Tisdagsbetraktelser

 Idag har det varit en sån där dag där det hänt saker. Dels saker som aldrig hänt tillförne, dels sånt som har hänt men som ändå är oväntat och som gör en glad.

Tisdagen började ändå lite småknixigt får man säga. Jag går ju numera hos en sjukgymnast som förutom att hon pepprar mitt knä fullt med nålar tyckte att det kunde ju inte skada om jag vägde lite mindre. Och ja, det inser ju jag med men ibland tar det bara emot. Jag går upp i vikt om jag bara så mycket som tänker på en kanelbulle (och oftast stannar det ju inte vid att jag tänker om man nu ska vara sån) och de senaste tjugo åren har jag fyra gånger gått ner mellan 20-25 kg per gång. Just nu var det ett tag sedan och därför stånkar vågen när jag ställer mig på den, men jag kände att näe, jag orkar inte. Så då fick jag ett 14-dagarsprogram av sjukgymnasten att följa och då blir det ju lite lättare om jag slipper räkna poänger och dricka soppor och sådär. Maken hakade på, för han tyckte att det började strama lite väl mycket  i livremmen även där. Vi började i fredags och det har varit en himla massa squash och inte så mycket vin och choklad kan man säga. Fast väldigt gott och det går neråt, det gör det. Dock går det så himla mycket mer neråt för maken, vilket ju är kul, men som ändå gör mig aningens avundsjuk för att tala klarspråk.

Imorse trodde jag då att jag skulle ha tappat en hel del sedan igår, eftersom gårdagen var en Mycket Mager Dag, men vågeländet klamrade sig fast vid nästan alla hektona precis som förut. Sen skulle jag laga både frukost och lunch för att ha med i lunchlåda och det tog en himlans tid när man stod där och strimlade sockerärter och gjorde äggröra och rörde dressingar och drog fram massor av disk och så vidare. Då blev jag lite svartsint, det blev jag. Då kom maken upp i morgonrock och flanellpyjamas (jajamen, sydda av hans hulda maka = undertecknad), jo för maken är sjuk och skulle egentligen ligga invirad i sin flanellpyjamas. Han insåg dock att här behövdes det ryckas ut, så han ställde sig raskt att skala kiwi och diska undan och  sådär. När jag ändå bara stod där och muttrade så sa han helt plötsligt -jamen är det inte rätt fantastiskt ändå, att vi båda står här klockan 7 och lagar mat?! Och det hade han ju himlans rätt i får man säga, under alla våra 40 år tillsammans har det aldrig hänt att maken studsat ur sängen för att laga mat på morgonen, men nu, nu har det skett! Det satte ju sprätt på humöret får jag säga.

Sen promenerade Loppan och jag till jobbet i den kyliga morgonen och det var full sprätt på den lilla terriern. Ännu mera sprätt blev det när hon insåg att det på jobbet befann sig ytterligare en hund, en jaktlabbe som besökte oss några timmar. Det lektes så intensivt att Loppan sedan slumrade sött hela eftermiddagen.

Vi var dock ute på lunchen en sväng och jag släppte henne lös på gräsytorna som finns i området, hon var sprättfull av energi och behövde rasta av sig. Rätt vad det var stötte hon upp en kanin. - Bättre fly än illa fäkta! sa kaninen och drog som en avlöning. Efter drog Loppan som inte skänkte hur hon fäktade en enda liten tanke. Kvar stod jag som ropade -Stanna! sedan ropade jag - Kom! Och tänk, då stannade Loppan och vände tillbaka till mig. Hade jag haft en älgstek där hade hon fått den, så duktig! Nu var det ont om älgstek så det blev en bit torr frolic och det var ju bättre än inget i alla fall.

Höstvindar friska

Det blåser, och inte bara lite lagom fläktar, nej det blåser så att håret står rakt ut från skallen på en. I natt regnade dessutom och jag vaknade till och tänkte att jahaja, det är hundkurs imorgon, det märks minsann.

