Onsdag kväll

Loppan och jag är gränsänkor, men inte sjunger vi någon gräsänkablues inte. Vårt huvud är inte tungt och vi är inte lika vissna såsom cissusen ser ut - nä för vi har ätit tomatsoppa och druckit vatten och varit allmänt rekorderliga och rejäla och då blir man inte så vissen. Det borde han tänkt på, Povel. Mer tomatsoppa och mindre scandal beauties och grogg, det hade gjort susen det.

Men visst är det tomt när man kommer hem och maken är ute på galej. Eller galej, det är kanske inte rätt ord; seminarium med många och säkerligen gruvligt intellektuella diskussioner om allehanda arkeologiska spetsfundigheter.

Vi brukar inte direkt hänga över varandras axlar när vi är hemma; maken arkeolgiserar (eller utövar deltiologiska riter), själv stickar jag eller leker med Loppan och sen sitter vi länge och pratar när vi äter middag eller tittar på tv tillsammans. Men det känns ändå tomt när man kliver in i lägenheten och maken inte sitter vid sitt skrivbord och hojtar att "kom ska du få se dagens vykortsfynd!!" innan man ens fått av sig jackan.

Nu är det snart dags för kvällspromenad och sen går jag nog och lägger mig och läser en stund, just nu håller jag på med Emma Hambergs Hjärtslaget i Rosengädda - inte Dostojevskij precis, och ärligt talat tycker jag det är ganska skönt. Kommer ihåg när jag skulle läsa Brott och Straff när jag pluggade litteraturvetenskap och aldrig kom förbi stycket när en häst misshandlas svårt. Jag klarar inte sånt och jag läste aldrig färdigt den boken (det måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget? Inte kan väl någon petimeter komma och smälla mig på fingrarna och underkänna min examen i efterhand hoppas jag). Så Rosengädda får det bli, om ett tag.  Där lever säkerligen alla hästar och  hundar (och geten) lyckliga i alla sina dar.

För övrigt har jag hunnit med att sticka lite på koftan som bör vara klar vilken dag som  helst, och det passar ju fint nu när det snart kommer en liten grabb till Sverige som kan behöva en kofta tänker jag. Loppan höll mig sällskap, ja när hon inte utkrävde magkliande förstås. Det är märkligt svårt att inte klia någon på magen som lägger sig så här kan jag ju tycka. Efter ett tag tyckte hon dock att hon ville minsann också vara i knäet så då hamnade stickningen på undantag. Jaja, det hinns nog med ändå.

Det skulle vara sol idag

i alla fall om man får tro SMHI. Nu har man ju lärt sig genom åren att ta deras utsagor med en stor nypa salt, så därför blev man väl kanske inte jätteförvånad över att det inte blev någon sol. Och nu skymmer det, så jag tror det är kört, faktiskt. Å andra sidan har vi inte drabbats av några hagelstormar, orkaner eller vulkanutbrott heller, så man får nog ändå vara nöjd tror jag. Och hur kan man inte vara nöjd när man åter haft en toppenhelg?

Hela huset fullt i fredags, det var barn, barnbarn, hund och mat i långa banor och jag blir så varm om hjärtat och tycker att det känns så bra att ha alla hemma. Några foton blev det inte tagna för ibland kan man liksom inte stoppa in en kamera i ekvationen också, men kvällen blev inte mindre fin för det! Grynet skålade med alla som var fanns i närområdet, själv drack hon vatten men vi andra drack vin, vi åt ankbröst med rosmarinäpplen och cidersås och vi åt chokladmazarinkaka. Och så jonglerade vi med litet Pyre, vi tittade på handbollen och blev kallsvettiga och höll tummarna och andades ut när de skärpte till sig och ändå vann till slut.

