmodligen helt försjunken i tyger och mönster och symaskiner på sitt håll. När vi hade ätit bullar gick vi ut i trädgården och stal med oss lite äpplen hem. Fast vi frågade först om lov, för man är väl inte hur brottslig som helst.

Lite svårt att nå äpplena kan det vara. Pyret balanserar ju rutinerat på pallar för att nå äpplena, men jag tittar lite avundsjukt på katterna som inte har några som helst problem med att klättra i träden. De är dock mer intresserade av att hålla koll vid fågelmatbordet än att kasta ner äpplen till mig. Tänk om man vore så smidig som en katt!

Idag har Loppan och jag ägnat oss åt att gå långpromenader, och däremellan har jag planterat lite höstblommor på balkongen. Nu när man har en nyare balkong så vill man ju att det ska prunka därute! Lite ljung och lite annat tjofräs blev det. Några av pelargonerna är fortfarande gröna och frodiga så de får stå kvar ett tag till, sen ska jag försöka övervintra dem i källaren så får vi se hur det går.

Men nu är det nog dags att gå ut och inspektera kotlettraden tror jag. Maken får väl gå och inspektera lite i vinkylen och sen blir det söndagsmiddag med små åpplepajer med stulna äpplen till efterätt. Blir nog bra tror jag.

Hösten alltså - och lite liljor på det

Hösten har ju spruttat på sig för fullt och det har varit några riktigt härliga dagar. Som idag till exempel när Loppan och jag drog ut i skogen tillsammans med labbeLisa och Susanne. Först gick vi en lång runda och tittade på spindelnätet i soldiset. - Det ser ut som små älvor som dansar! sa jag poetiskt. Lite fjolligt, det medger jag men ibland måste ens inre poet få utlopp. Vovvarna struntade i det där med älvor, men tyckte det var lika härligt som vi där i skogen. Sen åt vi bulle och drack kaffe och det sätter ju alltid sprätt på tillvaron.

Ikväll ska vi till syrran och det ser vi också fram emot!

Hemma på matsalsbordet står det ljuvliga rosa liljor och pryder sin plats. Det är inte jag som köpt dem, utan vi fick dem när vi hade gäster förra helgen. Jag tycker liljor är jättevackra men blev lite avskräckt när jag köpte sådana för en del år sedan - vackra, men stinkande blev omdömet då. Men dessa liljor är uppenbarligen av ett mer medgörligt och väldoftande slag, för visserligen doftar de inte så mycket, men de stinker inte heller. Vilket ju onekligen är att föredra.

Så måhända tar jag mod till mig igen någon gång och köper lite liljor, vem vet? 

Annars är det rätt så lugnt här innanför vallarna. Vi promenerar lite i stan och tycker att det är rätt fint med höst även inne i stan. Jag knypplar en del och stickar lite till. Emellanåt slår vi på stort och går på bio, ja dvs det har hänt en gång och det var igår, för vi blev bjudna på den senaste Bondfilmen av ett kapitalplaceringsföretag. Nu placerar vi våra pengar själv, tackarsåmycket, men att bli bjuden på film är ju ändå inte så dumt. Ganska bra, blev vårt omdöme. Lite onödigt långa slagsmål och lite väl mycket som sprängs och sådär, så man hade väl kunna korta ner den ett bra stycke, men vem är jag att skåda given Bondfilm i munnen? Lite så har vi det.

Men nu är det dags att väcka vovven och promenera iväg till syrran!

Maken och jag har varit på galej

 

Inte bara vi förresten - det har varit full storm i galejandet ända sedan höstterminen startade. Det märks att studenterna försöker ta igen 1,5 års ickefestande med råge. I min enfald trodde jag att novischperioden var en vecka eller så, men nänä. En månad höll den igång med fester varenda kväll och förvisso släpptes inte restriktionerna förrän häromdagen, men inget hindrar en festsugen student. Jag undrar lite stilla för mig själv hur de stackare gör som faktiskt försöker plugga lite emellanåt?

Igår var det åter fest på Lunds nation, men vi började i rimlig tid och slutade också i rimlig tid så jag tror ingen blev störd. Jazzklubben Stardust hade kallat musikälskarna under fanorna igen. Först var det årsmöte och alla röstade "ja!" med acklamation till allt vad som föreslogs. Sedan fick vi mat och vid halv nio drog Björn Ingelstam trio featuring Klas Lindquist igång. Maken och jag gillar jazz, men ingen kan kanske påstå att vi är konnässörer. Alltför långa och invecklade solon som ska spelas av alla instrument i tur och ordning kan bli lite too much, i alla fall enligt undertecknads åsikt. Men det här var absolut njutbart och vi hade det angenämt, maken och jag. När det var paus visade det sig att maken var lite sugen på något litet till - vi hade inte beställt efterrätt, men ett glas av dessertvinet skulle väl ändå sitta bra? - Say no more! sa jag och fräste iväg till baren nu när man äntligen kan ägna sig åt lite barhäng igen. Maken gick och pudrade näsan så länge. (Not: detta är en förskönande omskrivning, jag har aldrig sett maken med pudervippan i högsta hugg).

- Kan jag få två glas Moscato d'Asti? sa jag vänligt till ynglingen i baren. Det är studenter som serverar vid Stardustkvällarna och viljan är oftast god, men rutinen kanske något bristande.

- Har du något glas vid bordet, vi har ont om glas, svarade ynglingen tveksamt. Men inte ville jag ha Moscato d'Asti i ett glas där jag druckit rödvin så jag skakade nekande på huvudet. Då sken ynglingen upp och sa triumferande att de hade ju ölglas om det gick bra? Och joföralldel, nog kan jag dricka Moscato d'Asti ur ölglas om så krävs så jag betalade den begärda summan och ynglingen hämtade glas och en flaska. 

- Stopp min unge man! sa jag när han tänkte börja hälla upp. - Moscato d'Asti är ett sött, vitt, mousserande vin, det du har där är vare sig mousserande eller vitt, det är portvin.

- Är'e inte Moscato d'Asti? sa ynglingen förvånat då, - det här är det enda dessertvin vi har, fortsatte han sedan. Jag pekade på vinlistan, där det tydligt stod något annat, men även jag får inse att finns något inte, så finns det inte. Så då fick det bli lite gin och tonic i stället, för det fanns nämligen, trots att det inte stod på listan. 

- Men det kostar väl en slant till? sa jag och tänkte hiva fram kreditkortet igen. Ynglingen ville nog mest bli av med den besvärliga tanten med sitt mousserande vin, så han sa glatt att det gick så bra så här. En billig och god gin och tonic, så det gick ingen nöd på oss.

Det är roligt att gå ut, att klä sig fin och hänga på sig lite av rasslet. Det pinglade så fint om min arm där jag hade tre armband som maken generöst presentat mig. Ett som jag fick när jag fyllde 60, ett som jag fick vi varit gifta i 40 år, och ett som jag fick nu när jag fyllde 65.

- Så snällt av dig, sa jag och tittade kärleksfullt på maken. Maken sken upp och sa att det såg ju nästan ut som årsringar. rena dendrokronologin tror jag han tänkte. Man kan lita på att maken oftast får en en liten arkeologisk vinkel på det mesta. Årsringar eller ej, jag är väldigt glad för mina fina armband.