Grönt är inte alltid skönt

Jag gillar grönt. Jag har ögon känsliga för grönt, precis som hon skrev om, Barbro Hörberg.
- din favoritfärg är grönt mormor, säger Grynet och det har hon så alldeles väldigt rätt i. Klokt barn, det där.

Dock gillar jag inte alltid grönt. Det finns en viss gräsgrön av illgrönaste slag som jag inte tycker är så värst tilltalande, och så tycker jag inte om det här.

Förmodligen hade jag inte gillat det i rosa eller lila heller, eller gult för den delen. Stackars Loppan har fått en rispa över hela hornhinnan när hon busade med en träningskompis och nu är det droppar och antibiotika och omtanke som gäller.

Hon pep till när det hände och sen kisade hon och ville inte öppna ögat (undra på det), så vi körde direkt hem och ringde veterinären. När vi väl kom dit var ögat helt öppet och jag tänkte att jaha, det är som när man åkte in till barnakuten när barnen var små och jättesjuka, och när man väl kom dit så var det pigga som nötkärnor och man fick urskulda sig med att de varit jättesjuka när vi var hemma... Men ändå bäst att kolla upp tänkte jag, och det var ju tur för när veterinären färgade ögat så visade det sig att hon hade en rispa som går rakt över hela hornhinnan. Ingen kan påstå att undersökningen flöt på helt utan kalabalik, det vore att tumma på sanningen, men sen har själva droppandet än så länge gått bra.

Och man får ju säga att det där med ett grönt och ett brunt öga, det ger en viss halloweentouch åt vovven.

A trip down memory lane

I helgen skulle vi egentligen varit i Småland - men ibland sätter baciller käppar i hjulet för de bästa planer. Eftersom bacillerna inte hemsökte vare sig maken eller mig, så meddelade vi sonen och svärdottern att vi tänkte hemsöka dem ett litet tag. Snälla som de är, så sa de att vi var välkomna. Sonen och svärdottern bor i Halmstad, den stad där maken är uppväxt även om han nu är rätt skånefierad. Vi tänkte slå två flugor i en smäll och ta en promenad i naturen också, närmare bestämt nere vid Sennan där vi under en del år på 90-talet hade ett fritidshus.

När vi kom upp på lördagen regnade det. Rejält. Och då kändes en skogspromenad något mindre lockande så vi fastsnade för lite kultur i stället och åkte och tittade på en utställning om Greta KnutssonTzara på Mellby Konstmuseum - och det var en upplevelse i sig själv som möjligen hamnar i en mig närstående blogg så småningom.

På söndagen regnadet det inte (just då) så då rände vi iväg ut i skogen. Det var nämligen där, mitt ute bland ohyggliga mängder sibiriska granar, som vi i början av 90-talet köpte ett gammalt kraftverk som låg vid en kanal från Sennan. Kraftverksdammsluckorna (inget dåligt ord, minsann) hade frusit under krigsvintrarna på 40-talet så det var inget vatten i kanalen. Det var inte så mycket hus i huset heller, bara väggar och tak i stort sett, men maken och svärfar svingade hammare och sågade frenetiskt och rätt vad det var hade vi ett litet rött trähus nere vid ån, där vi tillbringade somrar och firade vintrar och hade julgranshuggning för vänner då vi hade brasa nere vid ån och drack glögg och åt jättepirog och alla fick med sig glesa och krokiga granar hem för det var såna vi hade. Så småningom sålde vi huset och köpte häst i stället - men det är också en annan historia.

Jag har dock många fina minnen av när vi kom dit och det var snöigt och kallt och vi eldade i kaminen så att värmen sprutade och åt pasta med köttfärssås och tittade på fångarna på fortet, av promenader upp till dammen och bergsbestigning upp på Virse Hatt.

Nu var vi förvisso lite förvarnade av sonen och svärdottern, men det kändes ändå märkligt att se att av huset fanns inte ett spår. Allt var rivet och borta och naturen håller på att ta över igen. Ingen kamin. Inga blåa pinnstolar och blå köksoffa med rutigt överdrag. Inget rött hus. No nothing, helt enkelt.

Loppan var inte ett dugg nostalgisk utan hade pin livat och fräste fram bland torra löv så att det sprutade natur omkring henne.

Så småningom knallade vi bort till dammen där vi konstaterade att det nog försvunnit ytterligare lite från fördämningen och det är väl kanske inte så märkligt med tanke på hur mycket vatten som fräste fram.

- Ta en bild på oss vid dammen, befallde jag sonen för det kunde ju vara roligt att ha ett nytt foto därifrån - förra gången var jag ju uppemot 25 år yngre. Maken också. Det hör liksom ihop. Jag tog ett foto av sonen och svärdottern också, rätt ska ju ändå vara rätt. Och rätt vad det är, så är de också 25 år äldre, det går fort det där.