Sen åkte Grynet och Pyret hem till sig, sonen och svärdottern bäddade ner sig i sängen för de var lite trötta efter en lång bilfärd från Karlstad - en utmärkt stad, som sagt, men avgjort avlägsen. Maken och jag traskade ut med Loppan och ramlade sen i säng också. För att en kort stund senare nästan studsa ur den igen medan vi förvirrat sa vavava, vad var det där?!, när grannstudentnationen bestämde sig för att fyra av ett rejält fyrverkeri på innergården. Inte ett av deras smartaste drag, och till och med Loppan blev lite bekymrad när det smällde som värst. Vi ska snart ha ett grannmöte i kvarteret och jag tror att jag nog kommer att  ha ett eller annat att säga om dumma tilltag i stil med det här. Men vi somnade om och sov gott, ja förutom möjligen sonen och svärdottern som vid fyratiden vaknade och befann sig ligga rakt på golvet. Inte så skönt. Vi har en sån där tjock uppblåsbar dubbelmadrass, men den läcker uppenbarligen... jaja, de blåste handlingskraftigt upp den igen och fick sova ett tag till.

På lördagen var vi hemma hos Grynet och Pyret och skålade i champagne för alla födelsedagsgrisar (till ett antal av fyra) varav en ju var alldeles sprillans ny. Och stackars Pyret är förkyld och snörvlig och jag tycker verkligen att det borde vara förbjudet för små fyraveckorsbebisar att bli förkylda. Det borde vara olagligt för förkylningsvirus att kasta sig över så små pyren och någon borde verkligen stifta en lag mot det. Men hon tog det med jämnmod och vi åt jättegod mat och läste bok för Grynet (man får läsa snabbt om man ska hinna med alla sidorna och Hattjakten blev nog något sporadiskt läst). vi gungade på mammuten och det var i största allmänhet liv i luckan. Grynet och Loppan hade någon form av brottningsmatch på mattan och var högeligen nöjda med det, och det var på alla sätt en trevlig kväll! Den här gången hade jag kameran med, men det retar mig att det blir så gryniga bilder när det är mörkt. Lite av den där solen som SMHI pratar om hade inte suttit fel. Vi försökte få till en bild med systrarna, men tja, det gällde att vara snabb som en kobra. Det är inte mormor. Men det kommer nog fler tillfällen.

Sedan blev det åter en natt, denna gång utan fyrverkerier med med några pumpinsatser och sen åkte Värmlandsbesöket hem igen. Dock inte förrän de fått avnjuta makens alla vykort. Det blev tyst och tomt här hemma, så Loppan och jag ringde till syrran och Zoya och drog iväg ut i skogen vid Silvåkra och hade en härlig men något lerig promenad och vovvarna vägrade vara stilla i vanlig ordning så det blev inte så värst många bilder där man ser något annat än ett suddigt trassel som rusar förbi, och solen var som sagt frånvarande - men det var skönt ändå! Och nu puttrar en högrevsgryta på spisen och ikväll är det Bron.

Åter en utmärkt helg. Jag klagar inte. Och jag hoppas att sonen och svärdottern får en något bekvämare nattsömn i natt och slipper pumpa luftmadrasser under småtimmarna.

När man väntar besök

...ja då är det en del saker man måste göra. Baka chokladmazarinkaka till exempel, vad får väl någon att känna sig mer välkommen än något hembakt med choklad i? (Och skulle de mot förmodan inte gilla kakan så finns det ju andra som kan uppoffra sig, tänker jag). Alltså tog jag ledigt idag. Att arbeta har sin tid, och att baka chokladmazarinkaka har sin. Så är det ju.

Jo för i eftermiddag kommer sonen och svärdottern och vi har inte sett dem sedan i augusti, så det ska verkligen bli himla roligt! Och som grädde på moset dyker då Grynet och Pyret upp också tillsammans med sina föräldrar, så då blir det fullt hus här hemma och jag förutspår att Loppan kommer att fara runt som en galning, som en golvmopp på uppåttjack typ, av ren glädje.

Lite mat får det också bli och jag ska prova ett nytt recept, det blir spännande.

