tisdag 3 oktober 2017

Soffliv

 Jag tillbringar ju inte direkt dagarna med att ligga på soffan och käka praliner. Tvärtom är det rätt så sällan detta inträffar. Däremot så tillbringar jag ju en del tid med att sitta där och sticka, dricka kaffe, prata med maken och avnjuta Vinterstudion till exempel.

Det har passerat en eller annan soffa hos oss. Först när vi flyttade ihop i en studentlägenhet med mjölbaggar i skafferiet och drag genom fönsterna så hade vi ingen soffa. Däremot hade vi en undulat som hette Oskar. Vi hade dessutom ett hemmabygge av plywood som det låg en madrass på och diverse kuddar. Att kalla skapelsen för "soffa" vore onekligen att tumma på sanningen. Bekväm var den inte heller, så när jag jobbade extra en höst gick en del av pengarna till att köpa en hörnsoffa på Ikea som man köpte i sektioner. Märkligt nog så tyckte Ikea att det var en bra idé att försöka prångla på oss 1 grön del och resten blå, men efter att ha stirrat oförstående på mannen som lämnade ut de platta paketen fick vi alla våra blåa delar och sen hade vi en soffa. Då kände vi oss väldigt vuxna, alltså att ha en riktig soffa, det var ju massor med vuxenpoäng där!

Tja, sen anlände ju barnen och då är det ju praktiskt med en soffa som man inte är så rädd om, men till slut kastade soffan in handduken och sa tack-å-ajö. Då köpte vi ett par skinnsoffor som kostade rätt mycket pengar, men som ju var lite mer slitstarka av sig. Tyvärr så gled kuddarna i soffan framåt, så man fick ideligen, ideligen putta tillbaka dem och det gick på ren rutin så småningom. Sen kom Huliganen... och han fick såklart vara i soffan för den var ju av skinn och klarade en liten västgötaspets galant. Huliganen annekterade ena hörnet som sitt och blängde bistert på den gäst som oförsiktigt försökte sätta sig på hans plats. De flyttade raskt på sig kan jag ju säga.

Efterhand så tröttnade vi på att gå där och putta på kuddarna och dessutom hade vi varit i Cornwall och blivit förtjusta i engelsk countrystyle, så vi köpte två, ganska billiga soffor som vi satte i vinkel och sen satt vi där och drack vårt te och kände oss hur anglofila som helst. Fast då fick Huliganen inte ligga i de nya sofforna och visst blev han väl lite förvånad, men fann sig sedan. Men då blev det ju tomt och ödsligt däruppe i soffan så när vi haft dem ett tag tröttnade jag på den sibiriska tundran där uppe och försökte locka upp honom igen, vilket Huliganen tyckte var synnerligen märkligt. Nån jä*la ordning fick det väl ändå vara, fnös han. Efter ihärdigt tränande så värdigades han ändå ligga i soffan igen, en triumf för mina hundtränartalanger!

Vi trivdes bra där i soffan, Huliganen och jag ända fram tills dess att vi flyttade från vårt gamla hus till där vi bor nu, innanför vallarna. De gröna sofforna hade blivit rätt nersuttna vid det laget och vi kände att nu, nu skulle vi slå till på en soffa som var både fin och bekväm och som skulle hålla ett bra tag. Alltså åkte vi runt och provsatt soffor överallt; hos Carl Malmsten och på Svenskt Tenn och Mio och på de flesta ställen faktiskt. När man är kort som jag och har korta ben, ja då vill man ha en soffa som inte är alltför djup så man får sitta där med benen pekandes rakt fram om man vill ha stöd av ryggkuddarna. Man vill inte ha en sån där soffa som man får kasta sig upp i med ett pantersprång och sedan på ett synnerligen ograciöst sätt hiva sig upp från.

Till slut hamnade vi på Miljögården som är Lunds bästa möbelaffär och där hittade vi en Norellsoffa som vi enades om. En Romeo skulle det bli! Sen skulle det väljas tyg och vi tog ett blått med massor av Martindale och allt vad som ska till för att klara av OS-tittande och stickmaraton och det ena med det andra. Soffan och fåtöljen kom och var jättefina! Nu fick Huliganen flytta ner igen, och det gjorde han gärna för på ålderns höst var det jobbigt att försöka hoppa upp i soffan.


Så kunde man ju tro att nu, nu skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar, soffan, fåtöljen, maken och jag. Riktigt så blev det inte, för så småningom fick jag en smygande känsla av att soffan liksom inte var så fin längre? Den såg blekt och nött ut vilket den inte borde göra efter så kort tid och eftersom  den dessutom framlevde sitt liv i en familj utan 14 barn och 8 katter som dansade jenka i den. Först gjorde jag som jag gör när jag hör misstänkta ljud när jag kör bil. Ignorerar. Det är enda sättet att handskas med sånt på. Om man inte låtsas om saker så kanske de slutar? I bilen kan man ju sätta på radion om problemet envisas med att kvarstå. Det hjälper väl inte direkt när det är en soffa som beter sig dumt så jag körde på radiolöst ignorerande ända tills maken en dag sa att "alltså, jag tycker soffan ser sliten och blekt ut". Då fick jag ju komma ut ur min förnekelsebubbla och inse att ja, jo, något konstigt var det med klädseln, förmodligen var tyget ett måndagsexemplar. Sånt kan ju hända, men det är ju snopet när det händer en själv.

För att göra en lång historia kort så ryckte Miljögården ut till undsättning; soffa och fåtölj hämtades och kläddes om i ett slitstarkt tyg med hur många martindale som helst och nu, nu känner jag att såväl Vinterstudion som OS är räddade. Ja om nu Nordkorea (för att inte tala om Trump!!) håller sig på mattan, för där  hjälper väl inga soffor i världen, hur nyomklädda de än är. Jag har lite svårt att tänka mig att Ikea skulle gjort motsvarande räddningsaktion. Förmodligen hade de kommit med några platta paket med delar i olika färger och tyckt att vi kunde montera ihop det själva med hjälp av en insexnyckel..

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar