Nej det blir inget pris

Ibland är det läge för flerfärgsstickning och pillerier, ibland är det det inte. Helgen ska till viss del tillbringas i bilen eftersom vi ska köra till Halmstad och hjälpa till att flytta svärmor till ett nytt boende, lite lagom inför hennes 100-årsdag (!). Biltid = sticktid, i alla fall om man inte kör.

Sticka i ilen, det är då man inte ska sitta med spets- eller flerfärgsstickning tänker jag. Men något måste man ju ha i händerna så valet föll på strumpstickning i Onions nettle sock yarn. Och vem, vem frågar jag, kan man tänka sig att dessa strumpor ska vara till? Här får man lägga pannan i djupa veck. Inga klara färger. Inga frivola mönster. Grått. Enfärgat. Tänka, tänka....

Den som gissar på maken är nog inte så fel ute.

Titt-ut!

Jaha, det är väl nu man har ett val? Antingen är man väldigt blygsam av sig och försöker inte alls dra till sig någon uppmärksamhet för att man stickat klart sitt första par vantar ut Jorid Linviks Store Votteboka. Med ugglor och allt. Man kan ju blogga om så mycket annat; om dis och regn och att påven ska komma till Lund till hösten. Men nu är det ju faktiskt ugglor vi pratar om. Som är klara! Med alla tummar på plats och varenda tråd fäst intill fjärde släktled eller hur det nu var.

Är detta rätt tillfälle för blygsamhet, jag bara frågar? Faktum är att detta är en helt retorisk fråga - har jag stickat färdigt vantar med såväl små som stora ugglor så tänker i alla fall inte jag sätta mitt ljus under någon skäppa, tack-så-mycket. Nix. Så därför säger jag väl titt-ut!

 

Huliganbloggen proudly presents: Ugglevantarna! Och ugglevantarnas tummar!

Detta, det är ju helt beroendeframkallande! Man vill bara sticka ett varv till...och sen ett varv till.... för att se mönstret ta form. Ärligt talat tror jag det är mer beroendeframkallande än LSD, inte för att jag provat på denna drog. Nej droger i garnform är nog mer min melodi.

Och på tal om det. Garnet!! Oh, the yarn! Man får vara lite brittisk här, för det vantarna är stickade i Shetlandsull från Jamieson & Smith, i 2 ply jumper weight om vi nu ska vara petiga med detaljerna. Och detta, det är liksom ett rejält ullgarn. Säkert inget man vill ha allför nära tunt skin, men det är fullt av brittisk artighet och hjälpsamhet. Man tappar en maska? Inga problem, den klamrar sig fast i sin granne tills man ryckt ut och plockat upp den. Man stickar fel ett par varv och orkar inte sticka baklänges utan blundar och rycker ut stickorna och drar upp - och sen är det bara att peta i stickorna på lämplig plats igen. Jamen hur bra är inte detta? Tänk på alla psykbryt man  haft på mjukt, fint garn som tar första bästa chans att bara löpa 14 rader ner så fort man så mycket som gör en antydan till att tappa en maska. Jag tror att såväl maken som Huliganen uppskattar Jamieson för att inte tala om Smith. Jag tror att de ser dem som ett lugnt familjelivs riddare, som besparar såväl make som hund långa svavelosande haranger när maskorna far likt poppande popcorn.

Nu? Tja jag är väl redan på gång med ett nytt par vantar. Inte ugglor denna gång. Nu har jag inte tid att blogga längre. Här måste stickas några varv.

En helg med extraallt

Söndag kväll och det är dags att summera helgen - en mycket bra sådan får jag säga, som har bjudit lite av det mesta; Dramatik! Spänning! Gambling! Kärlek! Choklad! Tårta! Stöld! Ett Halleluja Moment! Inte mycket mer man kan önska sig, känner jag.

Jag gick ut hårt med att redan i arla gryningen (nåja) traska bort till Patisseriet och hämta tårtan, den som skulle få alla födelsedagsgrisarna att känna sig vederbörligen firad. Och där var jag lite listig och klämde i med choklad också, så kunde man stryka två punkter på listan.