Fast sen vaknade jag ändå till sol så det är ju helt ok får man säga. - Stärkande och friskt! utropade jag hurtigt och traskade ut på morgonpromenad, ja när jag fått med mig den lilla tröttmössan vill säga. Loppan är, som tidigare nämnts, inte den som blåser morgonrevelj och vill ut på stört inte.

Jag har varit förkyld och ont-i-halsen och makalöst trött länge nu, men redan igår vaknade jag och det kändes märkligt? Jag kände mig inte som en urkramad disktrasa. Jag tänkte inte "herregud hur ska jag orka, när får jag gå och lägga mig igen?". Jag kände mig frisk? En ovan, men skön känsla får jag säga. Jag firade den med att köpa en prickig regnhatt, det kommer ju en eller annan droppe därovanifrån.

Idag har alltså Loppan och jag varit på kurs, nosework med syrran och Zoya och det känns som att det där eukalytushydrolatet, det börjar penetrera in till hjärncellerna på vovvarna. Några riktigt fina markeringar fick vi till där bland pizzakartonger, spislock och blomkrukor. Sen kom vi hem igen, lerig och sönderblåsta men nöjda. Loppan tar igen sig i solen, det tar på krafterna att noseworka minsann! Lite senare i eftermiddag ska vi ta och trimma lite i allt det där vindrufsiga fluffet tror jag. En australisk terrier ska i och för sig se lite väderbiten och "rå" ut, men vi behöver ju inte ge 80-talslooken ett nytt ansikte, det räcker så bra med Farrah Fawcett (om nu någon kommer ihåg henne?).

Själv håller jag på och virkar en katt. Sånt ska ju också göras och med tanke på att jag lyckats dra igång ett stort antal stickprojekt utan att direkt slutföra något kände jag att eftersom det nu bara är svansen kvar och själva ihopmonterande så kanske jag ändå skulle försöka slutföra något, vara lite ordentligt och rekorderlig för en gångs skull.

Igår var jag med syrran på Stoff och Stil, egentligen behövde jag inte något utan skulle mest bara följa med som smakråd och för att det är trevligt med en liten tygrelaterad utflykt sådär en lördageftermiddag. Men tja, nu är det ju som det är när både ande och kropp är villiga och svaga på en och samma gång; jag har tyg till lite nya projekt nu också visar det sig. Som det kan gå.

Hur kan det bara vara tisdag?

Jag vaknade framåt morgontimmarna och var helt groggy av trötthet, tänkte belåtet att "snart är det helg och då ska jag inte göra något annat än att ta det lugnt, vara ute med hunden, ta det lugnt, äta mat, ta det lugnt, sticka..."osv på samma tema. Sen slog det mig att det är tisdag. Tisdag som i andra arbetsdagen i veckan och det kändes alldeles fel! Min själ säger mig att det är fredag, eller möjligen torsdag, med helgen vinkandes runtom hörnet. Tyvärr tror jag att arbetsgivare och alla andra kalenderbitare av petimetrigaste slag inte håller med, själlösa petmostrar som de är.

Hunden? Henne har man ingen nytta av en trött morgon, hon är inte den som studsar upp i arla morgonstund och tjoar att "nu går vi ut, matte!". Loppan är morgontrött och kryper längst in under dubbelsängen och snarkar belåtet på morgnarna. Jag hinner duscha, klä mig, äta frukost, läsa tidning och inte ens då tycker hon att det är dags att knata upp, nä hon hänger upp "var god stör ej"-skylten och snarkar belåtet vidare.

Detta är ju på sitt sätt gulligt, men lite frustrerande också när man har ett jobb att gå till. Jag provar med lock och pock; jag flöjtar "kom lilla gumman!", jag frestar med en liten frolicbit, och har jag tur så sticker det ut en liten nos under sängen som raskt snor åt sig frolicbiten och sen drar sig tillbaka till Morfei armar igen. Nu har jag dock kommit på knepet! I'm a genius! (sa hon blygsamt).