Faktum är att vi har redan fått besök, två små bunnies hela vägen från England. De ska flytta vidare till Grynet och Pyret är det tänkt och där tror jag de kommer att få det jättebra. Lite lugnare än att bo hemma hos en mjukisdjurmördare av Loppans kaliber. Och Loppan ja, hon är lika raggig och rar som vanligt. Det känns som att den här fredagen blir en toppenfredag! Choklad, raggig hund, rara barnbarn och efterlängtat Värmlandsbesök, det känns som att alla ingredienser för en bra dag är på plats.

Imorgon är det måndag

....men det tar vi itu med då. Än så länge är det söndag och det har varit en prima söndag får jag säga. Syrran, Zoya och jag åkte ut i den skånska naturen som dagen till ära pryddes av ett vitt lager. Det var rätt dimmigt, men vad gjorde det när det ändå såg så mycket ljusare ut med lite vitt fluff ovanpå?

Först fick vi vänta lite för det var ju ett antal kor som skulle passera över vägen och jag tror att om vi hade propsat på att få komma fram så var det inte vi som hade dragit det längsta strået - och i ärlighetens namn, man behöver ju inte hetsa sig fram genom livet! Vi väntade tålmodigt och pratade om ditt, för att inte säga datt.

Sen parkerade vi vid den ekologiska stationen och efter det att Loppan hoppat jämfota ett par gånger på Zoya och Zoya fräst ifrån att "stick och brinn din lille ligist" så traskade vi ut och det var alldeles vindstilla och  skönt och faktum är att det går rätt bra nu med den lilla fina papillonfröken och den lilla ligistterriern. Loppan sprang, Hit och dit! Fram och tillbaka! Hela hon utstrålade ren och skär livsglädje och även om jag inte direkt känner samma brinnande lust att springa så fort jag kan så sympatiserade jag med känslan. Får man feeling, så får man. Det finns inte någon bild på själva Usain Loppan, för det hanns liksom inte med, men det finns lite andra bilder från den här söndagen.

Sen åkte vi hem igen och tog det ganska lugnt; bakade en lemon drizzle cake, drack kaffe, pussade på maken, stickade på koftan till den lilla pojk som hela släkten väntar på, tittade på vinterstudion och gjorde lammfärsbiffar med kapris, rödlök och champinjoner.

Åter en utmärkt söndag får jag säga. Och jag har inga som helst problem med att den ena utmärkta söndagen efter den andra radar upp sig. Bring'em on, säger jag bara. Jag behöver ingen variation i tillvaron när det är så här. Det är lite för lite tid att sticka, sy och sånt, men jag är ändå så nöjd. Och jag fick ju faktiskt sytt ett par nya bordstabletter och det kändes bra. De kanske inte tås att synas närmare i sömmarna... men varför skulle man närgånget granska mina sömmar? Man kan väl nöjda sig med att titta överskådligt på dem, säga "fint" och sen avnjuta lite lammfärsbiffar följt av en bit Morbière och ett glas vin.

Om en stund blir det "Bron" och en bit drizzle cake. Jajamen.

Livets växlingar

Här sitter och jag och lagar inte mat, vilket jag brukar göra vid den här tiden på lördagar. Men idag är det handboll (och fotboll och det ena med det tredje) så då tittade maken på mig med hundögon och undrade om vi kunde äta lite senare? Och det är väl klart vi kan! Jag gissar att i konkurrensen med handbollen så blir det undertecknad som får stå och röra i grytorna själv. Fläskfilé med grönpepparsås och potatisklyftor i ugnen ska vi ha hade jag tänkt.

Men imorse, då var det andra bullar! Eller rättare sagt; muffins. Halv åtta stod jag och bakade muffins och jag fick utomordentlig hjälp av Grynet, som satte ut formar, rörde i smeten och pillade i äpplebitar med stor ackuratess! Sen bjöd vi hennes mamma och pappa på mackor och muffins när de och Pyret kom för att hämta henne.

Det är inte bara bakning jag fick hjälp med, ånej! Grynet är en hyvens tjej som ställer upp, vare sig det gäller att lägga ut potatisskivor i en form eller diska. I synnerhet diska gör hon ihärdigt och med stor frenesi så att allt i hennes närområde blir riktigt rent och fint.