Utan att snava med den ömtåliga lasten traskade jag sedan hem igen och förberedde för att sonen och flickvännen skulle komma och innan vi visste ordet av stod de i hallen. - Välkomna! sa jag, inte för att det hördes för Huliganen rantade runt och gastade "de är här! de är här!!" fjorton gånger i sträck. Ifall nu någon skulle ha missat det alltså.

Sen knallade vi ut på stan för att äta lunch och valet föll på Les Halles - franskt, gemytligt och ett glas vin, kan det bli bättre? Och nu får jag göra en avvikelse här, när sonen fyllde fem eller sex eller sådär, fick vi översvämning i källaren och brandkåren kom dit och länspumpade och alla de små grabbarna på kalaset tyckte att detta, det var minsann ett kalas av första rang när det rantade in brandsoldater mitt bland tårtan och godispåsarna. Och varför ändra ett vinnande koncept? Så såhär ca 25 år senare så kom det väl ett gäng brandsoldater igen, jo för uppenbarligen gick brandlarmet och alla fick gå ut. Ja utom brandmännen då, som väl fick gå in gissar jag. Nu vill jag ha sagt att det var faktiskt inte mitt fel, det var inte så att jag tänkte att nu sätter vi lite extrakrydda på tillställningen och tryckte på något larm! Numera tycker jag väl ändå att receptet för ett lyckat kalas är god mat, mycket prat och kanske lite vin. Brandmän är mer som en liten exotisk touch. Som tur var hade vi i alla fall hunnit äta upp och när maken tröttnade på att stå ute och vänta och knallade in och betalade så passade han på att svepa det sista av sitt vin så det slutade ju lyckligt.

Sen kom dottern och svärsonen och Huliganen for runt ännu lite till och tjoade så att denna lyckliga tilldragelse inte skulle gå obemärkt förbi. Det gjorde den inte.

Nu bestämde vi oss för att inviga flickvännen i det kortspel som vi spelat i familjen sedan urminnes tider, nämligen sexjoker (det påminner om gin rummy och är, trots namnet, är inget snuskigt alls vill jag framhäva). Flickvännen hade aldrig spelat detta spel och därför var vi alla väldigt hjälpsamma och förklarade alla regler samtidigt och på vårt eget sätt (och inom parantes sagt så visade det sig att vi spelar enligt lite olika regler uppenbarligen, som det kan gå). Flickvännen såg lätt förbluffad ut men kastade sig med gott mod ut i spelet och vi var alla mycket hjälpsamma med att hojta nya regler och förklaringar med jämna mellanrum vare sig det behövdes eller ej.

Sedan åt vi. Mat och mat och chokladtårta.

Efter det var man ganska mätt skulle jag vilja påstå. Det fanns liksom mest bara ork till en liten hundpromenad och därefter vacklade vi i säng och sov den oskyldiges sömn. Eller, tja, vi sov i alla fall. För oskyldig....nja det vet jag inte riktigt. Det har nämligen inträffat en stöld! Och ja, jag var inblandad. Och maken, jag är minsann inte den enda brottslingen i den här familjen. Det är nämligen som så att sonen som en av sina presenter fick godis i form av lösgommar. Dessa la han givmilt upp i en skål så att alla fick smaka. Men efter all chokladtårta så orkade man inte så mycket mer, så skålen stod kvar och när de åkte tillbaka till Göteborg idag blev lösgommarna kvar. En ärlig och snäll mamma hade väl då lagt dem i en plastpåse för att överlämna vid nästa träff. Men käre son, låt mig säga så här: hoppas inte på att få tillbaka dem. De är borta. Puts väck. Gone with the wind.

Maken och jag är mycket nöjda med våra ätteläggar; de är smarta, snälla och begåvade. I all synnerhet är de begåvade med att hitta fantastiska partners, vi har ju världens trevligaste svärson. Och tänk, nu har sonen kommit hem med en flicka som gillar garn, hundar och handväskor, alltså kan det bli bättre? En sån som prompt sätter sig och kliar Huliganen bakom örat. Som tittar på alla mina stickprojekt utan att gäspa förstulet. Det bådar gott inför framtiden det här.

Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit på Spotify och börjar fundera på om det drar ihop sig mot lite kvällsmat? Det finns rester kvar från igår, så det kommer att bli en avspänd historia.

