onsdag 31 januari 2018

Onsdag kväll

Loppan och jag är gränsänkor, men inte sjunger vi någon gräsänkablues inte. Vårt huvud är inte tungt och vi är inte lika vissna såsom cissusen ser ut - nä för vi har ätit tomatsoppa och druckit vatten och varit allmänt rekorderliga och rejäla och då blir man inte så vissen. Det borde han tänkt på, Povel. Mer tomatsoppa och mindre scandal beauties och grogg, det hade gjort susen det.

Men visst är det tomt när man kommer hem och maken är ute på galej. Eller galej, det är kanske inte rätt ord; seminarium med många och säkerligen gruvligt intellektuella diskussioner om allehanda arkeologiska spetsfundigheter.

Vi brukar inte direkt hänga över varandras axlar när vi är hemma; maken arkeolgiserar (eller utövar deltiologiska riter), själv stickar jag eller leker med Loppan och sen sitter vi länge och pratar när vi äter middag eller tittar på tv tillsammans. Men det känns ändå tomt när man kliver in i lägenheten och maken inte sitter vid sitt skrivbord och hojtar att "kom ska du få se dagens vykortsfynd!!" innan man ens fått av sig jackan.

Nu är det snart dags för kvällspromenad och sen går jag nog och lägger mig och läser en stund, just nu håller jag på med Emma Hambergs Hjärtslaget i Rosengädda - inte Dostojevskij precis, och ärligt talat tycker jag det är ganska skönt. Kommer ihåg när jag skulle läsa Brott och Straff när jag pluggade litteraturvetenskap och aldrig kom förbi stycket när en häst misshandlas svårt. Jag klarar inte sånt och jag läste aldrig färdigt den boken (det måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget? Inte kan väl någon petimeter komma och smälla mig på fingrarna och underkänna min examen i efterhand hoppas jag). Så Rosengädda får det bli, om ett tag.  Där lever säkerligen alla hästar och  hundar (och geten) lyckliga i alla sina dar.
För övrigt har jag hunnit med att sticka lite på koftan som bör vara klar vilken dag som  helst, och det passar ju fint nu när det snart kommer en liten grabb till Sverige som kan behöva en kofta tänker jag. Loppan höll mig sällskap, ja när hon inte utkrävde magkliande förstås. Det är märkligt svårt att inte klia någon på magen som lägger sig så här kan jag ju tycka. Efter ett tag tyckte hon dock att hon ville minsann också vara i knäet så då hamnade stickningen på undantag. Jaja, det hinns nog med ändå.



Inga kommentarer :

Skicka en kommentar