lördag 25 juni 2016

Världens bästa Hampus

En vinterdag i februari 2003 drog han som en storm av bästa slag in i vårt liv. Eller rättare sagt; den där första gången var han (för enda gången i sitt liv?) lite försagd och ville inte riktigt kliva av från mina händer ut på ett okänt golv. Men det där försagda, det försvann snabbt!

Vi fick en ny familjemedlem, en med attityd, kaxighet, jävlaranamma och själv-är-bäste-dräng-attityd. Livet blev sig aldrig mer likt. Det blev bättre!

Vi provade det mesta; vi körde lydnad, vi spårade, vi vandrade, vi vallade, vi klickertränade och vi provade på rallylydnad och rapport. Överallt där vi drog fram syntes (och hördes!) han. Tränare sa att "det där, det är en riktigt bra hund"...och sen tittade de på mig och tyckte att "mjahaja". Så vi blev aldrig några stjärnor på lydnadstävlingarna.

Vi ställde ut några gånger och fick emellanåt lysande beröm och ibland kritik för öronen - men det var en stockholmare som nog inte begrep sig på västgötaspetsar tänker vi.


Huliganen grep sig an det mesta med stor entusiasm. I den där lilla kroppen rymdes en stor personlighet, ett lejonhjärta och mattes lille älskling i en och samma vovve.

Huliganen var en lydig hund - när det gällde viktiga saker. Han gick att ha lös i stort sett överallt. Han ville att matte skulle vara glad så han gjorde som hon ville - i alla fall när han tänkte att hon hade koll på vad detta var. Ibland tog han saker i egen tass för han visste ju bäst. I synnerhet när han blev äldre.

Jag kunde inte önskat mig en bättre hund! En modig hund, en förarvek hund, en som älskade sin familj och de som ingick i vänkretsen. En som hade överseende när matte virrade till saker.  En som följde sin matte som en liten trogen skugga - ja utom på kvällarna för då var det husse som gällde. Ingen kunde klia en huliganmage som husse!

Men sen kom den där dagen som varje hundägare fasar för. När man uppsöker veterinären som med stor medkänsla leder en till rätt beslut.

Vi fick en sista kväll, en sista tur i skogen innan husse och jag följde vår lille fyrbening med det stora hjärtat till sista vilan. Och fy tusan vad tungt det är! Man gråter floder och är mitt i allt ändå tacksam för att man orkade utföra den där sista kärleksgärningen, att låta honom slippa smärtor och elände.

Hur tungt det ändå är, så blev den sista stunden stillsam och fridfull. Det gick väldigt fort och innan man hann blinka så sov Hampus djupt och hade lämnat oss.

Och man gråter. Gråter och saknar! Samtidigt som man säger "minns du när.." och "tänk den där gången..." också skrattar man mellan tårarna.

Fortfarande äter man mackorna så att man får en sista liten bit som egentligen skulle hamna i ett Huligangap och det kommer att ta ett tag innan man inser att man får faktiskt äta hela sin macka själv!

Jag är så innerligt tacksam att just Hampus kom till oss! Världens bästa hund och en sån kärleksfull och fantastisk vän. Livet just nu är så tomt. Men jag tänker mig (trots att jag inte tror på sånt egentligen) att det är lite mer drag under galoscherna uppe hos änglarna nu. Med en liten vätte som fräser runt och drar änglarna i vingarna och slickar dem på tårna.

Älskade Hampus! Världens bäste!

17 kommentarer :

  1. Jag anade oråd redan när jag läste titeln, och nu trillar tårarna. Så fint och kärleksfullt skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du kommenterade illika, så snällt sagt - jag vet ju att du gått igenom samma sak. Det är priset man får betala för att få haft dessa fantastiska djur i sitt liv!

      Radera
    2. Precis! Om man inte älsakde så mycket skulle det inte vara så tungt när de går bort, men det är ett billigt pris för kärleken och minnena tycker jag.

      Radera
  2. Jag brukar ofta vara tårögd när jag läser din underbara blogg..... av skratt :)
    Idag är det riktigt ledsna tårar, jag sörjer med er. Njut och gläds över alla fina kort ni tagit under åren.
    Hälsningar från Helene i Broddetorp

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så rart sagt av dig, Helene! Jag är faktiskt väldigt glad över att jag har så många minnen av Hampus här i bloggen att titta tillbaka på, även om det just nu känns väldigt tungt.