Sen traskade vi vidare. Vi letade lite efter svamp också, men det var rätt magert på den fronten. Den enda som hittade något var svärdottern som hittade några taggsvampar (som jag inte ens visste att det fanns). Däremot hittade vi ett litet troll som satt där på Virse Hatt och undrade varför vi var ute i det regn som då började hälla ner igen? Det undrade faktiskt vi också, så då åkte vi hem.

Veckans höjdpunkter

En bra vecka får jag nog säga; kanske inga såna där himmelsstormande upplevelser men det har puttrat på i bra och angenäm anda. Hösten är ju verkligen här! Det finns väl ingen som inte kan tycka om höstfärger och milda dagar. Okej, det finns det kanske, men Loppan och jag, vi gillar att traska ut i naturen och få frisk luft. Emellanåt gnolar vi lite på en munter trudelutt, i all synnerhet när jag kommer att tänka på vildsvin. Inte för att jag vill locka dem med min skönsång, utan snarare tvärtom.

Vi spankulerar fram och rätt vad det är måste man stanna och fotografera ett löv eller två. Det tycker Loppan är onödigt och hon ger mig en blick som tydligt säger att "kom nu då!" - men sen traskar hon iväg på egen hand så får väl matte stå där och hålla på.

Jag har minsann börjat träna också, och det var ju ett tag sedan känner jag. Nu går jag i artrosgruppen på vårdcentralen och det blir nog bra. Dock finns det inga bildbevis, mycket beroende på graden av högröd-i-ansiktet-och-dessutom-jättesvettig som jag uppnår. Som sagt; det var ett tag sedan.

Emellanåt har jag fått besök av Gryn och Pyren och deras mamma. Då kan man pärla till exempel, iförd slöja från en engelsk möhippa. Här hos oss pysslar vi nämligen med stil och elegans!  Mamma fick ingen slöja utan fick nöja sig med blomsterkrans, men jag tro hon tyckte det var helt ok.

Pyret var fullt upptagen med att kavla deg och struntade i det där med slöja. Kanske lika bra, det kanske hade trasslat in sig. Nu pratar Pyret för fullt och till morfars oskrymtade belåtenhet kan hon även säga "fideikommiss", förvisso förkortat till "miss!", men andemeningen framgår klart och tydligt.

Tja, så har det varit knyppling och jag har börjat på ett nytt mönster men bara kommit igång lite grann. Nu är det några veckor till nästa gång, så det blir spännande att se vad jag lyckas åstadkomma tills dess. Det kan gå lite hursomhelst, känner jag.

Nu är det söndag och en gryta puttrar på spisen. Snart har Manchester United spelat färdigt så att vi kan äta. Det blir bra. Igår åt vi hjortstek som svärsonen lagat och det var verkligen också en av veckans höjdpunkter! Dottern och Grynet hade gjort äpplepaj och det var en annan höjdpunkt.

Som sagt, en bra vecka med många höjdpunkter. Och nu har maken dragit igång musiken, så nu är nog fotbollen över. Blir bra. Mat och vin får avsluta veckan.

Jamen garnet då?!

Men vad hände nu? Jag har varit hemma från Shetland i nästan 1,5 månad (och det känns alldeles för länge att vara borta från denna förtrollande plats) och jag lovade så trovärdigt att jag skulle skriva mer om något av det som var liksom det som startade hela processen - shetlandsgarnet.

Shetland, ja det är ju knökafullt av får. Och finns det får, ja då blir det ull, till heldagsrockar och strumpor och sånt. Och jag var väl tämligen återhållsam ändå tycker jag, men nog fick det följa med något kilo garn hem. Kanske några. Och nu undrar jag varför jag inte köpte mer, fast jag vet att jag har garn i gömmorna nu som räcker till flera års stickning.

Shetlandsfår är härdiga, små och ger fin ull. De skuttar runt bland torvmossar och hedar som de värsta akrobater och under tiden producerar de mjuk, lätt och fin ull, prata om simultankapacitet!

Vi besökte bland annat Uradale farm där de producerar sitt eget ekologiska garn. Ronnie Euonson som äger gården var en trevlig prick och hans bordercollie gick inte av för hackor - vilken duktig hund! När jag imponerat sa att han måste ha tränat jättemycket med sin hund tittade han lite förvånat på mig och sa att näe, de kan det där av sig själva, man behöver bara visa lite grann. Jojo, så är det när man är en så duktig hundmänniska att man inte tänker på vad man gör, när man har ett sånt fint samspel med sin hund, så man inte ens inser hur bra man tränar den.

Efter att ha känt och klämt och fått svårartad beslutsångest fick fem nystan följa med hem. Till vantar eller något annat tänker jag mig.

