Allt går i cykler

När vi flyttade in i vårt gula hus på 80-talet var det mycket som skulle fixas, bland annat det gamla uthuset där det bott en glad (förhoppningsvis) gris, några duvor och där man haft bykhuset. Men när vi var unga och nyinflyttade och lite mindre gråhåriga och möjligen något smalare, då var det dags att byta tak, byta murkna brädor i väggarna och måla om, och jag har foton där min mamma målar och min svärfar står uppflugen på taket och fixar - vi fick rent generellt mycket hjälp med allt som skulle göras. Det är ju mycket som ska fixas när man dessutom har två små barn och inte direkt hade donat med såna pryttlar förut.

Och nu har cirkeln slutits, nu är det dags att renovera det gamla uthuset igen. Det hade måhända varit mer praktiskt att riva hela konkarongen och sätta dit en friggebod, men det som är gammalt har ju ändå sin egen charm. Fråga arkeologmaken, då får man klart för sig att gammalt, det är ändå äldst! Men nu är det svärsonen och dottern som bor där, och maken och jag gör ett litet gästspel och passar barnbarn och far fram med kofoten och river ner och spikar upp och sticker dessutom emellan med att såga ner en rejäl gren som bröts av från det gamla äppleträdet.

Grynet och Pyret var synnerligen hjälpsamma och staplade om ved och körde skottkärra och sen lekte vi i sandlådan och byggde en liten julgran av en gammal vissen grankvist och en massa blommor. Det var full sysselsättning hela långa dan, och jag tänker att det är nog bland det bästa som finns, att tillbringa dagen tillsammans och hjälpas åt, äta god mat, natta Pyret när det var dags för middagslur, gunga så att håret vajade, springa runt på sommarbara fötter och lukta gott av sol och värme och möjligen blir man lite kladdig av jordgubbar som kramats i små varma barnahänder men vad gör det - det är det här som bildar de minnen man tar fram i november när allt är mörkt och kallt och ruggigt och det är de minnena som ger hopp om det där med sommardagar i trädgården med gemenskap, lekar, jordgubbssaft och indragen sand.

Och vem vet - om ca 35 år är det kanske Grynets eller Pyrets tur att ta en ny vända med att renovera uthuset?

A room without a view

- är du borta imorgon klockan 11? undrade maken en dag i förra veckan.
- nej, svarade jag, jag ska äta lunch med en f.d. kollega halv tolv, så om du behöver bilen är den ledig.

Då visade det sig att joföralldel, maken behövde bilen - men han behövde mig också. Han hade nämligen bokat tid med kyrkvaktmästaren i Stora Råby kyrka för att denne skulle låsa upp tornet.

Nu kan man ju undra varför maken skulle ranta upp i kyrktorn på detta vis? Jo, det är det nämligen så att maken är något omvälvande på spåren, något som rör Hogenbergs kopparstick över Lund från 1500-talet, vad är det man ser där? Nu kan man tycka att ska det var så svårt, det är väl bara att titta på kopparsticket, eller? Så enkelt är det tydligen dock inte, det finns en teori var Hogenberg befann sig när han avbildade Lund, men när maken hade grubblat och funderat över detta kopparstick så kom han på en helt ny teori om var Hogenberg satt när han helt plötsligt fick för sig att detta med att det inte fanns någon bild över Lund, det måste avhjälpas, och det pronto!

Nu hade maken räknat ut att Hogenberg, han bör ha befunnit sig i trakerna av Stora Råby, och vad vore väl enklare då än att speta upp i tornet, ta några foton in mot Lund och sen jämföra, för att därefter slå den akademiska världen med häpnad. Jojo, nu skulle man se på Hogenberg, eller rättare sagt hans kopparstick med helt nya ögon!

Men nu är det ju så att maken inte gillar höjder, och säga vad man vill om kyrktorn, de sticker upp. Det är det som är själva vitsen med kyrktorn. Alltså behövde maken mig, för om det nu vore så att höjdrädslan slog till, då kunde han ju skicka upp hustrun att balansera uppe i höjden hade han listigt räknat ut.