      Radera
  3. Vad ledsen jag bli å era vägnar. Läsa om Hulken har varit fint och se alla fina bilder på honom.
    Fruktar själv den dagen min hund Mia inte finns hos mig mer. Mia är min första hund och snart 10 år.
    Hälsningar från Gunilla L. i Örebro (Irene, vi gick i samma klass i grundskolan en gång i tiden.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hej Gunilla! Det var verkligen länge sedan. Hampus var vår första hund också, och jag kunde aldrig tro att en hund kunde ta en så stor plats i ens hjärta - men det gör de! Hoppas att du njuta av din Mia länge än.

      Radera
  4. Tack! Jag trodde inte det heller, Det stämmer det du säger att en hund kan ta en väldigt stor plats i ens hjärta.

    Mia's biologiska mor Svea (kollegas hund) botade min rädsla för hundar sedan barnsben. När Svea så fick valpar så blev jag med hund dvs. med Mia utan att jag riktigt ens förstod varför. Min mor dog här i Örebro några månader senare. Mia har därför hjälpt mig mycket då jag varken har make, barn eller barnbarn och min far dog redan 1994, ett år efter att jag fick tjänst vid Högskolan i Örebro, numera Örebro universitet. Min mor var dement de sista sex åren av sitt liv, därför bodde hon i Örebro.

    Jag har följt din blogg sedan några månader efter att av en slump stött på den när jag snurrade runt på nätet. Jag gillar den.

    Mia (ser lite ut som en räv) och jag var på Norra kyrkogården I Lund i början av juni för att se till mina föräldrars grav, fick för mig att vi såg dig där stöttandes en äldre kvinna - ville inte fråga - var det du?
    Vi, Mia och jag försöker att komma till Skåne och Lund minst en gång per år. Jag planerar att flytta tillbaks efter pensionering,

    Ha det så bra du kan, Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att höra att du gillar min blogg - jag tycker det är kul att skriva och just nu är jag så glad över att jag ändå har så många års minnen och bilder av Hampus samlade här.

      Jag förstår att Mia är ett stort stöd för dig! Jag är glad att du har henne. När du säger att hon ser ut som en räv kommer jag att tänka på den gången vi mötte en man som tittade på Huliganen och tveksamt sar "ha ni en räv i koppel?"

      Nej det var inte jag på Norra Kyrkogården även om vi gick där mycket förr när jag bodde i närheten. Men jag hoppas vi träffas någon gång när du och Mia är i Lund!

      Ha det bra själv!

      Radera
  5. Kära Irene, så fint du skriver om Hampus, jag är glad att jag fick träffa honom! Älskar hur du kallar honom huliganen! Förstår att det måste vara oerhört tungt att förlora en sån vän och familjemedlem!
    Kram Ida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ida! Ja det känns väldigt tungt måste jag säga, men ändå är jag så himla glad över alla fantastiska minnen. Han har skänkt så otroligt mycket glädje!

      Radera
  6. Fina lilla Hampus.
    Beklagar verkligen sorgen.
    /Virktjej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, så snällt att du lämnade en kommentar! Ja han var verkligen jättefin, och jag saknar honom mer än jag trodde var möjligt.

      Radera
  7. Jag har inte läst bloggar på länge. När det nu var dags igen, började jag med Din och till min sorg läser jag att Hampus har flyttat till nya jaktmarker. Trots att jag aldrig haft husdjur, kan jag nog förstå Din stora sorg. Tänker på Dig! kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunilla! Det känns varmt om hjärtat när folk tänker på en.

      Radera
  8. Såväl mitt bloggläsande som mitt eget bloggande har gått på sparlåga ett bra tag nu, men så ramlade jag in här och hittade inlägget om den nya lilla valpen som snart flyttar in och letade rätt på det här inlägget.

    Beklagar verkligen och vet allt för väl hur det känns, hur tomt det blir och att tårarna aldrig vill ta slut (men jag hade visst några att ta till just nu i alla fall).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är så fruktansvärt tomt och saknaden är enorm. Jag vet ju att du gick igenom precis det här för något år sedan... som tur är överväger ju allt det roliga med råge och minnena finns kvar. Hoppas allt är bra med Karlsson och Mauro - och med dig!

      Radera