Det är så mysigt att ha en liten övernattningsgäst som väcker en vid halv sex med att sjunga små trudelutter och sen komma upp i sängen så man får gosa lite innan vi och Loppan traskade ut i gryningen. Vi mötte några studenter som inte hade gått och lagt sig ännu. Vi tittade lika förbluffat på dem som de tittade på oss; jag tänkte "stackars ungdomar som måste vara uppe så länge bara för att de är unga och slår runt" och de tänkte säkerligen "stackars tant och barn som måste gå upp så här tidigt". Man har olika perspektiv helt enkelt.

Sen lekte vi med Play-doh och sen kom Pyret och föräldrarna och Pyret sov sig igenom det mesta, det är ett riktigt praktbarn som äter och går upp i vikt och är allmänt helt bedårande - fast särskilt lätt att fotografera en sån där liten sömntuta är det ju inte.

Vi försökte ta en liten gruppbild... men det hade Grynet inte tid med , för hon skulle ju fotografera. Hon fotograferade både pappa och morfar och jag tycker hon visar stor talang och anlag för det här!

Nu så är det lite tyst och tomt. Jag får nog hjälp med disken tror jag - men maten får jag som sagt röra ihop på egen hand.

Det är skillnad på somliga

Men först; vad ÄR det här? Va? Ska det vara så här i stort sett hela tiden, grått, mörkt, murrigt och som att leva nere i en brunn? En djup brunn full av grönslemmigt vatten och massa lera på botten dessutom. Hur vore det med lite sol som omväxling?

Fast i alla fall, det är ju ändå tur att man har sin stickning och så, så man inte bara sitter inomhus och morrar över vädret utan man kan pilla med sin aviga-å-räta och vara rätt nöjd ändå.

Nu var det ju ändå vare sig vädret eller stickning jag skulle tala om, utan om de företag som levererar post och paket och sånt. Tänk så olika det kan vara! PostNord har nu i sin oändliga vishet kommit fram till att husets brevlådor (utom två) är alldeles för små. Och då blir det ju jobbigt för brevbärarna och så kan vi ju inte ha det, eller rättare sagt; så vill PostNord inte ha det. Alltså vill PostNord att vi ska skaffa brevboxar, och tja för all del, det kan vi väl göra, men de ska ju vara snygga och passa in tycker vi. PostNord tycker då att de kan skicka ut en snubbe till oss för att prata postboxar så han kom igår klockan 9 (på kvällen) då vi redan haft styrelsemöte i två timmar för att prata postboxar och det var ju schysst kan man tycka. Men vem kunde ana att man kan prata postboxar i nästan 1,5 timme? Eller att det finns minsann regler för hur lågt och  hur högt de kan sitta, och hur bred postspringa det måste finnas och det ena med det andra. Nu har vi någon barnvagn och någon rollator i huset så vi tyckte att vi kunde ju ha tre rader med boxar så att  barnvagnar och rollatorer får plats under men si det går inte heller för då måste brevbäraren öppna TVÅ låscylindrar. Ja man baxnar, hur skulle det se ut? Förvisso skulle ju brevbäraren bara behöva skutta in genom porten, slippa ta sig fem våningar upp och sedan traska ner och lämna post på samtliga fem våningar utan bara öppna fronten på boxeriet och hiva in breven, men som sagt - har man tre rader då måste man öppna två fronter. Rena anarkin således. Och skulle man sätta två rader med boxar ovanför vagnar osv, ja då kommer man ovanför de lagstadgade 1600 mm. Oh my.

Jag förstår nu att tanken med att skicka ut denne pratglade snubbe i slutet av ett styrelsemöte var att liksom nöta ner allt motstånd tills man bara viljelöst nickar instämmande till alla tramsiga regler och förordningar.

Men sen finns det andra företag. Federal Express till exempligen, eller FedEx som vi säger som numera tycker oss vara du och tjenis med dem. Här får jag göra en liten avvikelse igen; jag har nu bloggat i rätt många år, och ja, jo man kan ju tycka att det är lite märkligt att man kan fylla så många sidor med hundar och garner och choklad och makar och barnbarn, sida upp och sida ner, men det blir en del ändå och därför brukar jag varje år få tryckt en bok av årets sinnessvaga utsvävningar. Denna bok trycks i USA och skickas sedan med FedEx. Så fick jag då ett sms om att vi kommer onsdag med din bok, men man kan ju inte vara hemma bara för det, så jag tänkte att jaja, jag får väl hämta ut den sen då på ett utlämningsställe. När det gäller paket som lämnas med PostNord så känns det ibland som att de inte ens försöker lämna ut pryttlarna utan lämnar dem direkt på utlämningsstället och sen blitt (och fullständigt lögnaktigt) påstår att man inte var hemma.

Alltnog och emedan, jag och Loppan traskade runt i det där gråmurriga (se ovan) på lunchen då det ringer i min mobil och det är FedEx som vill lämna ut ett paket. - Jag är tyvärr inte hemma, utan på jobbet säger jag då varpå FedEx undrar om jag jobbar i Lund? Och i så fall var? Och sen säger att då kommer jag dit istället om en knapp halvtimme. Jag svarar att det är ju himla snällt, men det är inte säkert att jag är tillbaka på jobbet om en halvtimme och då säger FedEx som har en positiv och avgjort lösningsorienterad attityd att det är inga problem. Vad heter företaget? Känner mina kollegor mig? Är det ok om någon av dem får ta emot boken?

Vid det här laget gapar jag mest misstroget men finner mig och säger tack, lämnar alla äskade upplysningar och galopperar tillbaka till jobbet där jag själv hinner ta emot min numera gode polare FedEx. Det får man säga är serviceanda det!

Trött och belåten

För att vara helg så har den här varit av första sorteringen; den har innehållit allt man kan begära från vykort och lunch med gulligt barnbarn till långpromenad och stickning. Och lite choklad som en extra guldkant på tillvaron. Och mat! Mycket mat, god mat och mat i rättan tid. Maken och jag, vi inledde ju redan i fredags med att ha födelsedagsmiddag på Mat och Destillat, och det ankbröst jag åt där med rostade hasselnötter, purjolökstjofräs och bakat äpple var bland det godaste jag ätit på länge.

Alltså gällde det att inte låta sig övertrumfas, så igår gjorde jag flaeskesteg för att hedra makens danska rötter (och för att det är så gott). Det resulterade i en ganska nerstänkt ugn och massor av disk, men det var det värt! Såklart med alla garnityr; rödkål, äpplemos och houngsglacerad kålrot. Maken och jag åt tills våra respektive magar stod i fyra hörn.

 

För säkerhets skull hade jag bakat en citronkaka också; är det helg så är det. Och när man har hund så kommer man ju ändå ut och löper runt i det skånska landskapet så då kan man behöva styrka sig med lite citronkaka. Och skutta runt, det var just vad vi gjorde idag tillsammans med syrran och Zoya. Det blev kanske lite längre än vad vi tänkt eftersom vi hipp som happ höll på att hamna mitt inne i en koflock och då tänkte att det kanske ändå var bättre att fly än illa fäkta? Det gjorde alls inget, för det var en härlig promenad! För första gången så gick det riktigt bra med Loppan och Zoya; kanske den lilla terriern börjar mogna och bli lite lugnare? Annars brukar hon ju hoppa jämfota av lycka på Zoya och tycka att kom igen nu katten, det svänger ju! Och Zoya, som är en Fin Dam, brukar (utan större framgång) då försöka uppfostra den lilla ligisten. Men idag skuttade de faktiskt fram lugnt och fint sida vid sida utan större kalabalik.

Det börjar bli kallt, men vad gör väl det är man färdigställt sin Sörlandskofte? Nu kan jag linda in mig i ull från topp till tå och jag är alldeles makalöst mallig över att jag Färdigställt Ett Projekt! Och en hel kofta dessutom, i flerfärgsstickning. Fast sen är det ju så att har man stickat färdigt en kofta, då då får man ju börja på en ny... och det blir en liten en till ett gossebarn som vi alla väntar på ska komma hit och då behöver han ju också vara varm. Den stickar jag i Sömandsgarn och det är varmt och fluffigt och mjukt så det hoppas jag ska bli bra.

Nu är det snart dags för mat igen, det blir rester av flaeskestegen och kanske ett glas vin? Eller vadå "kanske", klart det blir! Sen blir det "Bron" och lite choklad och snart kan vi lägga den här helgen till handlingarna medan vi skänker den en tacksamhetens tanke. Bra helg!

Att fira en deltiolog

Idag fyller min egen nörd, Maken, år. Och det måste ju firas, såklart! Har man en make av prima slag så vill man ju att han ska känna sig uppvaktad och firad, man vill att han ska förstå att man älskar och uppskattar honom och alla hans nördiga intressen. Därför var Loppan och jag uppe i gryningen, rände runt en runda i Botan för att utföra det nödvändigaste och sedan plockade vi fram paketen och ställde upp oss på led.

- Nu ska vi värma upp stämbanden, sjung efter mig; mimimi, mumumu, lalala! trallade jag för att komma in i rätt stämning för ja-må-han-leva.

Loppan stirrade misstroget på mig och tänkte att é-hon-riktigt-klok?! och vägrade att sjunga överhuvudtaget. Å andra sidan ylade hon inte heller, eller stormskällde som Huliganen gjorde för att få tyst på eländet så det får man väl ändå se som beröm?

Maken uppskattade oerhört att bli väckt av skönsång och få paket och frukost på sängen. Men vad ger man då en make med en ny hobby? Såklart fick det bli ett nytt album och fickor till deltiologen, maken har ju på kort tid samlat på sig ett antal vykort med Lunda- och Halmstadsmotiv. Och inom parantes sagt - () således -  så får det nog bli ett vykortsinlägg framöver, för det är ju inte klokt vad folk skrev vykort förr!

Maken fick faktiskt redan igår sitt kort, nuförtiden vågar man ju inte lita på att PostNord levererar kort över natten så jag postade det redan i onsdags. Förr kunde man med tillförsikt skriva kort på torsdagseftermiddagen att anländer med tåget kl 11.02 imorgon, var god möt mig med droskbil och lita på vykortet skulle nå adressaten i tid och att droskbilen skulle stå där utanför stationen. Det var tider, det!

Alltså skulle maken få ett vykort. Men man kan ju inte bara kuta in på pressbyrån och köpa ett modernt fjolligt kort. Gammalt skulle det vara - och då, då går man till Edv. Söderlunds Eftr på Östra Mårtensgatan, där tiden stannade någon gång för länge sedan. Innehavaren, vars far var själve Eftr. som övertog efter Betaniapastorn Söderlund som grundade affären 1908 och alltså på 110 år är den tredje ägaren, har en del gamla saker. Gamla vykort från början av 70-talet till exempel och ett sådant, med en tjusig vy över Tingshuset, införskaffade jag till det facila priset av 5 kr. Ja, jag fick gå dit tre gånger; först för att jag inte hade kontanter och sånt som att betala med kort eller ännu värre, swish, liksom inte hade införts än, andra gången hade innehavaren tagit en välförtjänt siesta och stängt lite hipp-som-happ men tredje gången gillt, då hivade jag upp slanten och fick mitt kort. Maken var mycket nöjd. Det är inte många som blir upplivade av en vy över Tingshuset från 70-talet men nu är ju inte maken som andra. Han fröjdade sig över förlag, över stämplar, över serier - ja jag tror nästan att han blev lika glad över kortet som jag blev över min Mulberryväska när jag fyllde år. Den kostade dock något mer än 5 kr.