Jag, som är en vänlig och medgörlig typ, sa ållrejt, och bokade om lunchen. Jag inlade dock mitt veto att om det vore så att kyrktornsbestigandet inbegrep stegar, ja då fick det vara. Jag har nämligen stegfobi sedan den gången maken ramlade ner från en stege och knäckte knäet åt fel håll. Sedan dess är jag lömsk på stegar, det är jag. - Mycket kan jag göra för Hogenberg och dig, sa jag till maken, - men så långt som att vingla upp för stegar sträcker jag mig inte!

Klockan 11 befann vi oss i Råby och kyrkvaktmästaren dök upp. Han var mycket intresserad, för inne i tornet hade han aldrig varit. - Det ska finnas en nyckel någonstans sa han, och det gjorde det också. En av modell större, så den lär man inte slarva bort i första laget.

Av någon outgrundlig anledning så hade man byggt dörren till tornet en bra bit upp på utsidan, så där fick man traska upp på en brant och smal trappa och sen fick man prångla sig in genom en tämligen liten dörr. Folk måste ha varit småväxta förr i tiden.

Inne i tornet var det dammigt. Maken undrade, med visst fog, varför jag hade tagit på mig en vit linneskjorta när jag skulle umgås med så mycket damm och på det hade jag inget vettigt svar, i all synnerhet som jag hyperventilserade lite när jag såg att först var det en liten vanlig trappa, men sen var det minsann en stegusling. Nu var vi ju dock ute på en högeligen vetenskaplig expedition, så det var bara att bita ihop och klättra upp, och till och med maken tog sig upp så långt det gick. Dock visade det sig att a) kyrktornet var inte tillräckligt högt och b) mitt i siktlinjen hade någon ovetenskaplig marodör planterat träd med onödigt frodiga och gröna kronor. Så den utsikten var inte mycket att hurra för.

Så där gick vetenskapen bet, men vi fick tittat på kyrkklockorna i alla fall, där den ena fyller 500 år i år, och det är ju gammalt och bra. Av någon anledning tog jag dock en bild på den andra klockan som är fjuttiga 216 år gammal, rena barnrumpan i klockvärlden sålunda.

Man ska dock inte tro att maken tappat modet för det, på ett eller annat sätt ska nog sanningen om Hogenbergs kopparstick komma fram. Har maken fått upp vittringen på en sån omstörtande revidering av historiesynen så lär han inte släppa taget, ånej.

Sen ägnades resten av dagen åt att besöka Grynet och Pyret och det, det var minsann en bra avslutning på dagen!

Åh, det är härligt med sommar och barfotabarn, med grillat och blåbärspaj och kli på magen!

Om hus

Hus, det kan ju vara så mycket, från en liten röd stuga komplett med pelargoner och katt, till något modernt schabrak i betong och glas, förmodligen utan pelargoner. Maken och jag, vi gillar hus! Helst ska de vara gamla och ha historia, och då passade det ju alldeles utmärkt att vi blev bjudna på middag hos Sues syster och svåger. För till och med maken, som anser att en 1700-talskyrka är alldeles för modern finner ju ett hus med anor från 1400-talet att vara av en utsökt ålder. Och vem faller inte för ett hus med massor av vinklar och vrår, med prång och charm OCH (här är det nästan plats för trumvirvlar) en alldeles egen vallgrav? What's not to like, alltså. I all synnerhet som vi dessutom serverades en fantastisk middag, det var en kväll fylld av trädgårdspromenader, massor mat och skratt och dessutom fick vi en guidad tour i ett hus fyllt av halvtrappor hit och dit, pörten och prång.

- oj vilka fantastiska fönster! sa vi till värdinnan.
- visst är de fina, men ibland regnar det in sa värdinnan då.

Men ett hus som stått i massor av hundratals år, det klarar säkert en eller annan regndroppe tänker jag. Och engelsmän verkar onekligen ha en väldigt avslappnad attityd till sånt som vattenläckor, ojämna golv och annat som får en annan att slita sitt hår i ångest.

Dan därpå, ja då var det dags för ett annat gammalt hus. - Wow! sa jag imponerat när jag såg grinden in - och det var innan jag kommit in och verkligen fått se de bopålar som the duke and duchess of Marlborough kallar "home, sweet home". Att kalla det för stort och imponerande vore som att säga att säga att Stenugnsbageriets kardemummabullar smakar helt ok.

