La Dolce Vita, eller Tour de Halland

Ja jag erkänner, jag känner mig villrådig om vad rubriken ska vara; det har varit en del cykling men också en hel del livsnjutning. Nu ska jag ju erkänna att jag aldrig förknippat bergsetapperna i Tour de France med några som helst dolce-känslor, men vad vet jag? Det är ju inte jag som svettas uppför bergssidorna, iklädd spandex.

Men var ska jag börja - kanske med att nu har det flyttat in en köksassistent här vid Nissans strand. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna nöja mig med en mindre modell, som förvisso kan både agera mixer och river och hackar och allt vad det är. Dock vägrar den att befatta sig med degar med mer än 500 gram mjöl för annars blir den trött. Och det är ju inte lönt! Först tänkte jag att jag kan ju knåda för hand, men det insåg jag raskt att det var bara ett nostalgiskt oförnuftigt infall. Allt var inte bättre förr. - Jag kan inte leva lycklig utan en ordentlig köksassistent! klagade jag för maken. Och maken, han inser att en olycklig fru inte är något att sträva efter. Dessutom gillar han såväl hembakta kanelbullar som hembakt bröd. Alltså fick en ny apparat flytta in. Det är inte en Ankarsrum, någon måtta får det ändå vara, men premiärbaket är avklarat och det gick alldeles utmärkt! Jag hade tänkt ta en välkomponerad bild där ingredienserna var så där tjusigt utplacerade kring assistenten, men jag var tydligen så upprymd över att äntligen få baka halländska bullar att jag glömde bort det tills det egentligen var för sent. Men ett premiärbak ska ju ändå dokumenteras tycker jag, i all sin oestetiska realism. Voila, således. Bullarna doftar alldeles underbart, men först ska maken och jag äta lite plockmat, sen får det bli en bulle.

Igår, då var det minsann andra bullar! Eller kanske inte direkt bullar, men sandtårta då, som Kickan och Knyttet kreerade. Maken och jag hängde nämligen lite med barnbarnen och sonen ett tag och då reds det både på en grön larv och bakades sandkakor. Själv kastade jag en blick på larven och tänkte att "den där kommer då jag inte att rida på, så det så". Sånt pallar inte mina knän, så jag nöjde mig med att ta ett foto. Någon ska ju göra sånt också. Och förresten gungade jag inte heller, utan det överlät jag till Knyttet som tyckte att det satte full sprutt på det dolce i vitan.

Cykla, var det ja. I torsdags, när det var så himla varmt tog vi Loppan och cyklade iväg till kompisarna. Det var 30 grader varmt, som sagt, och jag tror att Loppan tyckte att det var en himla bra grej att få sitta där i sin kärra och bli skjutsad. Det hade nog jag också tyckt. Men vi cyklade på och sen hade vi en lång och trevlig kväll, innan vi lastade in Loppan igen och cyklade hemåt i den ljumma sommarkvällen.

Idag har vi verkligen klämt in lite av allt; sport, kultur, god mat och motion. Ja, och stickning såklart. Vi traskade iväg till Slottet på förmiddagen, för föreningen Gamla Halmstad skulle ha en stadsvandring på Söder och där ville ju vi vara med. På vägen dit såg vi både kanotister och något vi inte sett tidigare; roddare! Det finns en gammal ärevördig roddklubb inte långt från oss, men hittills har vi inte sett minsta lilla eka ute på Nissan, än mindre såna där smala ranka saker som man inte fattar hur de behåller balansen på - men nu, nu kom de minsann, roendes nerför Nissan. Utan att ramla i! I alla fall inte när vi såg på.

Vi lärde oss om sjukhus och hamnar och färjetrafik över Nissan och en himla massa andra saker som jag möjligen glömt redan - och sen åt vi en god lunch nere på Söderfamiljen. Trevligt ställe där vovvarna fick egna vattenskålar och uppmuntrande tillrop. Men när vi var mätta och belåtna kunde jag ju ändå inte hålla mig längre - nu var det dags att baka bullar!

Medan bullarna jäste tog maken, Loppan och jag en cykeltur genom Furet upp till Slottsmöllan och sedan ner längs Nissan. När det är soligt och fint måste man passa på och lufta sin nya cykelhjälm och hundkärra med, för den delen. Maken drog Loppan dit, där det är mest uppförsbacke, sen drog jag henne hem. Man är väl inte dum heller? Lite uppför fick jag ändå cykla och det gjorde mig ännu mer övertygad om att Tour de France, det är inget för mig. Även om de inte behöver dra en liten raggig pjäs i kärra efter sig. Så dagarna har varit bra, och jag har fått för mig att det där med cykling, det är nog inte så dumt för ryggen? Det är en helt hemsnickrad teori, men efter att ha haft en totaltjurig rygg så känns den nu mest bara lite smågnällig sådär. Imorgon ska det börja regna och sen ska det visst hålla på ett tag med det. Men än så länge skiner solen, det finns bullar och goda ostar och vin och en make av prima slag och en raggfia av likaledes prima slag så jag klagar inte!