Kultur

Senaste veckan har varit fylld med kultur, jajamensan. Nu tycker jag ju att det där med kultur är ett vitt begrepp, så vi har hunnit med lite av varje på kulturfronten. Maken, till exempel, hävdar ju att fotboll, det är kultur, det! Och det kan han väl få ha rätt i, och det har tittats en hel del på fotboll. Själv är jag dock inte så helt övertygad om kulturkoefficienten vad gäller det, så det blir inga bilder på tv-tittande av fotboll.

Däremot har det bjudits på såväl historia som teater! Grynet, Pyret och vi var på Kulturen och tittade på historiska tidsresor. Se där! Två flugor i en och samma smäll! Det var bondbröllop 1855, en spionhistoria från 1939 och gymping från 1987 i all sin pastellfärgade glans.

När det gällde 1939 så var jag nog mest intresserad av hattarna och kläderna - det var liksom mer stil på hur man klädde sig då. Skor med klack, kostymer, klänningar och hattar...det var tider, det! Inget hafs, inget slafs - och inte en gympasko så långt ögat nådde. Det blev inget foto från gympingen från 1987 - allt det där pastelliga och benvärmaraktiga (och ett eller annat punkinslag) tycker jag nog bäst kan begravas i glömskans dunkel. Allt var ändå inte bättre förr.

När föreställningen var slut, så var det ändå inte slut med det kulturella, nej minsann. Vi bjöds på ytterligare teater, den här gången med Grynet som teaterregissör. Sen blev det glass, och det tycker jag också man kan benämna 'kultur', kan man kalla fotboll kultur så kan det verkligen gälla glass också. Och här i Lund har vi ju också en glassbutik som heter just 'Glasskulturen*. I rest my case.

Något som verkligen är kultur, det är ull, det. Får har funnits i evärderliga tider, och ull har använts att klä folk ända sedan neanderthalarna (vill jag inbilla mig i alla fall, åtminstone kan man väl tänka sig att de klubbade ner ett eller annat får och klädde sig i skinnet?) Det har stickats och tovats och vävts och skapats, så om inte ull är kultur så vet då inte jag vad som ska till. Nu har jag faktiskt varit på mitt första stickcafé i Halmstad. Det var ett tag sedan jag var och stickade i grupp överhuvudtaget, så det var med raska steg jag knallade iväg till Rotundan i Norre Katts park för att fraternisera med andra likasinnade. Vädret var minst sagt inte inbjudande, men det var uppehåll och vi var 14 stycken som satt där och stickade och pratade (och lyssnade på ett gäng synnerligen seniora rockfarbröder som värmde upp inför kvällens uppträdande).

Igår bakade Kickan och jag rulltårta - det var ju självaste födelsedagen och då ska det ju till lite tårta! Vädret var ännu mer onådigt, med regn och blåst och rusk, så utflykten till Ricardos glass, den blev inställd. Tur då att man kan baka! Och baka, vill jag hävda, det är kultur det med. Tänk bara på Marcel Proust, vad skulle han ha skrivit om ifall inte madeleinekakorna funnits? Nä, just det. Kickan och jag bakade, under överinseende av den fina enhörningen som Kickan fått av sin mormor och morfar och när tårtan var klar - ja då åt vi upp den! Vilket Knyttet tyckte var en utomordentlig idé. Bästa sortens kultur - både god och mättande.

Kalasdags - upphöjt till två!

Igår regnade det och blåste och var inte alls sådär sommarljuvt som man förväntar sig i slutet av juni - men vad gjorde väl det när man var bjuden på kalas? Och inte vilket kalas som helst utan både 1-års och 3-årskalas. Maken och jag klädde oss i kalaskläder och gav oss iväg, men vi insåg nu att det var inte mycket vi hade att komma med när vi såg hur fina Kickan och Knyttet var - och sen kom ju Grynet och Pyret också, iförda fina sommarklänningar, så där låg vi i lä.

Alla ingredienser för ett lyckat kalas fanns där; gulliga barn, en raggig hund och många presenter! Vissa var till Kickan och andra var till Knyttet, men ägorätten till den studsiga enhörningen, till exempel, kan nog vara föremål för en viss diskussion. Men äsch, man kan väl dela med sig och det är jag helt säker på att Knyttet gör! Det var inte bara studsiga enhörningar, det var böcker och bord och stolar och en prickig tax och juveler som glimmade. Loppan var synnerligen intresserad, men jag får säga att hon var rätt återhållsam med att försöka slita åt sig presenterna, hon strimlade lite presentpapper och det var hon nöjd med.

När vi blev bjudna på kalas frågade jag Kickan om vi skulle få tårta? - Det har vi redan ätit, sa Kickan då eftersom Knyttet ju faktiskt fyllde redan för en vecka sedan. Men visst fick vi tårta! Mamma och moster var kreativa i köket och vi serverades en synnerligen fin glasstårta.

