- nej, svarade jag, jag ska äta lunch med en f.d. kollega halv tolv, så om du behöver bilen är den ledig.
Då visade det sig att joföralldel, maken behövde bilen - men han behövde mig också. Han hade nämligen bokat tid med kyrkvaktmästaren i Stora Råby kyrka för att denne skulle låsa upp tornet.
Nu kan man ju undra varför maken skulle ranta upp i kyrktorn på detta vis? Jo, det är det nämligen så att maken är något omvälvande på spåren, något som rör Hogenbergs kopparstick över Lund från 1500-talet, vad är det man ser där? Nu kan man tycka att ska det var så svårt, det är väl bara att titta på kopparsticket, eller? Så enkelt är det tydligen dock inte, det finns en teori var Hogenberg befann sig när han avbildade Lund, men när maken hade grubblat och funderat över detta kopparstick så kom han på en helt ny teori om var Hogenberg satt när han helt plötsligt fick för sig att detta med att det inte fanns någon bild över Lund, det måste avhjälpas, och det pronto!
Nu hade maken räknat ut att Hogenberg, han bör ha befunnit sig i trakerna av Stora Råby, och vad vore väl enklare då än att speta upp i tornet, ta några foton in mot Lund och sen jämföra, för att därefter slå den akademiska världen med häpnad. Jojo, nu skulle man se på Hogenberg, eller rättare sagt hans kopparstick med helt nya ögon!
Men nu är det ju så att maken inte gillar höjder, och säga vad man vill om kyrktorn, de sticker upp. Det är det som är själva vitsen med kyrktorn. Alltså behövde maken mig, för om det nu vore så att höjdrädslan slog till, då kunde han ju skicka upp hustrun att balansera uppe i höjden hade han listigt räknat ut.
Jag, som är en vänlig och medgörlig typ, sa ållrejt, och bokade om lunchen. Jag inlade dock mitt veto att om det vore så att kyrktornsbestigandet inbegrep stegar, ja då fick det vara. Jag har nämligen stegfobi sedan den gången maken ramlade ner från en stege och knäckte knäet åt fel håll. Sedan dess är jag lömsk på stegar, det är jag. - Mycket kan jag göra för Hogenberg och dig, sa jag till maken, - men så långt som att vingla upp för stegar sträcker jag mig inte!
Klockan 11 befann vi oss i Råby och kyrkvaktmästaren dök upp. Han var mycket intresserad, för inne i tornet hade han aldrig varit. - Det ska finnas en nyckel någonstans sa han, och det gjorde det också. En av modell större, så den lär man inte slarva bort i första laget.
Av någon outgrundlig anledning så hade man byggt dörren till tornet en bra bit upp på utsidan, så där fick man traska upp på en brant och smal trappa och sen fick man prångla sig in genom en tämligen liten dörr. Folk måste ha varit småväxta förr i tiden.
Inne i tornet var det dammigt. Maken undrade, med visst fog, varför jag hade tagit på mig en vit linneskjorta när jag skulle umgås med så mycket damm och på det hade jag inget vettigt svar, i all synnerhet som jag hyperventilserade lite när jag såg att först var det en liten vanlig trappa, men sen var det minsann en stegusling. Nu var vi ju dock ute på en högeligen vetenskaplig expedition, så det var bara att bita ihop och klättra upp, och till och med maken tog sig upp så långt det gick. Dock visade det sig att a) kyrktornet var inte tillräckligt högt och b) mitt i siktlinjen hade någon ovetenskaplig marodör planterat träd med onödigt frodiga och gröna kronor. Så den utsikten var inte mycket att hurra för.
Sen ägnades resten av dagen åt att besöka Grynet och Pyret och det, det var minsann en bra avslutning på dagen!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.