onsdag 28 juni 2017

Johanniterorden - men ingen jungfruhummer

Vi har just ätit färdigt, och medan vi satt där och petade i oss kyckling i basilikasås underrättade mig maken om att han nuförtiden tänkte mycket på Johanniterorden. Jag kan inte påstå att det direkt lägger beslag på all min tankemöda, men jag hummade uppmuntrande medan jag drömde mig tillbaka till onsdagen förra veckan, då när vi åt vår niorätters på hotel Frederiksminde... det var tider det!

Först inledde vi med "aperitif och snacks" och då tänkte jag mig kanske inte direkt Pringles men något sådär lite torrt och knaprigt i en skål. Fel! Det blev champagne och variationer på grönsaksmojänger. Små potatisar på pinne som serverades i ett fat med jord, t.ex. En råräka i en liten pyttekrustad. En grönsaksshot med ingefära och gröna mojänger i. Inte en Pringle så långt ögat nådde!





Det var så oväntat och roligt att man blev lite småfnissig - och det vill jag ändå inte skylla på champagnen!

Sen gick vi in i matsalen som var fint dukad och hade en vacker utsikt över Faxebuken, och med tanke på att vi skulle tillbringa många timmar här var det nog så viktigt.

Vi gick ut hårt med jungfruhummer med något som hette sankthansurt, vispgrädde och saft på gröna tomater. Inte vet jag hur man var säker på att det var en jungfruhummer och inte en gammal erfaren dam som visste hur en slipsten ska dras, men gott var det!

Det var ju inge jätteportioner, men det var nog tur det med tanke på att det skulle bli en eller annan rätt till... som till exempel grillad rå piggvar med vit sparris, nypotatis och libsticka. Alltså jag har odlat libssticka när vi hade hus, men aldrig att det blev såhär?
Det var nästan synd att äta upp det, för maten var som ett litet konstverk i sig. Inga tråkiga potatis i brunsås här inte, nej rätt nr 3 var grön sparris med ägg från Faxe, ramslök och lokal fårost. Det smakade inte direkt illa det heller.
Sen, ja sen högg vi in på "stegt grönt fra markerne med fermenteret saft och porreolie". Och så ska man tänka på att porreolie inte är det som man först hickar till och tänker va?! om, utan purjolöksolja. Inte för att jag visste att man kunde göra olja på purjolök - eller att mat kunde bli ett sånt konstverk för den delen.
Vid det här laget satt man mest och log lite saligt för sig själv. Medan man log saligt så serverades nästa rätt; någon plattfisk med blomkål, löjrom och hollandaisesås. Ingen kombination som jag skulle ha kommit på om man så hade jagat mig med hungriga vargar - men en kombination som fick änglarna att hicka lyckligt av ren salighet vill jag nog påstå.
 Sen var det dags för kött, nämligen gris från Knuthenlund med fermenterad senap, kål och brynt smör. Och det var väl där ungefär man började känna en viss mättnadskänsla... men eftersom det var så gott så tuggade man på!
Sen kom något låter tjusigare på utrikiska än på svenska, nämligen onglet. Njurtapp alltså. Och om man här ser frågande ut, så är det precis som vi såg ut - fast delikat var det. Hur mätt man än var. Och vid det laget hade vi väl ändå hållit på en 4,5 timme sisådär.

Onglet alltså. Med stekt sallad, murklor, purjolök och rökt märg. Ja vad säger man? Mums! är nog adekvat tror jag.

Och medan vi satt där så föll skymningen över Faxefjorden. Man kände sig poetisk, välvillig. Och mätt.

Fast inte kunde man vara mätt för nu var det dags för efterrätt nr 1 - jordgubbsglass med rosenknoppar och fermenterad honung. Det var inte GB Big Pack det direkt. Som tur var. Alltså, jag hann inte bärga mig, jag var tvungen att smaka innan jag ens funderade på att ta ett foto!
Sen, sen kom efterrätt nr 2. Potatisglass med grillade hallon och reducerad potatisjuice. Hmmm... tänkte jag och kände mig Oerhört Skeptisk. Men jag borde haft tillförsikt, för det smakade inte potatis alls, det smakade kaffeglass och det var minsann alldeles utmärkt det!
Så nu hade vi klämt i oss 9 rätter och tio glas vin... små, men ändå. Så vad återstod? Kaffe och petits fours. Såklart. Det gick på ren vilja och sen ramlade vi i säng och somnade med ett saligt leende på läpparna.

Jag tror det här måste vara den allra bästa middag jag någonsin ätit. Det var fantastiskt och sen är det dessutom så himla bra att maken och jag, vi har liksom inga problem att sitta där i 5,5 timmar och underhålla oss med varandra. Även om vi inte pratade om just Johanniterorden den gången.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar