Dagarna

Nu kom google väl till pass igen, för vem kan på rak arm säga vem som skrev det där; "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet"? Nä, just det. Inte jag heller. Nu behöver ni inte googla för jag kan tala om att det var Stig Johansson. Född i Alingså minsann. I alla fall; om detta är livet så klagar jag inte! Dagarna rinner på och man gör lite olika saker. Just nu, till exempel, sitter jag på balkongen och tittar ut på Nissan genom byggställningar. Man ser ändå kanoter och båtar och fåglar och solen, den skiner som besatt. Jag kan bjuda på en liten Nissanbild från när vi promenerade igår, näckrosorna blommar och änderna kommer simmandes. Man kan, med mycket skarp syn, se dem en bra bit i bakgrunden. Man får helt enkelt tänka sig dem. Vi är i Halmstad, Loppan, maken och jag och tänker tillbringa några veckor här. I eftermiddag ska vi hem till goda vänner som vi känt sen barnsben. I alla fall maken, och jag har känt dem sen jag var 20 - och det är ju faktiskt i stort sett sen barnsben. Även om jag inte tyckte det då.

Häromdagen, ja då var det en högtidsdag minsann! Knyttet fyllde hela ett år och jag kan inte fatta hur fort det gått. Vi var ju där när hon kom hem från BB, liten och spenslig och liksom pyttig - och nu springer hon runt på rara, knubbiga ben och äter jordgubbar så att det sprutar om det. Inom parantes har jag också knubbiga ben, men särskilt rara vill jag inte benämna dem.

Den här midsommaraftonen firade vi hos syrran och det var så himla trevligt att jag har inte ett enda foto från kvällen. Förutom det som syrran skickade på Loppan bland blommorna på hennes altan, och så receptet på de väldigt goda matjespajerna vi fick till förrätt - så nu kan jag ju bjuda på ett mattips också!

Dessförinnan hade maken och jag varit och spelat 18 hål golf. Ofta spelar vi bara 9 hål, men på midsommarafton blev det 18, eftersom man hyste en svag misstanke om att det kunde bli en massa god mat på kvällen. Så klokt tänkt av oss!

Vad mer har hänt? Jo, Loppan och jag har tagit årets första bad minsann! En av oss simmade. Det var inte Loppan. Hon är som en sån där viktoriansk miss, som bara plaskar runt i höjd med fotknölarna ungefär, men hon var nöjd ändå. Det är inte jag som simmar på bilden, det är Susanne som också var där. Mycket är jag kapabel till, men inte att fotografera mig själv när jag är långt ute i vattnet.

Värmen har som sagt kommit, och då får man göra vad man kan för att kyla ner en liten pälsfia. Hon har fått en blå kylväst. Mycket chic! Loppan brukar vara djupt missstänksam mot allt som jag vill klä på henne, livet ska liksom vara au naturel tycker hon - men den här gillade hon så uppenbarligen gör den sitt jobb.

Loppan har fått fler saker, jajamen! Ett eget vrålåk har hon fått och det invigdes igår. Och det är då man ibland tänker att Loppan och Huliganen, de är verkligen av olika skrot och korn. Huliganen hade också ett vrålåk, som han inte gillade även om han fick åka i det ändå under högljudda protester när vi cyklade till jobbet. Loppan? Hon hoppade självman in (jaja, lockad av godis men i alla fall) och sen satt hon tyst och förnöjd och tittade ut när vi for fram. Det blir nog bra det där, det blir liksom win-win - vi kan komma ut på lite utflykter och få motion på en och samma gång. Själv invigde jag min nya cykelhjälm. För att vara cykelhjälm är den väl ändå helt ok, men man får väl ändå erkänna att det ser lite ut som att man har en champinjon på skulten så därför blev det inget foto på mig och hjälmen. Lite så har vi det, dessa dagar som kommer och går. Och jag vet minsann att de är livet (men så är jag ju inte heller från Alingsås) - och vilket bra liv sen!