Ungt Möter Gammalt. Eller: Konsten att Massakrera en Rosett

I familjen finns en väldigt gammal dopklänning, jag tror den är från 1918. Senast den användes var när sonen ikläddes (den blå) underklänningen och den vita överklänningen. Annars har både syrran, jag, systerbarnen, mina barn, mina kusiner och min mamma och hennes syskon döpts i den. Nu har den legat i ide ett tag men så var det dags igen fast med rosa underklänning!

Hjärtegrynet skulle döpas och det pyntades och fejades! Det var flaggor, vimplar, ballonger och blommor vartän man vände blicken.

Morfadern och jag skulle hämta buffématen från Saluhallen kl 09.30 på dopdagens morgon. När vi kom dit var Saluhallen stängd?! Vi ringde dottern som sa att jo, 09.30 var det och med tanke på att dopet var kl 11 så kändes det väl som en bra tid. Vi gick runt och blängde på alla dörrar som var ihärdigt och motsträvigt låsta eftersom man av någon fånig anledning ändrat öppettider. Dock hindrar man inte en mormor som  har en mission att fylla, så jag prånglade väl in oss bakvägen och i god tid dundrade vi in med lådor fyllda av mat.

Hjärtegrynet själv var oerhört pepp och glad! Men också lite klurig... "ni tänker klämma in mig in skir dopklänning med rosett? Hmm....vi får väl se..." sa hon och såg pillemarisk ut.

Dopet skedde samma kyrka som hennes föräldrar gifte sig i för ett par år sedan. Då var det strålande sol, det var det inte nu. Men vad gör väl det när man är så här fin? Och titta noga nu, för det här var nog den enda stund som rosetten såg ut som en traditionell rosett gör.

Som mormor vill man ju ändå försöka hålla stilen lite, så jag var faktiskt också iförd rosett, dock inte runt magen.

Sen drog det hela igång och det var ljust och fint och vänligt. Hjärtegrynet tyckte att det var en härlig tillställning och njöt av såväl psalmsång som vackra ljuskronor. När det var dags den trevliga prästen att säga "jag döper dig Hjärtegryn..." så fick alla som ville komma fram närmare dopfunten, och sedan visades hon upp för alla besökarna.

Sen var det dags för doplunch och mat och prat och mingel. Hjärtegrynets farmor hade bakat jättegoda tårtor och alla högg in med god aptit! Det var ingen risk att någon skulle gå  hungrig därifrån kan man lugnt säga.

Vi åt tills vi blev fyrkantiga. Vid det här laget hade Hjärtegrynet blivit iklädd en något smidigare klänning och dopklänningen och det där skrynkliga och vältuggade som en gång varit en rosett hängdes undan. Men hon var lika fin ändå, i all synnerhet som lilla Stina gjort en mycket stilig krans till henne!

Hjärtegrynet visade oanade takter som partyprinsessa och höll sig vaken och intresserad mest hela tiden. Ja det var ett dopkalas som hette duga, det!

Och kvar i kyrkan hänger den lilla dopängeln till minne av den dag i juli när Hjärtegrynet döptes.

 

Vad har krokodiler och Alice Cooper gemensamt?

Kanske att de var på examensfest hos oss i fredags?

 Fast det började ju inte med krokodiler, det är en nog så bra ingrediens på en fest men det är ju lite mer som ska till. Först ska man laga mat (eller rättare sagt, först ska man städa, men det är så tradigt så det låtsas vi inte om, det här inlägget ska handla om festivitas och roligheter, inte dammsugare. Även om den kom fram under kvällen också).

Som sagt; det ska brynas och stekas och skalas och kokas i långa banor. Dukas bord. Skriva menyer.

Sen kommer huvudpersonerna hela vägen från den där staden som börjar på K i Värmland. Och en stund därefter kommer Hjärtegrynet och hennes föräldrar ångandes från sina alldeles egna festförberedelser.

Nu trodde kanske de nyexaminerade och numera även licensierade tandläkarna att de bara skulle få luta sig tillbaka och kolka i sig champagne i långa banor. Fel, fel, fel! Hos oss får man jobba för brödfödan. Vi ville ju också verkligen försäkra oss om att de vet vad de ska göra när de kommer loss bland borrar och tänger och lossnade tänder.

Det borrades efter kariesangrepp så att frigolitkulorna yrde som snöstorm över köket (det var då dammsugaren fick komma ut på ett gästspel). Därefter fick de träffa en liten ilsken patient som led av ett svårt fall av lösa tänder i underkäken. Det var med en viss försiktighet de behandlade herr Krokodil, för blev han inte nöjd högg han efter tandläkaren! Vi hoppas att värmlänningar i gemen är något mildare och mer lätthanterliga i tandläkarstolen.

Lilla Hjärtegrynet var så klart med, men såg lätt frågande ut; voffor gör di på detta viset? såg hon ut att tänka.

Man kan ju ändå inte plåga sina gäster hela tiden, så det är klart maken fick öppna en magnumbutelj champagne, och vi fick styrka oss med lite starters.

