Det är så skönt att vara mormor

Jo för då kan man skryta ohämmat om sitt synnerligen begåvade barnbarn! Det är liksom mer legitimt än när föräldrarna gör det för man ska ju vara så himla blygsam av sig, inte förhäva sig och så där. Vad skulle Luther ha sagt? svävar osagt i luften. Det behöver inte jag ta hänsyn till. Jag kan helt hämningslöst trumpeta ut att ett mer begåvat och fantastiskt barn är svårt att finna!

Idag passade vi Grynet ett slag medan hennes föräldrar hade annat för sig. Vi staplade saker. Vi drog ut saker ut skåpen. Vi åt banan. Vi hällde ut vatten. Bra och snillrika saker allihop, men så plötsligt så hände det!

Ja, jag får kanske gå lite tillbaka i historien här. Alla som någon gång tittat in vet nog att jag är gift med en historienörd av rang. En som får rosor på kinden och solsken i blick av att titta på gammalt skrot och skriva upphetsande artiklar om diverse nördiga ämnen. Fideikommiss till exempel.

Och ända sedan Grynet var ett litet, litet gryn har vi uppmuntrande sagt

- kan du säga "fideikommiss!?" där vi väst fram s:en som vore vi en flock galna syrsor. "sssSSSSS!!!" typ.

Grynet har mest sett roat ut, men idag så plirade hon lite och sen sa hon bestämt "miSSSS" flera gånger i rad.

- Hörde du?! sa maken och jag upphetsat till varandra och applåderade sedan entusiastiskt medan Grynet gjorde några repriser av sin uppvisning.

Maken var tårögd av förtjusning, tänk att just hans barnbarn kan säga fideikommiss!

Det är nästan så det är läge att rota fram lite bubbel och fira.

Nyttsytt och färdigstickat

Emellanåt slår min rekorderliga sida till och jag blir En Sån som Gör Färdigt. A doer, helt enkelt. Alla vet ju att det är så himla roligt att sätta igång nya stick- och syprojekt att det är så lätt hänt att vissa saker aldrig blir färdiga för att man redan galopperat vidare mot nya mål med stickorna i högsta hugg.

Sen slår Samvetet till med full kraft och rätt vad det är har man stickat färdigt sin Happenstance som jag visade för ett litet tag sedan. Men jag hade ju en schal till på gång, en som jag startade förra sommaren när vi kryssade runt på Rhen och Donau. Den har jag stickat i tunt och ljuvligt Misti Alpaca Lace och då blir det många, många maskor och det är lätt att det trasslar sig lite i spetsdelen. Så den schalen har legat och skämts i en projektpåse i många månader, men när vi nu skulle köra upp till Karlstad så blir det ju många timmar i bilen, och vad är väl bättre då än att sticka lite på sin schal tänkte jag och packade inte med några andra projekt som hade kunnat avleda mig från den rätta vägen. Den som leder fram till det saliga ögonblick när man maskar av och är klar! Hela vägen hem från Karlstad (med undantag för timmarna vi tillbringade på Bohus fästning) höll jag på med picotavslutningen och strax efter det att vi passerade skylten "Lund" så var den sista lilla picoten stickad och sen återstod bara blockning och nu är jag jätteglad att jag tog mig i kragen och gjorde färdigt den här schalen. Jag gillar allt med den; den är lätt och ljuvligt mjuk, den har milda färger i ljungnyanser och naturvitt och jag tycker den har potential att bli en riktig favorit. Plus att jag då känner mig så himla rekorderlig som gjorde klart den! Klapp på axeln får det bli.

Nu är det min ullkofta som står på tur och med lite god vilja ska den bli klar tills en förhoppningsvis avlägsna tid när koftor i rejäl gammaldags lite lagom kliig ull är bra att ta på sig.

Jag har inte bara stickat, jag har sytt också! Nu när overlocken är trädd (alltså, det är jubelklang på det!) så har jag sytt klar en tröja som jag började på i vintras och som hängt på provdockan och bara väntat på de sista sömmarna i flera månader. Nu är väntans tid över! Tröjan är klar och jag börjar bli så belåten med mig själv att det gränsar till odräglighet.

Ett litet syprojekt till har det blivit, och det var ett rent och skärt njutningsprojekt. Det går så fort att sy till ett litet Gryn och dessutom kan man använda upp lite spridda rester av tyg från tidigare projekt. Här pratar vi alltså rekorderlighet i kubik.

Tyget räckte inte till ärmarna, så de fick bli lite smågulrutiga men jag tycker det blev fint. Nu ska det bli kul att se vad Grynet tycker om klänningen.

Också börjar det väl bli dags att dra igång lite nya projekt? Ja jag tror bestämt det.

