lördag 10 juni 2017

Det där med nycklar


I vår familj är det jag som är den som är nyckelbortslarvaren. Det är jag som rusar runt i sista stund och ylar - var är de, var är de, jag hittar dem inte!?!

Maken och Loppan, de rusar minsann inte runt och ylar. Den ene för att hon inte bryr sig om såna futiliteter, den andre för att han har koll, är en sån där förarglig person som är systematisk och lägger saker på sin plats. Ja ni vet, en sån där präktig typ som man får lust att sparka på smalbenen när de (åter) påpekar att om man nu alltid la nycklarna på därför avsedd plats så skulle man veta var de befann sig.

Döm om min förvåning när jag 04.20 (I kid you not) vaknar av att maken sätter sig käpprak upp i sängen och börjar fumla med täcket. Han klappade på det, han petade på det och jag funderade ett slag på om det var för att sängen var full av smulor från den helgfrukost jag serverade så sent som i tisdags på nationaldagen?

Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan undrade (med viss rätt tycker jag nog) - va' gör du?!

- Jag letar efter mina nycklar, jag trodde jag la dem här, svarade maken då och klappade vidare på täcket.

- Här finns inga nycklar, sa jag, - lägg dig och sov!

Maken damp omedelbart ner på kudden och snarkade sött. Kvar låg jag klarvaken och undrade vad denna nyckelletariver kommit ifrån? Det tog ett bra tag att somna om, och det är därför maken sitter, pigg som ett nötkärna, i sin säng och äter frukost och läser tidningen, medan jag sitter här med påsar under ögonen som hänger ner till knävecken ungefär.

Fast lite skönt var det ju att det för en gångs skull inte var jag som var av med nycklarna. Även om de nu inte var försvunna trots allt.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar