Måhända något felpackat

Det kan ha varit så att jag, som ju brukar packa för alla eventualiteter av varierande grad av sannolikhet, ändå inte nådde ända fram, jag liksom fick en kallsup innan jag slog i kaklet. Så jag hade behövt lite fler yllekoftor och inte direkt några bomullslinnen. Att glömma bort att packa paraply var inte heller ett snilledrag. England visade sig inte direkt från sin soligaste sida, eller varmaste för den delen. Men vem bryr sig om sånt när det finns afternoon tea? Clotted cream? Goda vänner? Pimms? Fantastiska byar och miljöer?

Vi åkte alltså till Bath och när planet gick in för landning i Bristol kändes det som att komma, om inte direkt hem, så till en plats som ligger oss väldigt nära hjärtat. Den här delen av England är så löjligt vacker med smala slingrande vägar med höga häckar och murar, med byar som ser ut att inte ha ändrats på väldigt många år, det är lummigt och grönt och blommande och inbjudande på alla sätt och vis. Dock vill man inte cykla där. Inte om man inte är en kamikazepilot i alla fall, och det är man inte.

Vi blev hjärtliga välkomnade! Inte minst av Rio. Sen, ja sen fylldes dagarna av sightseeing, mat, clotted cream, lite mer mat, lite mer clotted cream - ja ni förstår. Och jag har tagit en rätt rejäl mängd foton, för det känns ju lite småsnålt att bara ta ett par-tre stycken när man nu är ute och reser, så det kan nog hända att jag får dela upp det hela lite. Men som sagt, Bath var det ja. Och lite utflykter i Cotswolds, för varför inte. liksom?

Fast först åt vi frukost, man kan inte ge sig ut på expeditioner ut i det okända utan att ha styrkt sig lite - och då är det ju himla bra att i det nyrenoverade köket står Sue och bakar små delikata frukostskapelser, bara sådär.  När man hade petat i sig en nybakt liten croissantsak (eller tre, om vi ska hålla oss på den smala sanningens väg), ja då packade vi in oss i bilen. Mark körde. Det är bäst att ha en inföding vid ratten när man envisas med att köra på fel sida av vägen.

 Första stoppet var Tetbury, som skulle vara väldigt "cotswoldy". Och det fick man ju hålla med om! De hade en gammal "market place". - Fotografera den! sa maken som kan vara lite domederande ibland. Och eftersom jag är en snäll och medgörlig fru så gjorde jag det, vill maken ha foto på gamla pelare så ska väl inte jag lägga hinder ivägen.

Sen gick vi och tittade på kyrkan, för vi hamnar liksom ofta i kyrkor. Det fanns fina fönster att titta på, en liten utställning om Tetbury - också fanns det en insamling till ett "hedgehog hospital". Klart igelkottar ska ha ett litet eget igelkottsjukhus, fattas bara annat. Tja, sen såg vi ringklockor till köket, vi hittade en leksaksaffär - och sen var det dags att åka tillbaka till Bath. Och tänk, då var det Pimms o'clock! Och sen visade det sig vara scones och clotted cream o'clock också! De har bra pli på sina klockor i England får jag säga.

Det var ju inte slut med clotted cream för det, ånej! Vi gick ute lite lugnt på tisdagen med att äta frukost på the Pump Room - är man Jane Austen-fantast och befinner sig i Bath, ja då är det näst intill obligatoriskt tror jag. Nu blev det inte afternoon tea där, eftersom a) det var inte afternoon, och b) nån måtta får det väl ändå vara? Men cheddarscones med gräslök blev det, och om jag bara får äta scones en gång till i mitt liv, ja då ska det vara cheesescones från the Pump Room.

Lite regnigt och kallt var det (som sagt), så då kommer man ju osökt att tänka på ylle. Jag gör det i alla fall, och då är det ju en rackarns tur att det i Bath befinner sig en garnbutik som lämpligt nog heter Wool. Så man riskerar inte att ta fel och tro att man kan köpa muttrar där till exempel. Så lite härligt orange ull av bluefaced Leicester blev det. Men sen, sen var det ju dags att fylla på clotted creamdepåerna igen! Afternoon tea på the Bailbrook House - jag säger bara det att om ni någon gång kommer dit och dricker afternoon tea - lyd ett gott råd och låt bli pannacottan. Inte för att den på något vis var obehaglig, ack nej. Men för att den liksom blev nådastöten och gjorde att matkoman blev ett faktum.

 På onsdagen, då regnade det inte (så mycket). Och det var ju en himla tur, för då åkte vi till Iford Manor. Och där, där besöker man inte huset, nej det här, det var ett "Irene place" sa Sue, nämligen en fantastisk trädgård. Ljuvlig! Underbar! Fantastisk! Fantasieggande! Det framgår kanske att jag tyckte om den? Där hade man kunnat strosa runt hur länge som helst, druckit en kopp te och sedan strosat vidare. Bara som en sån sak att man har en hundstaty på en pelare - ja det är kanske inte så väldigt ovanligt, men att den sitter och kliar sig? Det kändes hemtamt och opretentiöst och rart. Så kommer ni i närheten av Iford Manor - tveka inte! Kör dit!

Nu är det ju så att England är knökfullt av fina manors och trädgårdar, det flesta verkar finnas inom spotthåll från varandra. Så inte långt från Iford Manor ligger Westwood Manor, dit vi begav oss. Först kom vi för tidigt, så då traskade vi ut och tittade på åkrarna, lite natursvärmeri det skadar inte. Om man tittar närma på fotot av Mark i säden så ser man på sluttningen i bakgrunden en vit fläck. Om man är riktigt skarpsynt så ser man kanske att detta är en vit häst och detta är tydligen något som man kan hitta lite här och där i södra England. Nu börjar jag bli gammal och inte så skarpsynt, så jag såg mest en vit blaffa, men i alla fall. Sen gick vi och tittade på kyrkan, och sen, sen drack vi te i församlingshemmet. Här vill jag ha fört till protokollet att jag inte åt scones och clotted cream, någon form av självbehärskning får man ju ändå ha. Nej här blev det walnut och coffee cake. Slank ner det med.

Sen öppnade Westwood Manor och det var liksom litet och rart och lite så där puttenuttigt. Fantastiska tak, men låg takhöjd. Nu är jag ju knappt 1.60 så det var väl ingen risk att slå i huvudet, men det såg lite märkligt ut med dessa stuckaturtak i så små och låga rum. Om man nu inte ville titta på taken, ja då kunde man lära sig den engelska regentlängden. Och eftersom jag var fiffig nog att fotografera den så finns den ju här, så då behöver jag inte memorera. Smart, jag vet.

Nu kan jag nog inte hålla på och skriva mer om te och clotted cream, nu är det dags för kvällspromenad och sen kaffe. Dock med egenimporterad shortbread till, man kan ju inte helt släppa det engelska temat.