Och - plats för triumferande trumvirvel - Ugglevantarna är klara! Minsta lilla tråd är fäst och de har tvättats och ligger nu på tork. Med uggletummar och allt - är inte det ett Halleluja Moment så vet då inte jag vad som ska till. Jag har redan lagt upp till ett par nya vantar ur boken, jag tror jag håller på att bli lite vant- och flerfärgsstickningsbesatt.

Frrrreeedag!

Okej, nu ska vi inte snåla med utropsteckningen: !!!!. Så. Det är ju ändå fredag och inte vilken fredag som helst; det lovar att bli en väldigt sällskaplig och mättande helg som vi har framför oss. Ikväll ska vi till goda vänner, de som alltid brukar förse Huliganen med egna köttbullar och oss med utsökta middagar och bara det är ju något att se fram emot!

Sedan kommer sonen och flickvännen på besök imorgon - det är första gången hon är här så det ska bli väldigt roligt. Vi har städat och fejat, även om vi kanske inte gick så långt att vi kammade mattfransarna. Huliganen är tillsagd att uppföra sig. När jag påpekade detta såg han ut ungefär som att "Sa du något?". Hm. Orsa kompani lovar ingenting bestämt känns det som. Men äsch, han lär väl uppföra sig. På ett eller annat sätt.

Det är inte bara sonen och flickvännen som kommer, nej även dottern och svärsonen kommer att slita sig från husrenoverande och dyka upp. Hela familjen samlad alltså, och det är helg - det kan ju helt enkelt inte bli bättre! Men för att inte riskera något så ska jag beställa en tårta av chokladigaste slag - vi har nämligen en hel bunke födelsedagar att fira lite kollektivt sådär och vad passar bättre då än tårta?

 

Hoppas på fint väder gör jag också. Och om det nu inte skulle bli så, ja då får man väl njuta av den fantastiska vinterdagen vi hade igår. Det är ändå rätt skönt med lite riktigt årstider, så att inte hela vintern blir någon slags halvdan semihöstslabbig historia som varar ett halvår tycker jag.

 Men först får det bli lite jobb, man får väl ändå inte gripas av sån fredagsfeeling att man hoppar över löneslavandet. Och ja, det märks att den där julledigheten när man hann blogga lite flitigare numera är ett minne blott.

 

Ljuset

Så blev det då vinter på riktigt - och imorse vaknade jag upp till strålande sol, 5 minusgrader och torr vit snö. Rena vitamininjektionen.

Vad gör man då när solen strålar in genom fönsterna? Tja antingen tittar man då på dessa (fönsterna alltså) och tänker att oj, vad oputsade de är. Eller också utnyttjar man sitt selektiva seende på annat sätt och tänker att det är ju ändå underbart med ljus!

För det är ju så, det är ingen som direkt tvingar en att rikta kameralinsen mot smutsiga fönster. Det här är ju trots allt ingen brutalt socialrealistisk blogg av dystraste slag. Här passar vi på att njuta av solreflexer, det gör vi.

 Eller också kan man ligga och värma sig på golvet där solen lyser in, vilket Huliganen ägnat sig åt. Han har varit hos kusin Zoya på pyjamasparty inatt när matte och husse var bortbjudna och nu tar han igen sig lite när han är hemma igen, mjuk och pälsig och gosig. Mjuk och pälsig är ju även annat, videkvistarna till exempel, så de får också vara med på bild. Det kommer dock ingen bild på skribenten, hon är vare sig mjuk, pälsig eller gosig såhär dagen efter en bättre middag.

Inte riktigt som planerat

Planen var att köpa en ny klänning. Men ibland är det ju så; vissa gånger hittar man en klänning, andra gånger gör man det inte. Igår var en inte-dag.

Men jag kom inte tomhänt hem - årets första tulpaner fick följa med hem. Och jag vet att det är mycket o-originellt och schablonmässigt att skriva utgjutelser om hur härligt det är med tulpaner nu i början av säsongen och deras krispighet, att man lägger ut bilder på tulpaner, såväl med som utan krisp.

Därför avhåller jag mig från att överhuvudtaget nämna något om hur fint och kr....vad-det-nu-var det är.

Men en bild, det får det bli. Det finns ju gränser för hur originell man kan vara.

Vasen, den är minsann ny den också. I grannskapet ligger en fair trade-butik och den passerar jag varje kväll när jag går kvällsrundan med Huliganen. Under en tid har nu den här vasen i återvunnet glas stått och blinkat förföriskt mot mig. Och förvisso sa jag när vi höll på att flytta och packade och slängde och sorterade så man blev ren konfys att nu, nu hade jag minsann handlat färdigt för resten av livet. Men man är väl inte sämre än man kan ändra sig?

Gåta

Fråga: Hur vet man att man haft en sömnlös natt?

Svar: när man kommer på sig med att försöka stoppa morgontidningen i diskmaskinen i stället för i pappersåtervinningen.

Sign. Sleepless in Lund

Om man varit snäll...

...och ätit sin spenat, ja då kan det hända att man får paket på sin födelsedag! Och eftersom maken med god aptit åt pasta med lax och spenat häromdagen, och eftersom han är en mycket snäll make, ja då fick han paket och skönsång idag när han fyller år!

Det är lite lugnare nu på födelsedagsmorgnarna när Huliganen inte hör - han har inga synpunkter på den trudelutt som framförs (lite oorginellt så blev det att jag skrålade jamånhanlevautihundradeår med inlevelse och känsla) utan han traskar snällt efter in i sovrummet och tigger bara lite av den födelsedagsfrukost som serverades på sängen.

Vad maken fick? Tja, det är liksom både lätt och svårt att köpa presenter till maken. En bok går alltid hem, men ska man hitta på något annat mer originellt är det lite knivigare. Alltså blev det en bok (och jag sa bara en liten gång att "du hade kanske redan en sån" med tanke på tidigare kommentarer om mina syalster, jag menar man vill ju inte vara förarglig på någons fölsedag, ånej sån är inte jag!). Sen blev det faktiskt en liten överraskning också, en ny musmatta eftersom den gamla var lite i sjaskigaste laget. Den gamla hade vinmotiv, och den nya, ja den har något som jag inte vet vad det är, men det se rackarns gammalt ut, så då bör det väl passa?

Nu ska vi strax ut och äta födelsedagsmiddag på Mat & Destillat - det lär bli en bra avslutning.

Hipp hurra! för dig käre make - du är min absoluta favoritmake!

Söndagens lärdomar

Det känns väl lite som att nu är det det absolut sista man suger ut av den här jul- och nyårssäsongen. Och hur kan man göra det bättre en gråslaskig dag än att titta på Tour de Ski, baka kardemummakaka, busa med Huliganen, sticka lite och sy lite? Fast då kan man lära sig att man till exempel inte bör sätta sig att sticka spetsstickning när det är som allra mest gastkramande och de svettas uppför slalombacken. Det blev faktiskt både gastkramande och lite småsvettigt här i stickfåtöljen också vill jag ha sagt.

 

Egentligen hade jag ju tänkt blogga om hur rekorderlig och duktig jag är som äntligen stickar av ett garn som jag köpte för en tre-fyra år sedan och som legat och väntat på rätt projekt sedan dess. Och nu kom det, jag tänker sticka mig en Nurminlinto schal - och eftersom garnet (Drops Lace) var för tunt så har jag nystat det i två nystan och stickar med dubbel tråd. Vilket alltså gör härvan dubbel så trasslig, ack ja. Just är jag vare sig rekorderlig eller duktig således.

 

Alltså fick jag sy lite. Syrran har köpt alldeles underbara garntyger med får på och jag greps av ett omedelbart ha-begär och såg väl så desperat ut att hon generöst delade med sig av fåren. Hur kan man motstå dessa?

 

Men vad skulle jag sy? Alltså, man behöver ju alltid diverse projektpåsar (så att man kan gömma sin trassliga Nurminlintu, till exempel) så jag sydde mig väl en sådan medan maken var och inhandlade potatis och andra nödvändigheter. Det är riktigt mysigt att vara i sitt syrum och ohämmat kunna spela samma låt 14 gånger i rad (en liten svaghet jag har) och lika ohämmat sjunga med i Ainbusk Singers Jag mötte Lassie med känsla och frenesi.