Dock tror jag att det som verkligen blev pricken över i:et trots att det vare sig var frankerat eller kom från Lorens Larssons vykortsförlag, det var lunchen som han blev bjuden på av dotter och dotterdotter på Gamla Franska. Svärsonen fick tyvärr ägna sig åt förskolans trilskande varmvattensbehållare, så maken var ensam tupp på täppan och det trivdes han synnerligen väl med, och i ännu synnerligare grad när Pyret vaknade och ville komma upp och säga grattis till morfar.

 Eftersom det var makens födelsedag så fick han hålla först... men sen tyckte jag att det var min tur!

Mycket bra födelsedag det här, både för min egen deltiolog och för mig.

Söndagspepp

Alltså, man vaknar och är så himla pepp. Det ska ju bli sol, det har SMHI lovat. Och ja, jo, nu vet man ju att det kan bli lite hipp som happ det där med vad som sägs på väderleksprognoserna, men när Loppan och jag gick kvällspromenaden igår så var det märkbart kallare. Och klart! Alltså tror vi på det där med solen trots att det fortfarande är mörkt. Vi har bestämt att avnjuta solvädret tillsammans med aussien och aussiens matte så vi far som små popcorn ur sängen och störtar iväg. Tills vi kommer till garaget för då har nyckelhålet frusit så då poppar det inte så mycket om oss. Vi hyr ju en väldigt liten plats i källargaraget hos den närliggande studentnationen för en tämligen väl tilltagen månatlig summa och det är himla skönt att ha den där platsen, i alla fall nu när jag lärt mig att köra såväl ut som in utan att hyperventilera.

Men man kan ju inte köra ut om man inte ens kan gå in i garaget. Jag försökte en gång till men nä, det var tvärstopp. Då ringde jag akutnumret till studentnationen och väckte en stackars studentska som sa ähhh...va.... alltså jag vet nog inte så mycket om det där med garage, kan du ringa det här numret i stället? Så då ringde jag det numret och lyckades väcka en annan student som sa att han befann sig inte i Lund och kunde jag ringa tillbaka till nummer Numero Ett? Jag påtalade att jag hade en tid att passa (jag sa inte att jag skulle med flyget, men jag lät nog påskina att det var en oerhört väsentligt tid som jag skulle passa, och det var det ju; hundpromenader i SOL ska man minsann inte försumma) så det var synnerligen nödvändigt att jag kom ner i garaget.

Då skulle student nr 1 släppa ner mig i garaget inifrån studenthuset. En bra plan. Om hon hade hittat huvudnyckeln, eller rättare sagt om hon hade kunnat öppna kassaskåpet där huvudnyckeln befann sig.  Jaja, så småningom lyckades jag själv värma nyckeln så pass att det gick att ta sig in, och jag tröstade mig med att jag i alla fall lyckats väcka två studenter i ottan - det kan ju vara en liten kompensation för de vår och sommarnätter när man väcks av studenterna som sjunger serenader i spridda tonarter och atonala skalor vid småtimmarna.

Något försenade träffade vi sedan såväl aussien som hennes matte och sen vidtog närmare två timmars promenad i sol! Alltså, fatta, vi var ute hur länge som helst och Loppan var inte det minsta lerig efteråt!!

Med en sån start på dagen kan det ju inte bli annat än en bra dag; det har varit Tour de Ski, det har stickats och jag närmare mig upploppet på min Sörlandskofte! Framkanterna är stickade och nu ska bara midjeresåren stickas och sen ska koftan tvättas och blockas. En (nästan) färdig kofta således. Ett halleluja moment av rang får man nog säga.

Ikväll blir jag dessutom bjuden på mat av maken som gör köttfärspaj och hans köttfärspaj den kommer att sitta som en smäck efter promenader och stickning och allt. Även maken har promenerat jo för Loppan och jag lockade med honom på en eftermiddagstur genom Lund där vi tittat på statyer och innergårdar och Wåhlins astronomiska ur; ska man locka med maken på promenad är det inte så mycket vyer över ekar och fälader som gäller, nä en staty över Kilian Stobaeus slår detta med hästlängder. Tycker maken.

Nu tror jag snart det är pajdags, så nu har jag inte tid att sitta här och blogga längre. Bra söndag det här, får man säga.