Undra på att Kickan stod och tittade längtansfullt på den, och sen åt alla kusinerna tårta så det stod härliga till. Utom Knyttet som dragit sig tillbaka en stund, men när hon vaknade fick hon jordgubbar och hallon, så hon var nog nöjd ändå.

Efter så mycket god mat och tårta så behövde man röra lite på sig; man kunde studsa på studsboll, åka sparkcykel och spela pingis. Ett aktivt kalas, annat kan man inte säga. Grynet har gått på friidrottsläger så hon kunde komma med många goda råd när vi spelade bordtennis om backhand och forehand och allt vad det var. Det är ju ändå rackarns vad en sån där pingisboll är studsig, så visst fick vi en hel del motion när vi jagade runt efter den, men det var nog bara bra.

Så småningom var det ändå så att kalaset var slut och det var dags att säga farväl - och vi blev väldigt fint avvinkade av Kickan som placerat sig på trappan med paraply, stol och iförd sina finaste prinsessjuveler. Ja, se det var ett riktigt kalas, det!

La Dolce Vita, eller Tour de Halland

Ja jag erkänner, jag känner mig villrådig om vad rubriken ska vara; det har varit en del cykling men också en hel del livsnjutning. Nu ska jag ju erkänna att jag aldrig förknippat bergsetapperna i Tour de France med några som helst dolce-känslor, men vad vet jag? Det är ju inte jag som svettas uppför bergssidorna, iklädd spandex.

Men var ska jag börja - kanske med att nu har det flyttat in en köksassistent här vid Nissans strand. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna nöja mig med en mindre modell, som förvisso kan både agera mixer och river och hackar och allt vad det är. Dock vägrar den att befatta sig med degar med mer än 500 gram mjöl för annars blir den trött. Och det är ju inte lönt! Först tänkte jag att jag kan ju knåda för hand, men det insåg jag raskt att det var bara ett nostalgiskt oförnuftigt infall. Allt var inte bättre förr. - Jag kan inte leva lycklig utan en ordentlig köksassistent! klagade jag för maken. Och maken, han inser att en olycklig fru inte är något att sträva efter. Dessutom gillar han såväl hembakta kanelbullar som hembakt bröd. Alltså fick en ny apparat flytta in. Det är inte en Ankarsrum, någon måtta får det ändå vara, men premiärbaket är avklarat och det gick alldeles utmärkt! Jag hade tänkt ta en välkomponerad bild där ingredienserna var så där tjusigt utplacerade kring assistenten, men jag var tydligen så upprymd över att äntligen få baka halländska bullar att jag glömde bort det tills det egentligen var för sent. Men ett premiärbak ska ju ändå dokumenteras tycker jag, i all sin oestetiska realism. Voila, således. Bullarna doftar alldeles underbart, men först ska maken och jag äta lite plockmat, sen får det bli en bulle.

Igår, då var det minsann andra bullar! Eller kanske inte direkt bullar, men sandtårta då, som Kickan och Knyttet kreerade. Maken och jag hängde nämligen lite med barnbarnen och sonen ett tag och då reds det både på en grön larv och bakades sandkakor. Själv kastade jag en blick på larven och tänkte att "den där kommer då jag inte att rida på, så det så". Sånt pallar inte mina knän, så jag nöjde mig med att ta ett foto. Någon ska ju göra sånt också. Och förresten gungade jag inte heller, utan det överlät jag till Knyttet som tyckte att det satte full sprutt på det dolce i vitan.

Cykla, var det ja. I torsdags, när det var så himla varmt tog vi Loppan och cyklade iväg till kompisarna. Det var 30 grader varmt, som sagt, och jag tror att Loppan tyckte att det var en himla bra grej att få sitta där i sin kärra och bli skjutsad. Det hade nog jag också tyckt. Men vi cyklade på och sen hade vi en lång och trevlig kväll, innan vi lastade in Loppan igen och cyklade hemåt i den ljumma sommarkvällen.

Idag har vi verkligen klämt in lite av allt; sport, kultur, god mat och motion. Ja, och stickning såklart. Vi traskade iväg till Slottet på förmiddagen, för föreningen Gamla Halmstad skulle ha en stadsvandring på Söder och där ville ju vi vara med. På vägen dit såg vi både kanotister och något vi inte sett tidigare; roddare! Det finns en gammal ärevördig roddklubb inte långt från oss, men hittills har vi inte sett minsta lilla eka ute på Nissan, än mindre såna där smala ranka saker som man inte fattar hur de behåller balansen på - men nu, nu kom de minsann, roendes nerför Nissan. Utan att ramla i! I alla fall inte när vi såg på.

Vi lärde oss om sjukhus och hamnar och färjetrafik över Nissan och en himla massa andra saker som jag möjligen glömt redan - och sen åt vi en god lunch nere på Söderfamiljen. Trevligt ställe där vovvarna fick egna vattenskålar och uppmuntrande tillrop. Men när vi var mätta och belåtna kunde jag ju ändå inte hålla mig längre - nu var det dags att baka bullar!

