måndag 17 april 2017

Påsken

Man vaknar på torsdagen och tänker yes! 5 dagar ledigt, det är ju inte klokt, det är eoner av tid, oceaner av tid, man kan hinna hur mycket som helst; plantera en allé, bygga en katedral, plöja en åker, allt är möjligt! Nu har man vare sig en allébehövande uppfartsväg eller en åker och en katedral står inte högst på önskelistan. Man vill umgås med barn och barnbarn, man vill ut och promenera i vårsolen, man vill njuta av vitsippor och livet och äta påskgodis och sådär. 
Man vill kanske inte direkt ha snö och iskallt snöslask som piskar en i ansiktet men det är det man får och då får man väl finna sig i det. Sonens flickvän som kommer från nordligare delar av landet trodde att hon skulle kunna sitta ute på uteservering och njuta av ett glas vin i solen nu när hon kom till sydliga nejder. Ack vad hon bedrog sig.

Vi hade ju ändå tur, efter en svår start på fredagen kom de då äntligen, värmlänningarna, och in genom dörren dundrade också Grynet med föräldrar. Sen åt vi och pratade och lekte med Grynet och glömde att göra sallad, och glömde att servera påskgodis och det var väl något till som glömdes men mat och prat och umgänge kom vi ihåg, och det är ju ändå det viktigaste.

Påskafton var vi hos Grynet allihop och det är lite kallsvettigt, för är det inte Loppan som förstulet försöker tugga i sig det ena eller det andra (eller helst både-och) så är det Grynet som undersöker allt, både tillåtet och otillåtet. Grynet fick påskägg med en majskrok och ett kex och det var himla bra tyckte hon. Loppan fick inget påskägg och försökte följaktligen sno Grynets. Det är tur det finns koppel ibland så att en överexalterad terrier får litet påtvingat lugn. Vi åt jättegod lax och citrontårta och sen var vi supermätta igen när vi åkte hem och sov de mer eller mindre oskyldigas sömn.

Så blev det påskdag och sonen och flickvännen fräste iväg upp till Karlstad igen. Det är alldeles för långt till Karlstad, det är min bestämda uppfattning. "Avlångt land" i all ära, vad är det för fel på ett litet behändigt kvadratiskt land där Karlstad och Lund ligger lite mer behagligt nära varandra?

Det känns alltid så konstigt och tomt när besökare far igen; man blir liksom lite avslagen och vet inte vad man ska hitta på? Det där man gått och längtat efter har tagit slut och då blir man lite sådär så det kryper i kroppen. Så vad gör man? Tja, man har ju fått tillgång till sitt syrum igen så då kan man ha lite syterapi. Är det något jag saknar i vår lägenhet är det ett gästrum. Nu har vi inte det, utan när vi får övernattande gäster klämmer vi in dem i syrummet med skohorn. När den uppblåsbara dubbelsängen är uppblåst så finns det inte så mycket plats kvar, så att fräsa runt på symaskinen är inte att tänka på.

Vi behövde lite nya underlägg så då sydde jag det. Snabbt och geschwint och det var det som behövdes för att komma på banan igen. Men när man sytt underlägg, ja då vill man ju inviga dem. Såklart! Det fick bli lite ankbröst och en pinot noir och nu är de vederbörligen invigda vilket ju känns förträffligt.

Sen var det dags för kommissarie Maigret på tv. Jag var tveksam till Rowan Atkinson som kommissarien för är man uppväxt på 60-talet så kommer man ihåg den riktige Maigret och det var inte mr Bean. Nä. Men jag ger mig - herr Böna var en icke så dum Maigret ändå. Och som extra grädde på moset fick man njuta av en alldeles förträfflig 50-tals Parismiljö.

Lite lagom mitt i var det paus och då traskade Loppan och jag ut och då, då kom terriertagen fram, ivrigt påhejad av matte. När vi strosade längs Stora Tomagatan och passerade Challes blev Loppan väldigt ivrig och jag, som gick i mina penséer, sa väl mest "ääähhh?" innan jag insåg vad det var Loppan ville jaga. En råtta! Råttan löpte iväg, Loppan efter och längst bak i kopplet kom en trind tant som inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till, innan hon kände hur jaktinstinkten och blodtörsten slog till. Jag hatar råttor, så är det bara. Jag kommer med en rysning ihåg de tre veckor vi hade en råtta boende i köket innan vi äntligen fick tagit kål på den. Nu slapp just en här råttan undan med blotta förskräckelsen, för när den kom in i ett hörn och vände sig om och väste ilsket blev Loppan lite osäker för en kort sekund och då hann den undan. Men vänta bara. We'll be back, råtta! Nästa gång du kilar runt i våra kvarter kan du tänka på att du vet inte när det dyker upp en raggig och rar blodtörstig terrier runt hörnet!

Nu, nu är det annandagen och Loppan och jag inledde dagen med en kylig men solig promenad ute i Skrylle. Nu har jag precis läst i tidningen om att Sveriges skogar kryllar av vilt, och redan innan dess visste jag att det finns massor av vildsvin därute. Och vildsvin, det är ju ändå lite mer skrämmande än en råtta, jag tror nog inte att Loppan klarar av en 600-kilos gris, faktiskt. Så vad gör man då när man är där ute mol allena i spenaten. Jo man sjunger ju såklart, allt enligt teorin att min småfalska ylande skrämmer vem som helst i sken så att de raskt försöker sätta sig i säkerhet långt borta från oljudet. Därför fick Loppan njuta av mattes version av Neun und neunzig Luftballon . Det tyckte hon säkert var synnerligen njutbart.



2 kommentarer :

  1. Vet hur det känns, när de åkt alltså, men det är ju inte så långt till juni när jag får åka till Lund!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och då hoppas jag vi ses!

      Radera