En dag var vi ju inne i Lerwick, huvudstaden. En sjudande metropol med inte mindre än 7 000 invånare. En stad i min smak, jag som aldrig direkt varit en storstadsmänniska. Självklart promenerade vi nere i the Lodberries, den äldsta delen - och den del där Jimmy Perez i deckarserien "Shetland" bor. Han var inte hemma. Det gjorde inget för vi gick ner på Baines beach och plockade sea glass i stället. Och dessutom var det ju inte för Perez skull vi var där - nänä, den store gurun i vår bok, det är Oliver Henry som i 50 år sorterat ull på Jamieson och Smith. Mr Wool himself, så att säga.

Man kan kanske inte tro att man kan hålla en publik andäktigt fångad i 45 minuter genom att prata om ullsorter och hur de sorteras, men si då har man inte varit på resa med garnnördar. När vi tindrat färdigt med ögonen gick vi in i deras affär som låg alldeles bredvid. Och där var det ingen mindre än Ella Gordon som stod bakom disken och hjälpte till. Det är ungefär som om det vore Zlatan man stötte på när man springer inom sportaffären för att köpa sig ett fempack tubsockar, bara för att ni som inte är garnnördar förstår storheten i det hela. Här drabbades jag av ännu mer beslutsångest, det fanns liksom alldeles för mycket att titta på och klämma på och fundera över - och jag insåg dessutom att jag borde haft en plan. Det har alltid Sickan i Jönssonligan. Nu är jag ingen Jönssonliga-fan, så det kan ha varit där det fallerade.

- Skärp dig! sa jag strängt till mig själv, även jag insåg att det dög inte att drabbas av beslutsångest till den milda grad att jag inte kom hem med så mycket som en liten  ulltott. Och då lyckades jag köpa ett kit till pläden Rams and Yowes, som bara är i naturliga ullfärger - alltså hur ljuvligt är inte det?! och eftersom jag köpt en broschyr om spetsstickning när vi var allra längst norrut på Unst och besökte spetsmuséet så kom det med lite spetsgarn också, "cobweb" heter det tunnaste och det är så tunt att jag tror att jag nog aldrig kommer att våga ge mig på det. Men vad gör det? Man behöver inte sticka upp allt garn, man kan sitta och klappa på nystanen också.

Nu finns det ju inte bara en garnbutik i Lerwick, nä minsann. Har man 7000 invångare, ja då behöver man så klart två affärer och den andra, ja den heter också Jamieson, bara för att liksom förenkla det hela.  Det blev visst inget foto därinifrån, för det var nog lite för överväldigande; de har 200 nyanser av sitt Shetlandsgarn och alla finns i hyllor längs väggarna och så kan man gå där med en liten korg och plocka på sig som vore det plockgodis. Godis av låg kalorihalt, men desto större njutningshalt. Här kan man verkligen prata om svåra beslut - trots allt var utrymmet i resväskan begränsat, men alldeles tomhänt kunde jag ju inte gå därifrån.

Nu, nu bor garnet i mitt garnskåp och snart nog blir det vantväder så det börjar bli dags att leta beskrivningar och lägga upp i finaste Shetlandsull. Hösten har gjort sin entre och Loppan och jag, vi traskar runt och tycker att det är nog ganska fint ändå. Precis de färger som jag dras till, så nog är det så att jag är en höstmänniska.

Rätt vad det är så stöter vi på några får, inte Shetlandsfår men med samma fina pälsfärger, och då känner jag att det finns mycket likheter mellan Shetland och Skandinavien. Med alla fina pälsnyanser, mooskit, sholmit, moorit, yuglet och allt vad de heter.

Och tackorna och baggarna de växer fram, men än är det långt kvar. När det är dags för bården ska man lägga upp 780 maskor och sen öka till 924 maskor. Det känns som att det kan ta ett tag... men å andra sidan, det är ingen brådska. Och en eller annan vante eller kofta ska man ju också hinna sticka emellan med.

Där satt den!

När jag slutade arbeta för ett år sedan gjorde jag en lista på sånt jag tänkte ta tag i så fort jag härskade över min egen tid, ni vet sånt som:
- sticka mera,
- baka bullar,
- sortera strumplådan

Samt "sortera recepten".

Jag har nämligen mängder av recept och då menar jag inte såna som finns i färdigtryckta kokböcker, nej det är allt från urrivna recept till sånt som lappar med uppskrift över "mammas pepparkakor" och tja, det mesta som liksom ramlat över en. Jag har ju gillat att laga mat (även om jag nu är inne i en svacka) så jag har gladeligen samlat och satt i pärm(ar). Men så blir det ju som det bli, ibland plockar man ut ett recept på lammytterfilé, för att man blir så sugen på det, och sen blir det liggande innan man stoppar in det på måfå jämte "saffranspannacotta" för att aldrig mer dyka upp igen. Sen är det ju alla de där medlemstidningarna från Ica och Coop som man lägger på hög för att gå igenom senare. Mycket senare. Eller rentav inte alls?