 

 

Blenheim Palace är liksom lite over the top, lite extra-allt. Med skräckblandada förtjusning hörde jag att det bara att duka upp till julmiddagen tog 8 timmar, och att allt måste planeras som ett större fältslag, för det tog "ca 29 sekunder" att bära maten från köket till matsalen. Tur att man lite tidsutrymmet att spela på, menar jag. Och jag kanske inte hade velat bo där och absolut inte velat damma där - men imponerande var det minst sagt.

Och då hade vi ju inte ens kommit ut i parken, och där hade man glatt kunnat lägga flera dagar. Nu hade vi bara någon liten fjuttig timme på oss, så det fick bli en komprimerad promenad genom the Formal garden och the Secret garden och över gräsmattorna bakom palatset. Hit hoppas jag komma tillbaka någon gång!

Man vill ju ha balans här i livet - ena dagen strosar man runt i ett palats, nästa dag går man på en Summer fête som går av stapeln på "the vicar's lawn". Precis som i en Agatha Christie, komplett med kyrkoherde i dog collar men minus mordet. Kanske lika bra det. Men det var Pimms! Det var blommor! Det var maypole dancing! Och det var en barbecue, och eftersom detta var ett besök hos vegetarianer så stod maken och jag först i kön för en välgrillad burgare.

 Swainswick är en bedårande by med en bedårande kyrka, där gravstenarna lutar lite som de vill och det spelar likom ingen roll att inte allt är rätlinjigt och upprättat och sådär.

 

Sen promenerade vi tillbaka till huset där Rio mötte oss, och inte bara Rio utan till och med solen gjorde entré! Och en martini! Och nog kunde man behöva dränka sina sorger för nu var det bara en endaste liten dag kvar innan vi skulle åka hem igen, men den dagen, den skulle vi se till att utnyttja för att liksom suga ut det engelska intill sista droppen.

 Så det blev en tur till Bradford-on-Avon - för mer förtjusande än så här, det blir det nog inte? Slingrande gator, hus som ser ut som om de kommit rakt ur en sagobok av Beatrix Potter, broar och floden Avon och blommor och små torn... fantastiskt helt enkelt! Och inte minsta regndroppe föll på våra huvuden heller.

 
Däremot fanns det kyrkor, och till och med maken, som har höga krav på vad som är gammalt, höll med om att den gamla saxiska kyrkan från tiden före Vilhelm och grabbarna åkte över från Normandie och bara liksom tog över, ja den var properly old. Liten och stämningsfull och man rös lite när man tänker på hur länge den stått där, då får man liksom ett perspektiv på Trump och likasinnade och brexitförhandlingar och annat som stör en - det mesta förgår trots allt. Men vissa saker, de bara står kvar. Vi tittade in i Holy Trinity också, som även den är en fin kyrka. Men i jämförelse - nästintill modern!

Det var inte slut på gamla byggnader för det, ånej! The Tithe barn, till exempel. Som ursprungligen tillhört abedissan i hm...hm...hmmm. ja-vilket-det-nu-var-klostret. En tionedelada, det är minsann inte kattskit det. Det kan hända att jag har lite fel i det där att den tillhörde abedissan, men i så fall kommer säkert min egen korrekturläsare att påtala detta grava missförhållande, att jag liksom sprider fake news. Eller kanske inte så mycket "news" som "olds". Jaja.

Samma korrekturläsare stack nyss in trynet och undrade vad jag gjorde? När jag påtalade att jag skriver ett alldeles för långt och fotorikt inlägg om vår Englandsresa så undrade han om jag skrivit mycket om cricket? Det har jag ju inte, men uppenbarligen finns det ett brinnande önskemål om att jag ska nämna cricket, eftersom maken och Mark, när vi inte ränt landsbygden runt, ägnat ett antal timmar åt att titta på cricket på tv, för det pågick tydligen en eller annan turnering. Ja när det inte blev inställt på grund av "adverse weather conditions" förstås. Sen försökte maken informera mig om spelets alla intrikata detaljer, men jag värjde mig rätt framgångsrikt får jag säga.

Alldeles för snart var det dags för den sista koppen te och den sista biten shortbread innan det var dags att åka hem igen. Hem till sommaren. Hem till lilla Loppan. Det är roligt att resa, men det är skönt att komma hem också. Trots bristen på clotted cream.