måndag 20 juni 2016

En röst från ovan

Är man en modern människa händer det att tingen talar till en, och då menar jag inte det där när man är i en väskaffär och en handväska förföriskt viskar Köp mig! Du vet att du vill! Det jag menar är det där plingandet och plongandet och förnumstiga meddelande i stil med "fyll på sköljmedel". Snusförnuftigt, men ok ändå. Däremot gillar man inte att komma hem till en diskmaskin som ilsket meddelar att översvämningsskyddet är utlöst, ha! (Det där ha:et var mer ett som kändes än något som stod i displayen). Man får handdiska ett tag och ringa diskmaskinsreparatören som kommer och säger att det är en slang som är av, en som han inte har med sig så han återkommer nästa vecka. Förmodligen i sällskap av en rejält tilltagen räkning. Vi är således numera lite gammaldags rejäla av oss och handdiskar, och efter 1,5 vecka så känner jag att det moderna livet ändå har sina fördelar.

Sen köper man sig en ny bil för första gången på 11 år och tänk, den pratar den också. Det är displayer och meddelanden och menyer och rattar och spakar så man blir konfys och undrar hur man får igång den där basfunktionen ni vet; att förpassa sig från punkt A till B.

Men det går ju det också, och premiärturen gick till Hässleholm, denna... denna.... inte så storstadsaktigt pulserande stad kan man nog säga. Och vad skulle vi väl göra där då kan man ju undra?

Jo i Hässleholm finns en fantastiskt stor modelljärnvägsuställning och det var dit vi var på väg. Väldigt kul, faktiskt; inte för att jag är någon tågnörd, men alla de små miljöerna och husen och människorna! Och på tal om nördar; samlingen av nörd per kvadratmeter var hög. Mycket hög. Jag tycker det är något oerhört tilltalande i det där att folk går in stenhårt för något, hur märkligt det än kan vara.



Vi gick runt och beundrade tågmiljöerna i Tyring, i Hässleholm, i Vankiva och allt vad det var. Vi tittade på bondgårdar och grisar som levde lite vuxenliv, vi tittade på jägare och bergsbestigare och campingplatser. Emellanåt fanns det knappar att trycka på och då blev det action! En rangerbansarbetare som fick en stöt och ramlade död ner (den var väldigt kul och han fick dö ett par gånger på raken kan jag ju säga), folk som tände cigaretter och jägare som sköt på en älg som envist stod kvar och vägrade falla.

Också fanns det en knapp till. Makens teori är att man visst skulle trycka på den, medan jag som är en såndär präktig typ som inte trycker på något där det står "tryck inte här" vägrade. Fast det var frestande, det var det.
Det är väl ungefär det som hänt här i Huliganfamiljen i helgen; lite strumpstickning, oköpt glass i Bjärred (hur kan man ha glasskiosken stängd en söndag när vi kommer för att handla en kula eller två?! Man baxnar) och en eller annan promenad genom ett somrigt Lund.
Men nu, nu säger en inre röst att det är dags att cykla till jobbet. Så då gör jag väl det och låter den här måndagen ta fart.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar