Fyrvverkerier och fanfarer!

Idag är det nyårsafton och då blir det ju oftast en himla massa fyrverkerier - dåligt på sitt sätt för de som har skotträdda djur (vilket vi gudskelov inte har längre, men vi vet hur det är) men idag är det ändå på sin plats med en himla massa firande!

Vi firade igår också, syrran fyllde år och vi träffades på La Italia och hade det väldigt trevligt och åt jättegott - och väntade på telefonsamtal, jo för det började ju dra ihop sig. Och halv tolv ringde det och maken och jag ilade och hämtade Grynet medan hennes mamma och pappa åkte till ett helt annat ställe; och klockan 02.59 kom det efterlängtade sms:et; Grynet är numera ett storasystergryn och Pyret har anlänt. Vi har fått se bild och hon ser helt perfekt ut.

Så det är verkligen läge för fyrverkerier ikväll! Om jag nu håller mig vaken så länge, lite sömniga är vi här hemma. Sömniga, men väldigt glada!

Behagligt trött

...är jag nu, och ganska nöjd med att idag drar Tour de Ski igång och då är det skönt att känna att även om man inte själv hasar runt på skidorna så att snoret stänker, så har jag och Loppan i alla fall motionerat rätt rejält idag så man kan sitta där med gott samvete i fåtöljen och beskåda spektaklet. Vi inledde nämligen dagen med att traska runt, kanske inte direkt över daggstänkta berg, men nog var det lite "fallera" över det hela ändå. När det precis blivit ljust träffade vi nämligen den andra aussien av shepherd-art och hennes matte ute vid Måryd och sen ägnade vi närmare två timmar åt att traska runt, rusa omkring, klafsa i lera, ta oss över stättor och alltsammans ackompanjerat av ett ihärdigt pratande av aussiens matte och undertecknad. Vovvarna pratade inte så mycket men verkade väldigt nöjda ändå.

Det var mycket märkligt, för det regnade inte? Men visst, SMHI meddelade hurtigt att runt tio sådär så skulle det börja och sedan hålla på. Och hålla på. Och hålla på. Intill tidens ände, eller möjligen tredje eller fjärde släktled sisådär. - What else is new, sa vi desillusionerat och tänkte att jaja, mer än blöta kan vi ju inte bli i alla fall.

Att fånga båda hundarna på bild var inte det lättaste kan jag ju säga, det var lite grann som att jag är inne när gumman min är ute, jag är ute när gumman min går in, tralala om man då tänker sig två hundar som hoppar upp och hoppar ner och rusar runt och i största allmänhet aldrig sitter stilla båda två. Men till slut gick det!

Och sen kom nederbörden i form av snö! Nu e´de´jul igen tjoade vi och kände hur livsandarna spritt och spratt. Okej, det var kanske inte mängder av the white stuff som singlade ner, men bildbevis finns. Suddigt, men dock.

Och sen var det dags att åka hem och duscha av lera och snöflingor och rusa runt som en galen golvmopp i lägenheten i ren lättnad över att ha överlevt detta gräsliga övergrepp på liten värnlös terrier. Fast jag får ju säga att hon tar det rätt bra ändå, jämfört med Huliganen som vid varje bad såg ut som den Döende Svanen ungefär.

I sakta mak

Själva julen är ju över. Jag har rentav hunnit arbeta en dag, men bara en, för man ska ju inte överdriva det där löneslavandet. Det känns lite konstigt att den där julen som man längtar efter, pyntar inför och planerar ett smärre fältslag för bara är slut? Men mellandagarna har sin egen charm, så är det bara.

Maken och jag, vi hade tänkt gå på Titanicutställningen i Malmö idag, nu när jag fyllt veckans kvot av löneslavande. Maken slavar på hela tiden, men man kan alltid locka honom med något historiskt. Dock var det liksom kört med Titanic; det är en sån där modern utställning där man bokar biljetter via nätet och får en "time slot". Jojo. Och varenda time slot var tydligen fullbokad. Men maken och jag, vi står inte handfallna! Nänä. - vi går och ser Winstrup-utställningen på Historiska muséet föreslog jag och maken var inte nödbedd. Här står han utanför muséet med historisk utställning i blick!

Det var en himla intressant utställning och vi läste om mumifieringen, om alla insekter som också begravts i kistan, om det lilla fostret som gömts vid hans fötter och om hans rivjärn till hustru nummer två, also known as Dorothea. En amper dam, sanna mina ord!

Sen har det varit lite mer handfasta saker idag, kliande av Loppanmage, klippning av en steek (prata om nervkittlande upplevelse), mera promenader i dagsljus och en sen promenad i aftonsken.

En bra dag, helt enkelt! Vi har sett sista avsnittet av Fröken Friman, maken har köpt en ny dator (alltid en gastkramande upplevelse) och jag har lekt med hunden, stickat, ätit grönkålspaj, druckit vin, och i största allmänhet haft det synnerligen bra. Men nu är det nog dags att stämma möte med Jon Blund känner jag, för imorgon är en annan dag.

Och nu är revbensspjällen slut

Det blev lite rester kvar sedan julafton och det är ju himla bekvämt på sitt sätt; man slipper att röra i kastrullerna utan kan ägna sig åt att ta blåsiga promenader, sticka på sin kofta, noseworka med hunden, beundra makens vykortssamling som nu är insatt i det album tomten överlämnade på julafton. Det är ju en himla tur att tomtenissarna har koll på vad som behövs ute i stugorna.

Men revbensspjäll var det ja; först lagar man mat och lagar mat och står i, och sen står man där med en massa rester. Men nu är de slut och rotfruktsgratängen också och det känns också bra. Imorgon blir det soppa, det känns som ett bra alternativ efter saffransbullar och muffins och flapjacks och det ena med det andra.

 

Det har varit lugna juldagar och det har varit skönt. Blåsigt men skönt. Loppan och jag, vi har trotsat vindarna och traskat runt i stan och kikat in på granar och kollat in statyer och sen har vi också blåst runt uppe vid Hardeberga.

Idag bjöd vi vår fantastiska granne på julkaffe. Mikaela är 87 år gammal och min idol. Kan jag bli så alert, pigg, intresserad och positiv när jag är i den åldern så vore det fantastiskt! Dessutom gillar hon Loppan, bara en sån sak. Det är alltid intressant att prata med Mikaela, idag kom vi att prata om vinter och snö och hon berättade om krigsvintrarna när hon tog skidorna till skolan (alltså vi pratar inte om lång-ute-i-byhåla-på-landet här utan Stockholm) där eleverna fick sätta skidorna i källaren och där en manlig lärare som kallades Svarte Satan höll koll så att de inte kom för sent och missade morgonbönen. Det var lite mer disciplin på den tiden känns det som. Tja också pratade vi om antal kasus i olika språk, om Vietnamdemonstrationer, om katolska kyrkan och balkonger - vi hade himla trevligt och jag tänker att det är få förunnat att ha så himla trevliga grannar som vi.

Men nu är det kväll och maken tittar på hockey och jag ska snart sätta mig och sticka lite vidare på min Sörlandskofte. Revbensspjällen är som sagt slut - men det finns ju flapjacks kvar till kvällskaffet. Loppan har för tillfället slutat att terrorisera leksaken hon fick av sonen och svärdottern och har knoppat in lite fridfullt.

Julefriden sänker sig.

Granen står fortfarande grön och grann i stugan

Men hur länge, det är frågan? Den barrar på rätt friskt, men vad gör väl det, det blir jul ändå och det var himla mysigt! Sonen och hans flickvän firade i Värmland men vi fick pratas vid i telefon och de hade det säkert himla mysigt på sitt håll. Dock utan julklapp från oss, för Cervera och Postnord har misskött sig å det gruvligaste, så de kan vänta sig ett ampert samtal från undertecknad såfort kundtjänst öppnar. Men nu struntar vi i det i sann juleanda. Peace on earth och allt det där. (Möjligen med undantag av Postnord som kan få ägna hela julhelgen åt att enbart äta lutfisk och inkokta grisfötter).

Vi fick fint besök, minsann; dotter, svärson och Grynet dundrade in lagom till lunch och Loppan blev i vanlig ordning överexalterad och for runt som en berusad torped ungefär. Sen skulle vi ta ett traditionellt familjefoto av Grynet med familj. Det gick väl lite sisådär. Vissa uppförde sig, andra hade synpunkter på det där med luva och så, men nog känner man julestämningen spritta? Och jag tycker Grynet blev riktigt julfin på ett litet medeltida sätt i sin luva.

Hon var för övrigt mycket fin i jeansklänning som hon fått av farmor och farfar.

Sen åt vi skinka, sill och sånt där, sånt ska ju också till. Sen skulle Grynet sova middag en stund och vi passade på att äta godis och spela spel. (Ja om du läser mormors blogg någon gång i framtiden Grynet så inser du att det är så det är, så fort man hivas undan för att sova sitter de vuxna och petar i sig godis, orättvist är rätta ordet).

Så småningom vaknade Grynet och tänk då fick vi ett besök till! Hade jag mött denna varelse i en mörk gränd hade jag vänt på en femöring och kutat därifrån, men nu sa vi i stället "välkommen tomten" även om Grynet var en anings tveksam och det kan man ju förstå. Prata om generande hårväxt! Men den där vildvuxne typen hade ju paket med sig och det var roligt! Roligast var nog en shoppingvagn som Grynet bums provade och en teservis som hon dukade flitigt med. Loppan fick också klappar och det var nog tur det, för hon visade ett otillbörligt intresse för Grynets saker. Och jo, visst sa vi till henne. Och till henne. Och till henne. Men nu är det en terrier vi pratar om och Loppan är världens snällaste, men nog också ungefär världens envisaste.

 

 

Sen var det dags för saffransbullar, hallonmuffins och så småningom lite svamppajer, revbensspäll och sådär. Hallonmuffinsen fick högsta betyg av Grynet, det var nog det bästa av julmaten tror jag hon tyckte. Och sen spelade vi lite spel till, en liten trött en provade ugglemössa och knoppade in på mormors säng och vi andra pratade och funderade och klappade lite på mage...  

En väldigt trevlig julafton hade vi! Och sedan somnade vi alla sött, vissa bland mördade gosedjur, andra i sina sängar. Midnattsmässan fick mässa på utan oss den här gången - men det kommer ju fler jular.

 

 

Lillejulafton

Idag skulle världens bäste Hampus, den finaste Huliganen av dem alla, fyllt 15 år. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom, men nu mest med tacksamhet för att han var just vår hund, att vi fick ha honom så länge. Han lärde mig så mycket om att vara hundägare och han var min bäste lille vän.

Nu har vi ju lilla Loppan, som är en alldeles charmerande vovve på egna tassar och som håller på att lära mig lika mycket om att vara hundägare fast på ett helt annat sätt. Vi har just gått igenom en period med dålig mage, så köksmattan ligger på tork, men peppar, peppar så verkar det ha vänt och det tackar vi alla för.

Julledigheten har inletts! Det är en lika stor lättnad varje år. Och den inleddes på bästa sätt med en middag på Gamla Franska med syrran och maken. Vi åt tills vi blev fyrkantiga ungefär och hade en himla trevlig kväll.

Hemma är det mesta på plats, granen har börjat barra och någon hyacint ser ut som att den druckit för mycket glögg och är lite trött i nöttan. Men å andra sidan så blommar ju andra hyacinter på jättefint, och jag antar att tillräckligt många barr sitter kvar på granen tills helgen är över och det är ju bra så.

Årets julbak är avklarat; saffransbullarna redan för någon vecka sedan, och nu är jag bakat muffins i min fina muffinsform (och brutit samman lite grann eftersom de fastnade i formen men då ryckte maken ut på ett synnerligen kompetent sätt) och flapjacks. Flapjacks måste man ha till jul, och om man bortser från rörsockret och sirapen och allt smöret så är det ju praktiskt taget rena hälsokakorna och det kan man ju behöva i julskinkans förlovade tidevarv.

För säkerhets skull har jag gått många och långa promenader med Loppan också; dels för att det är skönt, dels för att hon förhoppningsvis skulle bajsa utomhus i stället för på köksmattan. Det är ju inte direkt vinterväder, det kan ingen påstå - men det är skönt ändå att komma ut i naturen med den lilla terriern.

Lillejulafton har också inletts med morgonpromenad, vi har traskat runt och kikat in på julstämning genom fönsterna (alltså, man känner sig ju som fönstertittare och det vill man inte vara, så man försöker liksom snegla till lite så där i farten när man traskar förbi), vi har gått genom Lundagård och förbluffat insett att rosorna blommar för fullt och vi har tittat på den nya statyn framför Universitetshuset och inom mig tänker jag att det inte direkt ser ut som ett lejon, utan mer som en liten huvudlös amöba med ben... men amöbor är säkert trevliga på sitt sätt funderar jag vidare.

Nu är det dags att ta tag i den här lillejulaftonen; skinka ska lagas, och grönkål ska fixas, det är mycket viktigt. Jag tror maken skulle bli alldeles liten och lessen och sorgmodig om han inte fick halländsk långkål till jul och så kan vi ju inte ha det!