Sen, sen var det mat och prat och tandläkarpictionary där offren gästerna visade den mest storslagna kompetens i att illustrera såväl fluortant som amalgam som bruxism. Det lovar gott inför framtiden det här tycker jag nog! Värmlänningarna kan nog sova tryggt i förvissningen att deras tandproblem kommer att handhas med stor kunskap och påhittighet!

En väldigt rolig kväll hade vi!

Och Alice Cooper? Han ingick i kvällens tandläkarmusikquiz som spände över artister från Gullan Bornemark, över Joddla-med-Siv, Katarina Hultling till herr Alice Himself.

"Your teeth are OK but your gums gotta go". Jomensåatt. Där kan det krävas lite innovativt tandläkeriande.

Att fylla ett tomrum

Det är inte klokt vilket enormt tomrum det blir efter en liten kortbent knatte. Idag är det en vecka sedan han lämnade oss och jag hör ofta hans klor klicka mot golvet och ser hur hans svanstipp försvinner bakom ett hörn.

Som tur är har jag varit ledig den här veckan och allt har gått i sakta mak. Vi har varit med Hjärtegrynet och hennes mamma i Kristianstad för att fixa pass (och inom parantes sagt, vad är det som hänt med passhanteringen? Det är ju inte klokt att man ska behöva boka tid 2,5 månad i förväg och att det inte går att fixa i Lund. Nåja, det gav ju oss en liten utflykt som blev ytterligare bättre eftersom vi åt lunch i Åhus med Hjärtegrynets pappa och sedan, som kronan på verket, blev det glass på torget i Åhus. Därefter gick vi alla in i någon slags matkoma med ett nöjt leende på läpparna).

Därutöver har jag sytt. Och av någon outgrundlig anledning blev det en flanellpyjamas till maken, inte för att det känns som att det är av skriande behov såhär i juni, men det kommer väl kyligare månader gissar jag.

Förra året sydde jag balkongskydd och då hade jag ju en liten hjälpreda...

I år fick jag dock klara mig på egen hand och  jag klippte (och sprätte....) och sydde och strök och hade mig. Samtidigt lyssnade jag på stickpoddar hos Nördic Knitting, bland annat ett avsnitt som handlar om misstag man gör när man stickar, och det kändes lite trösterikt när jag precis insett att jag fållat infodringarna på fel sida.

Så småningom, efter lite fler prövostunder (kragen till exempel) var dock pyjamasjackan färdig. Utom knappar och knapphål. Det finns säkert folk som med ett muntert "hurra!" kastar sig över knapphålen. Det är inte jag. Min taktik är mer att blänga på dem. Peta lite på knapphålspressarfoten. Läsa instruktionerna framlänges och baklänges och sedan blunda och med dödsförakt kasta mig över dem. En liten stund senare är fyra knapphål färdiga (nästan raka och nästan på rätt plats, alltså det här är handarbete, så vad begär man? Vill man ha rätlinjig perfektion vänder man sig någon annanstans).

Strök ja. Jag har faktiskt investerat i ett nytt strykjärn. Inte så digitalt, inte så fancy och utan ångfunktion. Men gediget och tungt. Det kan hända att det är mer till pynt (och som tyngd), men visst är det fint? Det var Hjärtegrynet som hjälpte mig att välja när vi var på loppis i tisdags. Det blir nog en tyg- och garnnörd av henne också vad det lider, hon har ju att brås på intill 14:e led eller sådär.

Världens bästa Hampus

En vinterdag i februari 2003 drog han som en storm av bästa slag in i vårt liv. Eller rättare sagt; den där första gången var han (för enda gången i sitt liv?) lite försagd och ville inte riktigt kliva av från mina händer ut på ett okänt golv. Men det där försagda, det försvann snabbt!

Vi fick en ny familjemedlem, en med attityd, kaxighet, jävlaranamma och själv-är-bäste-dräng-attityd. Livet blev sig aldrig mer likt. Det blev bättre!

Vi provade det mesta; vi körde lydnad, vi spårade, vi vandrade, vi vallade, vi klickertränade och vi provade på rallylydnad och rapport. Överallt där vi drog fram syntes (och hördes!) han. Tränare sa att "det där, det är en riktigt bra hund"...och sen tittade de på mig och tyckte att "mjahaja". Så vi blev aldrig några stjärnor på lydnadstävlingarna.

Vi ställde ut några gånger och fick emellanåt lysande beröm och ibland kritik för öronen - men det var en stockholmare som nog inte begrep sig på västgötaspetsar tänker vi.

Huliganen grep sig an det mesta med stor entusiasm. I den där lilla kroppen rymdes en stor personlighet, ett lejonhjärta och mattes lille älskling i en och samma vovve.

Huliganen var en lydig hund - när det gällde viktiga saker. Han gick att ha lös i stort sett överallt. Han ville att matte skulle vara glad så han gjorde som hon ville - i alla fall när han tänkte att hon hade koll på vad detta var. Ibland tog han saker i egen tass för han visste ju bäst. I synnerhet när han blev äldre.

