Om hus

Hus, det kan ju vara så mycket, från en liten röd stuga komplett med pelargoner och katt, till något modernt schabrak i betong och glas, förmodligen utan pelargoner. Maken och jag, vi gillar hus! Helst ska de vara gamla och ha historia, och då passade det ju alldeles utmärkt att vi blev bjudna på middag hos Sues syster och svåger. För till och med maken, som anser att en 1700-talskyrka är alldeles för modern finner ju ett hus med anor från 1400-talet att vara av en utsökt ålder. Och vem faller inte för ett hus med massor av vinklar och vrår, med prång och charm OCH (här är det nästan plats för trumvirvlar) en alldeles egen vallgrav? What's not to like, alltså. I all synnerhet som vi dessutom serverades en fantastisk middag, det var en kväll fylld av trädgårdspromenader, massor mat och skratt och dessutom fick vi en guidad tour i ett hus fyllt av halvtrappor hit och dit, pörten och prång.

- oj vilka fantastiska fönster! sa vi till värdinnan.
- visst är de fina, men ibland regnar det in sa värdinnan då.

Men ett hus som stått i massor av hundratals år, det klarar säkert en eller annan regndroppe tänker jag. Och engelsmän verkar onekligen ha en väldigt avslappnad attityd till sånt som vattenläckor, ojämna golv och annat som får en annan att slita sitt hår i ångest.

Dan därpå, ja då var det dags för ett annat gammalt hus. - Wow! sa jag imponerat när jag såg grinden in - och det var innan jag kommit in och verkligen fått se de bopålar som the duke and duchess of Marlborough kallar "home, sweet home". Att kalla det för stort och imponerande vore som att säga att säga att Stenugnsbageriets kardemummabullar smakar helt ok.

 

 

Blenheim Palace är liksom lite over the top, lite extra-allt. Med skräckblandada förtjusning hörde jag att det bara att duka upp till julmiddagen tog 8 timmar, och att allt måste planeras som ett större fältslag, för det tog "ca 29 sekunder" att bära maten från köket till matsalen. Tur att man lite tidsutrymmet att spela på, menar jag. Och jag kanske inte hade velat bo där och absolut inte velat damma där - men imponerande var det minst sagt.

Och då hade vi ju inte ens kommit ut i parken, och där hade man glatt kunnat lägga flera dagar. Nu hade vi bara någon liten fjuttig timme på oss, så det fick bli en komprimerad promenad genom the Formal garden och the Secret garden och över gräsmattorna bakom palatset. Hit hoppas jag komma tillbaka någon gång!

Man vill ju ha balans här i livet - ena dagen strosar man runt i ett palats, nästa dag går man på en Summer fête som går av stapeln på "the vicar's lawn". Precis som i en Agatha Christie, komplett med kyrkoherde i dog collar men minus mordet. Kanske lika bra det. Men det var Pimms! Det var blommor! Det var maypole dancing! Och det var en barbecue, och eftersom detta var ett besök hos vegetarianer så stod maken och jag först i kön för en välgrillad burgare.

 Swainswick är en bedårande by med en bedårande kyrka, där gravstenarna lutar lite som de vill och det spelar likom ingen roll att inte allt är rätlinjigt och upprättat och sådär.

 

Sen promenerade vi tillbaka till huset där Rio mötte oss, och inte bara Rio utan till och med solen gjorde entré! Och en martini! Och nog kunde man behöva dränka sina sorger för nu var det bara en endaste liten dag kvar innan vi skulle åka hem igen, men den dagen, den skulle vi se till att utnyttja för att liksom suga ut det engelska intill sista droppen.

 Så det blev en tur till Bradford-on-Avon - för mer förtjusande än så här, det blir det nog inte? Slingrande gator, hus som ser ut som om de kommit rakt ur en sagobok av Beatrix Potter, broar och floden Avon och blommor och små torn... fantastiskt helt enkelt! Och inte minsta regndroppe föll på våra huvuden heller.

 
Däremot fanns det kyrkor, och till och med maken, som har höga krav på vad som är gammalt, höll med om att den gamla saxiska kyrkan från tiden före Vilhelm och grabbarna åkte över från Normandie och bara liksom tog över, ja den var properly old. Liten och stämningsfull och man rös lite när man tänker på hur länge den stått där, då får man liksom ett perspektiv på Trump och likasinnade och brexitförhandlingar och annat som stör en - det mesta förgår trots allt. Men vissa saker, de bara står kvar. Vi tittade in i Holy Trinity också, som även den är en fin kyrka. Men i jämförelse - nästintill modern!

Det var inte slut på gamla byggnader för det, ånej! The Tithe barn, till exempel. Som ursprungligen tillhört abedissan i hm...hm...hmmm. ja-vilket-det-nu-var-klostret. En tionedelada, det är minsann inte kattskit det. Det kan hända att jag har lite fel i det där att den tillhörde abedissan, men i så fall kommer säkert min egen korrekturläsare att påtala detta grava missförhållande, att jag liksom sprider fake news. Eller kanske inte så mycket "news" som "olds". Jaja.

Samma korrekturläsare stack nyss in trynet och undrade vad jag gjorde? När jag påtalade att jag skriver ett alldeles för långt och fotorikt inlägg om vår Englandsresa så undrade han om jag skrivit mycket om cricket? Det har jag ju inte, men uppenbarligen finns det ett brinnande önskemål om att jag ska nämna cricket, eftersom maken och Mark, när vi inte ränt landsbygden runt, ägnat ett antal timmar åt att titta på cricket på tv, för det pågick tydligen en eller annan turnering. Ja när det inte blev inställt på grund av "adverse weather conditions" förstås. Sen försökte maken informera mig om spelets alla intrikata detaljer, men jag värjde mig rätt framgångsrikt får jag säga.

Alldeles för snart var det dags för den sista koppen te och den sista biten shortbread innan det var dags att åka hem igen. Hem till sommaren. Hem till lilla Loppan. Det är roligt att resa, men det är skönt att komma hem också. Trots bristen på clotted cream.