 

Sen kom maken hem och jag övergav Lassie för att triumferande visa upp min nya stickpåse för att inhösta beröm. - Sydde du inte nyss en sån? frågade maken som ibland inte förstår Någonting Alls. Sedan såg han min blick. Den där Blicken ni vet som bums fick honom att säga "Fin! Utmärkt! Tjusigt!" så fort att han nästan snavade över tungan. Jag påtalade att nästa gång han köper sig en bok så kommer jag att säga att "köpte du inte nyss en sån, älskling?". Sedan sydde jag mig en mycket liten necessär att ha stickmarkörer i, och en sån, det hade jag minsann inte tidigare!

 

Jag tömde min nuvarande sticknecessär och inser belåtet att här, här finns minsann prylar för både en och tre förvaringsmanicker! (Varför jag har fyra små saxar av olika modischang har jag inget bra svar på... och det kan hända att finns ytterligare någon. Man vill ju inte riskera att sitta utan sax när man ska klippa av en tråd, menar jag).

 

Den som är observant kan på en bild ovanför råka se typ en färdig ugglevante. Om man vill alltså. Och är lite observant, som sagt. Det kan hända att en mallig typ har lagt in en hjälp på traven. Man vill ju dock inte förhäva sig, än så länge saknas det en vante och nu gäller det att hålla tungan rätt i mun så att det blir en högervante och inte en vänster-dito till.

 

Men nu ska jag se om jag kan trassla upp Nurminlintun. Annars får jag väl ta till en av mina fyra (eller hur många det nu var...) småsaxar.

 





Trattar och arslen och sånt

Huliganen och jag hade en lugn och fridfull morgonpromenad i Botan i gryningen - det var vi, en himla massa träd och buskar men ganska tomt för övrigt. Vi gick där och tyckte att livet var ganska bra, ja om man bortser från det eländiga vägsaltet som förpestar vår tillvaro. Inne i Botan är dock saltet portförbjudet och det tycker vi är himla bra. Det kan hända att en ömsint matte bär sin motsträviga hund över det värsta saltslasket. Man kan dock inte påstå att Huliganen visar någon överdriven tacksamhet över denna heroiska insats, men jag är helt säker på att hans trampdynor innerst inne tänker att den där matten, hon är en hyvens prick.

I alla fall, när vi strosade runt mötte vi faktiskt någon! En gubbe med liten svart hund som skuttade fram. Iklädd tratt! Vi tittade medlidsamt på vovven, för vi vet minsann hur det är med tratt och det är liksom inget att trängta efter. Huliganen greps rentav av sånt medlidande att hans sedvanliga ska-du-ha-på-flabben-din-fjant?! som är hans sedvanliga hej-på-dej-du-fras när vi träffar hanhundar att han nästan kom av sig och bara fräste lite för syns skull.

- Men lille vän, har du tratt? frågade jag i lite halv-falsett sådär.

- Han har blivit biten, sa hussen då och såg dyster ut. - Och om det inte hjälper med tratten så att det läks så är det slut, fortsatte han. - Men kära nån, han ser ju ändå pigg ut! sa jag och tyckte att man får väl ändå hoppas att det går bra? Men hussen var av mer misantropisk art och sa att det vore nog ändå bäst med gaskammaren för både hunden och honom för det här minsann ett jävla skitliv (ja nu var det inte jag som svor, jag bara citerar). För att ytterligare påtala vilket skitliv vi har så sa han att tre gatlyktor hade slutat och att de lata jävlarna på kommunen bara sitter på sina feta arslen och gör ingenting, minsann (ja, jag fortsätter med mitt citerande här). Sedan gick han vidare med hunden skuttandes vid sidan och Huliganen och jag stod där och gapade lite.

Vi hoppas att den lille hunden får sin husse på bättre humör - och att kommungubbarna reser sig från sina arslen och fixar gatubelysningen.

Lite stil och elegans

..vill man ju ändå ha så här på fredagskvällen. Alltså har jag gjort en ansträngning och bytt från slitna sköna jeans och en noppig tröja till kjol och prickig tröja, ja jag har till och med ansträngt mig så till den milda grad att jag har dingliga örhängen på, och halsbandet jag fick av maken när vi firade 30-årig bröllopsdag. Just because, liksom.

Då får man ju duka lite fint till fredagsrisotton med baconlindad kyckling.

 

Huliganen har också dukat. Jag tror han misstänker att det inte blir några jättemängder av kyckling till honom. Så han har dukat en liten....liten.... tja skär gris är det väl?  Till sig själv alltså.