Bland blommor och blader

 Semestern  börjar närma sig de sista skälvande minuterna, men än hinner man klämma ur den fina stunder.

Igår mötte jag Maria, en av mina äldsta och bästa vänner som jag träffade allra första dagen när vi båda började plugga engelska på universitetet. Vi stod länge och pratade på gatan utanför bokhandeln i AF-borgen och sedan har vi fortsatt med det, att prata alltså.

Igår pratade vi till exempel i Slottsträdgården i Malmö. Vi traskade runt  bland de olika trädgårdsdelarna och funderade över hur man ändrar smak genom åren; plantor som man förr avfärdat med en fnysning och kallat tantblommor tycker man numera är ganska trevliga. Det kan ju möjligen betyda på att vi numera är tanter. Vi enades om att perovskia är fullständigt ljuvlig, vi jollrade lite över stjärnflocka, vi nickade gillande åt gräsens vippor, vi var  oeniga om hortensia - njet, tyckte Maria, jo! tyckte jag. Bergenia däremot, där råder fullständig enighet - gräslig!

Sen fikade vi i det trevliga lilla kaféet både länge och väl, vi avhandlade garner och sticktekniker, vi pratade böcker och smycken och livet och meningen med det hela.

Och jag tror, vid närmare eftertanke att det är just det som är meningen; goda vänner, garn, trädgård och fika. Vad mer kan man behöva?

Morgondopp

Som tidigare omnämnts har Loppan inget emot att bli blöt. Till skillnad från Huliganen som tyckte att det där våta elementet var något som man borde vara djupt misstänksam emot och helst skulle skälla ut så att det lärde sig att veta hut så har Loppan inga problem med vatten på kroppen. Men hur var det med det där med att simma, undrade man. Hade hon koll på torrsim, bensparkar och armtag?

Bäst att undersöka detta, simkunskap är ju viktigt tänkte jag (i all synnerhet om man har för vana att slänga sig i fontäner och dammar hej vilt), så vi drog ut till det gamla sandtaget i Tvedöra där Huliganen en gång i tiden lärde sig att simma. Det var 16 grader i luften, lite lätt mulet och helt ensamt därute.

Jag klev i och lockade på Loppan som utan att tveka spatserade ut i sjön. Men sen blev det liksom stopp. Vad gör jag nu då? såg hunden ut att tänka. Jag lockade. Jag kastade pinne. Loppan förstod Ingenting. Varför stod matte därute i vattnet och lät som en upphetsad pipanka?

Lite orutinerat hade jag glömt att ta med leksak att locka med, så det blev lite sådär dödläge ett tag. Jag stod ute i vattnet och lockade i falsett och Loppan stod i strandkanten och undrade om matte blivit galen?

Men när jag gick längre och längre ut, ja då insåg hon att här måste något göras! Matte måste räddas! Så med dödsförakt kastade hon sig ut i vattnet och simmade med bestämda tag mot matte. Lite ängslig såg hon ut den där premiärrundan, men här gällde det att rädda liv, då kan man inte tveka. Likt en fyrbent Sara Sjöström kom hon forsandes genom vattnet.

Sen ansåg Loppan att hon räddat färdigt och vände in mot strandkanten igen. Matte fick väl helt enkelt klara sig själv tänkte hon nog och klev upp på land igen. Fast det var ju ändå rätt kul... kom hon på, så sedan stegade hon med bestämda steg ut i vattnet igen och simmade runda efter runda, med ett öra upp och ett i nedan, mycket belåten med sig själv.

 

Sen åkte vi hem och åt en välförtjänt frukost.

Nu vet jag

Var solen befinner sig alltså, ja för inte uppehåller den sig så vidare värst i Skåne den här sommaren. Den verkar faktiskt vara nästan överallt utom just här, känns det som? Förra veckan var vi ju i Växjö med syrran och solen, den sken som om den hade betalt för det! Nu har vi precis kommit hem efter några dagar i Värmland och där var det svettigt värre.

Först åkte vi till Örebro. Är man globetrotter så är man, och då kan man inte stanna vid Växjö och Huseby, det finns mer att upptäcka! Och då är ju Örebro ett alternativ. Vi tittade på Svartån. Sen tittade vi runt i Wadköping som var litet och rart och snett och vint. God glass hade de också, och det ger alltid plus i kanten. Sen visste jag inte att Kronblom  bodde där, men han gjorde det. Han snarkade gott när han tog sig en middagslur i värmen så vi tassade tyst vidare.

Loppan var också med och hon tyckte det var väldigt roligt att vara turist! Allt var roligt och alla skulle hälsas på och det skulle skuttas och hoppas och trasslas in i koppel så att man blev alldeles varm och tungan hängde som en slips.

När man har sett fullt med små timrade hus, ja då vill man ju balansera upp det med något mer rejält. Ett slott eller så. Och då är det så finurligt uträknat att om man traskar genom Stadsparken så befinner man sig alldeles vid Örebro slott! Alltså traskade vi, och på väg genom parken tog Loppan saken i egen tass och gjorde ett svanhopp ner i en fontän för att svalka sig. Detta finns det inte bildbevis på, för matten blev liksom lite förbluffad och tjoade jamen-va-GÖR-du-kom-upp-genast!

När hunden var färdigbadad traskade vi bort till slottet. Utanför slottet satt en pimpelfiskare och det kändes ju lite udda när solen gassade hett. Nu har Loppan dessutom gjort museidebut för hon fick faktiskt följa med in och titta på utställningen av modeller över slottet genom århundradena. Hon tittade och begrundade och var artigt intresserad. Alltså, jag vet ju inte om hon var tillåten därinne... men det stod inget om Inga hundar får se vår utställning, hör ni det! så vi tänkte att en sån liten rar och raggig pjäs måste väl också få sig lite kultur tillhanda?

Bo, det måste man ju och vi hade lyckats hitta ett hotell som tyckte att det vore väl toppen om Loppan följde med, så de hade raskt uppgraderat ett annat par till ett större rum och vips så fick vi plats i det hundtillåtna rummet på Wedevågs herrgård. Det var första gången som Loppan skulle bo på hotell och jag var lite orolig för hur det skulle gå när hon skulle vara själv på rummet medan vi åt middag i matsalen på kvällen - men det gick jättebra! Inget tjoande, inget tuggande utan det var helt lugnt. Och då kan det hända att man får komma upp i sängen... även om detta inte är tillåtet vanligtvis.

Wedevåg kan jag rekommendera; det är sådär lite lagom tjusigt bedagat bitvis, men fullt av atmosfär, jättesköna sänger och väldigt god mat. Också då hundtillåtet som sagt - vad mer kan man önska?

Nästa dag vaknade vi fulla av förväntan för nu skulle vi ju vidare till Karlstad (där solen mycket riktigt gassade) för att träffa sonen och hans flickvän. Det blir ju inte så ofta, för Karlstad ligger orimligt långt från Lund. Detta är en geografisk kunskap som jag nu förvärvat.

Vi gick ut och åt lunch, och vi skulle hitta en uteservering så att Loppan kunde följa med. Nu visade det sig vara så att hundar får inte vara på uteserveringar i Karlstad hur raggiga de än är, så vi fick hitta en servering där Loppan kunde sitta bredvid oss, men utanför staketet så att säga. Det gjorde hon ett tag, men tog sedan saken i egen tass och klättrade in genom gallret och la sig belåtet tillrätta på sonens fot under bänken där ingen såg henne. Jag säger ju det, det är en mycket smart hund det här!

 Sedan traskade vi tillbaka igen, tittade lite på the Open (eller möjligen slumrade lite till golfen, det kan ha varit så) och sen var det mat igen! Sonen och flickvännen har en väldigt grön och lummig balkong där det odlas en massa grönsaker, så vi fick grillad kyckling och sallad och nypotatis som skrubbats på ett mycket kompetent sätt av undertecknad. Det är härligt med sommar och sommarmat! Loppan hjälpte också till med matlagandet på sitt eget lilla sätt. Det blir ju så mycket bättre om man får en liten uppmuntrande slick på benen när man lagar mat.

Redan dagen därpå började vi dra oss söderöver. Värmlänningarna behöver tandvård även på sommaren så sonen och flickvännen hade fullt upp med tänger och borrar på måndagen och vi hade ju fler gamla kåkar att titta på. Bohus fästning till exempel.

Vi traskade runt och tittade och det var himla intressant och ganska knöligt att gå, ja om man inte är fyrbent och spänstig som en guttaperkaboll alltså. Det var torn som hette Mors mössa och Fars hatt (själv känner jag mig ju mer besläktad med hatt-varianten får jag säga) och det var utsikt och fint på alla sätta och vis!

 På fästningen fanns det också en damm.... need I say more? I dammen fanns det sånt där grönt krafs, kallas det nate? Eller nåt?

I vilket fall, rätt vad det var plumsade terriern i dammen och det finns det inte heller någon bild på, ty matte och husse var upptagna med att a) skratta, b) hala upp terriern på Terra Firma igen. Det finns dock en bild på "efter". Voilá! Terrier Tryfferad med Grönt kallar jag detta verk.

Sen var det åter dags att ställa kosan söderut. Mot bilköer och regn. Men vi hade ändå haft några fina soliga dagar, fyllda av god mat, gott sällskap och sol och gamla hus. Vad mer kan man önska?