Jo för det är så att Loppan hon älskar att massakrera leksaker och i all synnerhet pipisar. Nu har vi bara en, men en långlivad rackare. Anledningen att den är så långlivad beror på det blodisande piiiiipppp!!! som den utbrister i så fort Loppan biter i den. Det är ett ljud som kan väcka upp de döda. Alltså får Loppan bara i undantagsfall leka med pipleksaken (och vid dessa tillfällen tackar jag min lyckliga stjärna för att vår trevliga granne är synnerligen lomhörd). Nu kan jag klämma lite försiktigt på pipleksaken så att den bara utbrister i ett litet, litet piiiippp!. Då vaknar Loppan till livs och kravlar sig ut från under sängen och tycker att okej då, då är det väl dags att vakna, varpå jag raskt kopplar henne och konfiskerar pipsaken igen. Vi får se hur länge Loppan går i den här fällan.

Och på tal om gå så gjorde vi ju det sedan, traskade till jobbet och allt var friden und fröjden ända tills det var fikadags. Där satt jag och stickade och pratade med kollegorna ända tills en sa att "nämen Loppan haltar ju!". Och det gjorde hon, och det rejält också. Jag plockade upp henne i famnen och där låg hon på rygg medan jag klämde och kände och en annan kollega stoppade i henne små små ostbitar som tröst. Hon får ju inte tigga vid bordet (men gör det ändå) och hon får heller inte mat vid bordet, något som vi faktiskt håller fast vid. Men har man ont i tassen och ligger upp-å-ner, ja då kan sådana regler tillfälligt sättas ur spel. 

Ja inte vet jag vad det var, men hon var halt ett tag och sen gick det över igen. Dock tillbringade hon nästa rast på soffan med huvudet i VD:s knä medan han klappade henne, samtidigt som han försäkrade att han hade inget viktigare för sig. Och det är klart, man får ju prioritera när kontorsvovven är lite krasslig i tassen det begriper ju vem som helst.

Sen, ja sen ringde vi efter vårans husse som ställde upp och hämtade oss med bil så att Loppan skulle fortsätta krya på tassen och så har vi ägnat kvällen åt att träna lite nosework. Jag är lite tveksam till om Loppan mest har insett att man ska putta på saker med nosen och få godis, eller om hon faktiskt letar upp eukalyptushydrolatet. Vi får träna vidare helt enkelt, medan vi väntar på att det så småningom ändå blir helg. Nu har snart den här tisdagen passerat också, och då är vi ju ändå en dag närmare.

En fredag av annat slag

Lite annorlunda mot vanligt har det nog ändå varit idag. För det är inte varje fredag jag inleder med att ligga halvklädd med 6 nålar i knäet, men vem vet? Det kanske är det som ska till för att få mitt fjolliga knä att bete sig som folk. Nu ska det akupunkteras ett tag, så får vi se sen.

Sen var det ju dags att köpa fredagsblommor och idag blev det lite extra-allt, för vår nya vas som maken rekorderligt ropade in på Uppsala Auktionskammare har nu anlänt till sitt nya hem. Nu står den där, komplett med grip* och allt, vår Argentavas. Jag insåg när jag kom hem att vanliga rosor blir liksom lite korta i rocken i den här vasen, men som tur var hade jag köpt lite eklövsgrenar också, så att det blev lite höjd på det hela. Jag höll faktiskt på att få med mig en liten lockig hund också i blomsteraffären, för har man frolic i fickan, ja då blev man synnerligen populär. Så till den milda grad att när jag gick med mina rosor och eklöv, ja då följde vovven med. Affärsinnehavaren ville dock ha sitt rufs kvar, så hon hämtade in den lilla glupska varelsen med handkraft, och det var kanske tur, för den hade nog inte fått plats i vasen.

Eftermiddagen har jag tillbringat i Malmö med att lyssna på tre timmars föredrag om flexpension. Vissas firar fredagen med champagne och tjo och tjim, andra går på pensionsföredrag, så kan det gå. Dock ska jag säga att jag somnade inte en enda gång, så det får väl ändå vara ett gott betyg till föredragshållaren? Men jag kan säga att tre timmar, det var liksom enough. Det är svårt att krama ur mer gastkramande spänning så att det räcker till ännu en timme ur detta ämne.

Men nu, nu ska det bli kalvlever Anglaise och ett glas rött, och det känns som att nu spottar fredagen upp sig rejält.

* "Grip?" sa maken förvånat, "det är ju ett lejon". Herregud, tänkte jag, han börjar bli gammal och senil, klart det är en grip! Tänk att detta skarpa intellekt redan börjar förfalla, så sorgligt!
 Sen tittade jag lite närmare och det är bara att rulla över och göra en pudel. Eller ett lejon? OK, det är ett lejon på vår vas och inget annat.

What's not to like?

Hösten alltså. Inte konstigt att det är ens favoritårstid, vilket jag tjatar om varje år. Men i år tänkte jag att jag behöver ju inte tjata, jag lägger bara in några bilder.

Det kan kanske hända att det blev lite barnbarn och en hund där som kom med på ett hörn, men jag tänker att det bara gör det hela ännu vackrare.

Egentligen finns det väl bara en nackdel; höstförkylningar? Snörvel. Men de går över!

Terapi

Lilla Loppan börjar hämta sig från sitt äventyr och bli sitt vanliga busiga jag vilket känns oändligt skönt!

Jag kände att jag behövde nog lite handgriplig terapi för mitt eget trauma och då är det ju tur att man inte behöver gå längre än in i sitt syrum. Det behövs ingen soffa att ligga på för att dissekera sitt känsloliv. Nej, tyger, garner - mer behövs inte för att lugna ner några slitna nerver. Att sy ett par ko&fårbrallor, det gör underverk för ens sinnesfrid.

Berg- och dalbana i känslorna

Det är måndag och jag känner mig som en urvriden trasa. Det är inte en povel ramelsk måndagblues, det är efterdyningarna av en helg som innehållit allt och lite därtill.

Det började i lördags morse med att vi började på en ny kurs, en i nosework tillsammans med syrran och Zoya. Vi har inte kommit längre än att vi stått på en lerig gårdsplan tillsammans med några jaktlabbar och en boxer, ett gäng tesilar, några bomullstops, två lerkrukor och eukalyptushydrolat. Ja det var väl allt tror jag och än så länge vet jag inte om det där hydrolatet kommit att betyda något för den lilla terriern, men jag tror det blir bra det här. Maken var också med för en gångs skull och gjorde en heroisk insats som hållare av godispåse och kontrollräknare av hur många belöningsgodisar jag delade ut. Det var nog nödvändigt, för jag råkade vid ett tillfälle dela ut sju bitar i stället för fem som var det reglementsenliga antalet. Helt crazy, jag vet!

Efter kursen hivade vi in terrier, tops, tesil och oss själva i bilen, vinkade farväl till syrran och åkte genom den fantastiska höstnaturen upp till Småland för att hälsa på Grynets farmor och farfar som bor mitt ute i det mest sagobokslika höstlandskap som tänkas kan; det är vikar, vatten, ekskogar och höstfärger vart man ser!

Vi var ute i naturen, kastade stenar i vattnet, badade (den fyrbenta), byggde legotorn, ritade morötter och båtar och blommar, körde tåg och med jämna mellanrum bände vi upp gapet på terriern och hämtade ut en eller annan legobit. Också åt vi! Herregud, jag har ätit så jag är fyrkantig! Men när det är så gott så kan man ju inte sitta där och peta i sig en eller annan ärta, bjuds på det på hjort och lax och hembakt bröd och hembakt tårta och jag vet inte allt, då äter man! Spelade spel gjorde vi också, jag förlorade varenda gång? Märkligt! Loppan var också med, men hon har bara lämnat små tuggmärken i en enda markör så det får man väl ändå anse vara godkänt?