Medan bullarna jäste tog maken, Loppan och jag en cykeltur genom Furet upp till Slottsmöllan och sedan ner längs Nissan. När det är soligt och fint måste man passa på och lufta sin nya cykelhjälm och hundkärra med, för den delen. Maken drog Loppan dit, där det är mest uppförsbacke, sen drog jag henne hem. Man är väl inte dum heller? Lite uppför fick jag ändå cykla och det gjorde mig ännu mer övertygad om att Tour de France, det är inget för mig. Även om de inte behöver dra en liten raggig pjäs i kärra efter sig. Så dagarna har varit bra, och jag har fått för mig att det där med cykling, det är nog inte så dumt för ryggen? Det är en helt hemsnickrad teori, men efter att ha haft en totaltjurig rygg så känns den nu mest bara lite smågnällig sådär. Imorgon ska det börja regna och sen ska det visst hålla på ett tag med det. Men än så länge skiner solen, det finns bullar och goda ostar och vin och en make av prima slag och en raggfia av likaledes prima slag så jag klagar inte!

Dagarna

Nu kom google väl till pass igen, för vem kan på rak arm säga vem som skrev det där; "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet"? Nä, just det. Inte jag heller. Nu behöver ni inte googla för jag kan tala om att det var Stig Johansson. Född i Alingså minsann. I alla fall; om detta är livet så klagar jag inte! Dagarna rinner på och man gör lite olika saker. Just nu, till exempel, sitter jag på balkongen och tittar ut på Nissan genom byggställningar. Man ser ändå kanoter och båtar och fåglar och solen, den skiner som besatt. Jag kan bjuda på en liten Nissanbild från när vi promenerade igår, näckrosorna blommar och änderna kommer simmandes. Man kan, med mycket skarp syn, se dem en bra bit i bakgrunden. Man får helt enkelt tänka sig dem. Vi är i Halmstad, Loppan, maken och jag och tänker tillbringa några veckor här. I eftermiddag ska vi hem till goda vänner som vi känt sen barnsben. I alla fall maken, och jag har känt dem sen jag var 20 - och det är ju faktiskt i stort sett sen barnsben. Även om jag inte tyckte det då.

Häromdagen, ja då var det en högtidsdag minsann! Knyttet fyllde hela ett år och jag kan inte fatta hur fort det gått. Vi var ju där när hon kom hem från BB, liten och spenslig och liksom pyttig - och nu springer hon runt på rara, knubbiga ben och äter jordgubbar så att det sprutar om det. Inom parantes har jag också knubbiga ben, men särskilt rara vill jag inte benämna dem.

Den här midsommaraftonen firade vi hos syrran och det var så himla trevligt att jag har inte ett enda foto från kvällen. Förutom det som syrran skickade på Loppan bland blommorna på hennes altan, och så receptet på de väldigt goda matjespajerna vi fick till förrätt - så nu kan jag ju bjuda på ett mattips också!

Dessförinnan hade maken och jag varit och spelat 18 hål golf. Ofta spelar vi bara 9 hål, men på midsommarafton blev det 18, eftersom man hyste en svag misstanke om att det kunde bli en massa god mat på kvällen. Så klokt tänkt av oss!

Vad mer har hänt? Jo, Loppan och jag har tagit årets första bad minsann! En av oss simmade. Det var inte Loppan. Hon är som en sån där viktoriansk miss, som bara plaskar runt i höjd med fotknölarna ungefär, men hon var nöjd ändå. Det är inte jag som simmar på bilden, det är Susanne som också var där. Mycket är jag kapabel till, men inte att fotografera mig själv när jag är långt ute i vattnet.

Värmen har som sagt kommit, och då får man göra vad man kan för att kyla ner en liten pälsfia. Hon har fått en blå kylväst. Mycket chic! Loppan brukar vara djupt missstänksam mot allt som jag vill klä på henne, livet ska liksom vara au naturel tycker hon - men den här gillade hon så uppenbarligen gör den sitt jobb.

Loppan har fått fler saker, jajamen! Ett eget vrålåk har hon fått och det invigdes igår. Och det är då man ibland tänker att Loppan och Huliganen, de är verkligen av olika skrot och korn. Huliganen hade också ett vrålåk, som han inte gillade även om han fick åka i det ändå under högljudda protester när vi cyklade till jobbet. Loppan? Hon hoppade självman in (jaja, lockad av godis men i alla fall) och sen satt hon tyst och förnöjd och tittade ut när vi for fram. Det blir nog bra det där, det blir liksom win-win - vi kan komma ut på lite utflykter och få motion på en och samma gång. Själv invigde jag min nya cykelhjälm. För att vara cykelhjälm är den väl ändå helt ok, men man får väl ändå erkänna att det ser lite ut som att man har en champinjon på skulten så därför blev det inget foto på mig och hjälmen. Lite så har vi det, dessa dagar som kommer och går. Och jag vet minsann att de är livet (men så är jag ju inte heller från Alingsås) - och vilket bra liv sen!