Let the fredagskväll begin!

Skåda inte given helgdag i munnen

Egentligen tycker jag att det där med trettondagen är en lite märklig helg - det är alltid lite avslaget, det är då man knäcker de sista nötterna, ser granbarren singla ner mot golvet och det där med att det vart då de tre visen männen kom fram till krubban känns ju inte så rykande aktuellt precis. Men okej, en extra helgdag tackar man ju inte nej till.

Det där med nötterna och granbarren, det hoppade vi över. Nötter för att vi inte haft några i år, och granbarr därför att granen åkte ut igår. Maken gick loss på den med en sekatör och sedan återstod bara en sopsäck full med grangrenar och en stam i småbitar. Plus en himla massa granbarr på golvet som en synnerligen godhjärtad make ställde sig att dammsuga upp medan syrran och jag galopperade runt i Botan på hundpromenad. All heder åt denne make, i all synnerhet som det var min tur att dammsuga.

Dagen idag har gått i ett makligt tempo. Sövande liksom. Jag har sovit mig igenom halva damernas och i stort sett hela herrarnas lopp i Tour de Ski. En eller annan promenad med Huliganen också, men tyvärr är detta inte så nöjsamt som det borde - det salt som strötts ut är som salt i öppna sår på små hundtassar. Det är inte lätt att försöka hoppa fram på så få tassar som möjligt när man i de flesta fall behöver fyra.

Huliganen är inte ensam om att lida, vi har även mött lille Zeus. En raggig och förtjusande dvärgtax som hängde under armen på sin 85-åriga matte och såg lite lidande ut. Matten, som förvisso inte är raggig men förtjusande ändå, prisade sitt förutseende att den här gången ha skaffat tax av dvärgtyp efter att tidigare haft fullvuxna taxar som var av mer svårburen karaktär. Jag log instämmande, för är det något som Huliganen avskyr mer än vägsalt så är det att bli buren.

Nu ska vi snart ut en liten sväng till, och sedan ska maken och jag ut och smörja kråset lite. Förmodligen inga nötter, skulle jag tro.

Snart är 2016 års Trettondag över. Och på tal om det; nog är det lite märkligt att dagen igår hette trettonafton? När det är 12 dagar efter jul? Engelsmännen, detta rejäla folk, de säger ju också så, Twelfth Night. Inte fagerlund kallar de den 5 januari för Thirteen Day's Eve, inte.

Tajming

Tajming är viktigt, det har man ju förstått. Om man är golfare till exempel. Eller om man ska klämma ur sig en kärleksförklaring, då gäller det att man gör det när Julia står på balkongen och inte när hon städar garderoberna och vare sig hör eller ser. Bara som ett litet exempel alltså.

Själv tycker jag det där med tajming är lite svårt. Det kan vara därför min golfkarriär är så kapitalt obefintlig?

Nu, till exempel, har jag ju stickat mina blommig vantar. Och när det började närma sig slutet och det bara var en liten tummetott kvar, ja då började det liksom knipa med garnet. Vad gör en stickerska då? - Helt rätt, hon stickar fortare för att hinna klart innan garnet tar slut. Jag stickade så att det glödde om stickorna och tänkte i mitt stilla sinne att jag kan ju alltid fuska lite på slutet om det bara är lite, lite som saknas.

Alltså det här, det var mer gastkramande än Tour de Ski - vad är det med dessa norrmän, måste de vara först jämt? Kan det vara lusekoftedoping frågar man sig? Nej ville man ha spänning så fick man glo på hur garntåtarna blev kortare och kortare...

Men för en gångs skull så var tajmingen rätt! Garnet räckte! Och inte nog med det....

Vintern har varit blöt och mild. De enda som skrattat högt har varit fästingar och mördarsniglar. Den snö som kommit hittills har varit av det plaskigare slaget. Men så idag slog det till; fluffig kall och vit snö. Och sol! Ja jag sitter inte här och hittar på skrönor, jag slänger in ett bevis från dagens lunchpromenad. Exhibit 1A:

...och 1B och 1C också, bara för att de är så söta!

Och vad, vad frågar jag mig, passar bättre att värma fingrarna med än ett par blommiga, tvåfärgsstickade vantar? Nu när vintern slog till precis när vantarna var klara? Ja jag kan då inte komma på något.