På söndagmorgonen skulle jag sen gå ut med Loppan. Det var en ljuvlig morgon och jag tog kameran med mig ner till vattnet. Loppan traskade ut på bryggor, skuttade runt och njöt av morgonen medan jag försökte fånga det där magiska, som är så svårt att få till på bild. Sen tänkte vi gå hem, men så var det så himla fint så vi fortsatte en bit och tog in på en skogsväg och traskade vidare, det kan nog hända att jag gick där och gnolade på någon trudelutt ända tills jag började känna att det kanske snart var dags för frukost? Och då anade jag att det skulle bjudas på hembakta bullar...

- Nu går vi tillbaka till Grynets farmor! (...och bullarna....) sa jag till Loppan och vände åter och det gick bra ända tills Loppan sprang rakt in i ett elstängsel och fick en rejäl smäll. Hon skrek och sen sprang hon, så fort hon kunde. Efter sprang jag och ropade så högt jag kunde, jo för skogsvägen mynnade ju rakt ute i den stora vägen. Det går inte att springa så fort som en terrier, det gör det inte. Loppan var väck och jag bara väntade på att höra bilbromsar som tvärnitade. När jag kom fram till vägen syntes det inte till någon Loppa och då tänkte jag äntligen en förnuftig tanke och ringde maken och det hade nog varit ett bra drag om jag inte vid det laget varit helt hysterisk och bara illtjutit i telefonen. Maken förstod ingenting mer än att något Inte Bra hade inträffat och kom ångandes så fort han kunde och sen kom Grynet och med föräldrar och farföräldrar och hjälpte till, men var skulle vi leta? Vi särade på oss och ropade och sen tänkte jag att tänk om hon sprungit till båtplatsen där vi varit förut? Jag, Grynet och hennes föräldrar började gå dit, maken gick upp till huset  och Grynets farföräldrar gick åt andra hållet.

Då ringde det i min mobil. När jag svarade säger en vänlig röst "jag heter Karin och jag har Indy hos mig". - Har du?! sa jag och hivade över telefonen till dottern medan jag började böla igen, och jo, tack vare att Loppan har en bricka i sitt halsband med namn och telefonnummer kunde de ringa mig. De hade suttit i sitt hus och sett en hund fara förbi, och i stället för att bara sitta där och tänka att "jamen herregud, kan folk inte hålla ordning på sina hundar?!!!" hade Karin och hennes dotter gått ut, hittat Loppan längst ute på bryggan, läst på hennes namnbricka och ringt mig, och sen väntade de tills vi kom, så himla snällt!

Jag fick en bild som de tagit på Loppan, och det hugger lite i hjärtat på mig när jag ser henne där, längst ute på bryggan, alldeles ensam.

Loppan var lite misstänksam mot mig; först får hon världens stöt och sen vrålar matte, och verkar vansinnig; bäst att hålla sig undan tänkte hon. Men hon blev glad att se Grynet och sen gick vi hem och åt frukost (med hembakta bullar!), det blev ytterligare promenad och mat innan vi åkte mot Skåne igen.

Och ja, nu när Loppan ligger och snusar bredvid, så är det ju lätt att skriva om det, men den ångest jag kände innan hon var hittad, när jag inte visste var hon var ute i en skog som vare sig hon eller jag hittar i, om hon skulle bli påkörd eller "bara" vilse, det var bland det värsta jag varit med om på mycket länge. Hon var borta i ca 45 minuter, hon sprang, tja jag vet inte riktigt? det känns ju som flera mil, men var kanske ca 2 km? varav flera hundra meter längs huvudvägen. Men nu är hon där hon ska vara. Och jag är så tacksam.