Jag kunde inte önskat mig en bättre hund! En modig hund, en förarvek hund, en som älskade sin familj och de som ingick i vänkretsen. En som hade överseende när matte virrade till saker.  En som följde sin matte som en liten trogen skugga - ja utom på kvällarna för då var det husse som gällde. Ingen kunde klia en huliganmage som husse!

Men sen kom den där dagen som varje hundägare fasar för. När man uppsöker veterinären som med stor medkänsla leder en till rätt beslut.

Vi fick en sista kväll, en sista tur i skogen innan husse och jag följde vår lille fyrbening med det stora hjärtat till sista vilan. Och fy tusan vad tungt det är! Man gråter floder och är mitt i allt ändå tacksam för att man orkade utföra den där sista kärleksgärningen, att låta honom slippa smärtor och elände.

Hur tungt det ändå är, så blev den sista stunden stillsam och fridfull. Det gick väldigt fort och innan man hann blinka så sov Hampus djupt och hade lämnat oss.

Och man gråter. Gråter och saknar! Samtidigt som man säger "minns du när.." och "tänk den där gången..." också skrattar man mellan tårarna.

Fortfarande äter man mackorna så att man får en sista liten bit som egentligen skulle hamna i ett Huligangap och det kommer att ta ett tag innan man inser att man får faktiskt äta hela sin macka själv!

Jag är så innerligt tacksam att just Hampus kom till oss! Världens bästa hund och en sån kärleksfull och fantastisk vän. Livet just nu är så tomt. Men jag tänker mig (trots att jag inte tror på sånt egentligen) att det är lite mer drag under galoscherna uppe hos änglarna nu. Med en liten vätte som fräser runt och drar änglarna i vingarna och slickar dem på tårna.

Älskade Hampus! Världens bäste!

En röst från ovan

Är man en modern människa händer det att tingen talar till en, och då menar jag inte det där när man är i en väskaffär och en handväska förföriskt viskar Köp mig! Du vet att du vill! Det jag menar är det där plingandet och plongandet och förnumstiga meddelande i stil med "fyll på sköljmedel". Snusförnuftigt, men ok ändå. Däremot gillar man inte att komma hem till en diskmaskin som ilsket meddelar att översvämningsskyddet är utlöst, ha! (Det där ha:et var mer ett som kändes än något som stod i displayen). Man får handdiska ett tag och ringa diskmaskinsreparatören som kommer och säger att det är en slang som är av, en som han inte har med sig så han återkommer nästa vecka. Förmodligen i sällskap av en rejält tilltagen räkning. Vi är således numera lite gammaldags rejäla av oss och handdiskar, och efter 1,5 vecka så känner jag att det moderna livet ändå har sina fördelar.

Sen köper man sig en ny bil för första gången på 11 år och tänk, den pratar den också. Det är displayer och meddelanden och menyer och rattar och spakar så man blir konfys och undrar hur man får igång den där basfunktionen ni vet; att förpassa sig från punkt A till B.

Men det går ju det också, och premiärturen gick till Hässleholm, denna... denna.... inte så storstadsaktigt pulserande stad kan man nog säga. Och vad skulle vi väl göra där då kan man ju undra?

Jo i Hässleholm finns en fantastiskt stor modelljärnvägsuställning och det var dit vi var på väg. Väldigt kul, faktiskt; inte för att jag är någon tågnörd, men alla de små miljöerna och husen och människorna! Och på tal om nördar; samlingen av nörd per kvadratmeter var hög. Mycket hög. Jag tycker det är något oerhört tilltalande i det där att folk går in stenhårt för något, hur märkligt det än kan vara.

Vi gick runt och beundrade tågmiljöerna i Tyring, i Hässleholm, i Vankiva och allt vad det var. Vi tittade på bondgårdar och grisar som levde lite vuxenliv, vi tittade på jägare och bergsbestigare och campingplatser. Emellanåt fanns det knappar att trycka på och då blev det action! En rangerbansarbetare som fick en stöt och ramlade död ner (den var väldigt kul och han fick dö ett par gånger på raken kan jag ju säga), folk som tände cigaretter och jägare som sköt på en älg som envist stod kvar och vägrade falla.

Också fanns det en knapp till. Makens teori är att man visst skulle trycka på den, medan jag som är en såndär präktig typ som inte trycker på något där det står "tryck inte här" vägrade. Fast det var frestande, det var det.

Det är väl ungefär det som hänt här i Huliganfamiljen i helgen; lite strumpstickning, oköpt glass i Bjärred (hur kan man ha glasskiosken stängd en söndag när vi kommer för att handla en kula eller två?! Man baxnar) och en eller annan promenad genom ett somrigt Lund.

Men nu, nu säger en inre röst att det är dags att cykla till jobbet. Så då gör jag väl det och låter den här måndagen ta fart.