Heureka! Jag känner mig som tajmingens mästarinna! Kanhända man skulle överväga en liten golfkarriär ändå?

Vintermorgon

Idag var det kallt på morgonpromenaden. Inte för att det störde oss, Huliganen och jag, väl inlindade i respektive päls och ylledoningar traskade vi runt på Lunds gator och fröjdade oss åt att nu, nu får väl ändå de eländiga fästingrna vad de tål! Lite fler minusgrader = lite färre fästingar = gladare Huliganmatte. Ja, det kan tyckas elakt och hårdhjärtat att man gläder sig åt att alla små fästingbarn ligger och huttrar under en buske och fryser, men ungefär där någonstans går min empatiska gräns.

Klart och kyligt, som sagt. Men för 31 år sedan var det ännu mycket kallare! Den dagen tillbringade jag nämligen i det stora huset som skymtar där någonstans bakom stickorna och väntade på att sonen skulle behaga titta ut. Det var svinkallt och snöigt och jag var ganska peppad på att äntligen få möta den knatte som bökat runt därinne ett bra tag. Och framemot slutet på eftermiddagen tittade han ut och vi var plötsligt en familj på fyra!

Nu befinner han sig på behörigt avstånd uppe i Göteborg och kan därför inte höra när vi går här och gnolar på ja-må-han-leva och allt det där. Det kan hända att han är rätt så tacksam för det, faktiskt. Så vi får nöja oss med att sända telepatiska välgångsönskningar och det kan hända att vi lite senare idag greppar telefonen och skrålar någon hyllningssång, det kan det.

Vi hoppas han får en bra födelsedag och jag är rätt säker på att han blir uppvaktad och gratulerad som sig bör.

Grattis på dig, din lille krabat!

Ett ornitologiskt inlägg

Jag är ingen fågelskådare. Jag har vänner i min bekantskapskrets som åker till isiga farvatten för att fotografera fjäderfän, som åker med fraktbåt och små rackliga flygplan till andra avlägsna platser för att fotografera andra pippisar. Själv har jag väl matat en eller annan anka i Stadsparken och kan, utan att darra på manschetten, skilja på svanar och pjoddar. Det är inte det att jag inte tycker om fåglar, jag har ju faktiskt ägt såväl kanariefågel som undulat, jodå. Men i det stora hela är jag nog mer hundmänniska.

Ändå är jag nu full av förväntan att se en ståtlig fågel komma fram så man kan titta på den. Än så länge har jag hunnit ungefär till stortårna på den. Eller om man nu vill benämna dem klor, det går bra det med. Men de är på gång, ugglevantarna, ho-hoo!!

Nu kan det ju hända att Vän av Ordning frågar sig hur det gick med blomvantarna? Tja, jag kan väl säga att man stickar liksom inte små mönstrade tummar framför Tour de Ski, det gör man inte. Inte om man vill förbli vid sina sinnens fulla bruk i alla fall. Men dock - skåda här!

Vantar - två
Tummar - en (Jag är en ärlig person. Tummen på den understa vanten är ännu inte klar, men ugglornas lockrop gick inte att motstå.)

Jag gissar att tummetott två blir klar imorgon och sedan ska blomvantarna tvättas och blockas - et voilá! Jag kommer då att vara klar med mitt första (men inte sista) par vantar som är mönsterstickade med två färger.

En bra början på året, det här.

Man kan också notera att jag införskaffat ett förstoringsglas för att hålla lite mer rätt på fjäderfäets tår och vingar och så. Maken och jag skulle nämligen på Clas Ohlsson idag kom vi överens om. - Jag ska köpa ett förstoringsglas! sa jag och tänk då visade det sig att det var precis det maken skulle göra också, tänk vilket märkligt sammanträffande. - Varför det, frågade jag då, eftersom jag råkat förtränga att jag slagit sönder makens förstoringsglas och historiska texter kräver ibland potenta förstoringsglas. Själv skulle jag köpa ett eftersom jag på senaste stickcaféet såg en annan stickerska som hade ett sånt och det verkade ju väldigt behändigt. Nu ska jag försöka avhålla mig från att vandalisera makens förstoringsglas, men om olyckan skulle vara framme så kan han få låna mitt. Jag är en generös natur.