I alla fall, nu kände jag att tiden kommit för att Skapa Ordning och Reda. Jag skulle bli en ny och bättre version av min gamla slarviga jag-stoppar-väl-in-den-här-så-länge-person. Alltså skrev jag upp det som en punkt i min bullet journal. Och står det som en punkt där, ja då måste det ju utföras. Fast man kan ju alltid senarelägga, för det får man göra i en bullet journal. Så då gjorde man det, för det finns ju så himla mycket som är roligare än att sortera papper. Gå ut med vovven, t'exempel. Eller sticka. Eller knyppla. Så småningom skämdes jag över att flytta fram punkten så då ignorerade jag den totalt, så till den milda grad att mitt bullet journal-samvete vred sig i våndor och jag helt enkelt fick sluta med att bullet-journala mig.

Men så, rätt vad det är, så bara händer det! Loppan och jag var inne och det blir ingen agility idag för Loppan hostar. Och en hostande Loppa, hon ska a) ta det lugnt, b) inte träffa andra hundar.

Min primära instinkt i dessa lägen är ju att greppa stickorna. Men så såg jag mig omkring och upptäckte, kanske inte direkt att kejsaren var naken, men att det liksom svämmade över av papper och lappar och högar och fan och hans moster. Och då, helt plötsligt, bara hände det!

Jag har sorterat! Jag har slängt! Jag har ordnat upp! Jag har förbluffats över hur många recept jag har på mjuk citronkaka. Det var inte lätt, det var det inte, det tog sina modiga timmar. Loppan kom in med jämna mellanrum och tittade förbluffat på mig innan hon hostade ihåligt igen och tassade ut ur rummet. Det kan ju ha varit allt damm som fick henne att hosta, vad vet jag?

Jag är inte naiv. Jag inser att det kommer att höga till sig igen, och att kaos kommer att råda även i framtiden. Men just nu, i detta saliga ögonblick, är allt så ordentligt så änglarna gråter av fröjd. Nu ska bara Loppan sluta hosta också, så känns livet fullkomligt.

Love is in the air

 

Det är konstigt, vips så är man i England och lika vips så är man hemma igen. I måndags, när vi åkte så var det 0-gradigt, soligt och frostigt här hemma. Väl framme i Bath var det regn och 12 grader... ungefär som när vi var där i juni alltså. Men vad gör väl lite regn när det ska bli bröllop? Och vem litar på väderleksrapporten i vilket fall som helst, enligt den skulle det regna i stort sett hela veckan men så blev det minsann inte.

Oj, så mätta vi är! Vi har liksom inte gjort annat än ätit gott, druckit champagne och så stuckit emellan med litet clotted cream eller så.

Vi gick ut hårt med "nibbles" hemma hos Sue och Mark. Damen på nedersta bilden heter Kitty och kommer från Baths WI - hon organiserade på ett vänligt, men bestämt sätt det mesta, alltmedan hon kallade alla "darling". Och på något sätt så gjorde alla som Kitty sa - det kändes som att det var så det brukade bli. Och i ärlighetens namn så är det väl himla skönt med någon som inte har något emot att tycka till och peka med hela handen, så länge det görs med finess. Världen är alldeles för full av velpottor.

När vi hade nibblat färdigt begav vi oss till Bailbrook House, där vi skulle bo och där självaste bröllopet skulle äga rum dagen därpå. Men först var det afternoon tea - och ett alldeles utmärkt sådant! Jag skäms att erkänna det, men jag orkade inte äta upp, och detta är minsann inte vanligt förekommande när man placerar mig framför ett 'cake stand'. Vi hade himla trevligt!

Med uppbådande av våra sista krafter stånkade vi  oss sedan uppför trappan där maken och jag inkvarterats i Jane Austen-rummet. Hade det inte varit för att det skulle firas bröllop tror jag inte att jag hade lämnat rummet överhuvudtaget - jag känner att det är alldeles för lite himmelssängar i mitt liv!

Morgonen därpå tog vi en promenad runt hotellet, medan vi väntade på att det skulle bli dags! Klänningen från sonens och svärdotterns bröllop från förra året kom fram, vi hade så himla roligt på det bröllopet att jag kände att det skulle vara ett gott omen att ha den på mig.

Den är kanske lite väl mönstrad för att man ska se broschen som jag har på mig, men det är en orkidé i silver som pappa gjorde till mamma - och det kändes fint att bära den, eftersom det var 20-årsdagen från när mamma dog. Det känns märkligt att det redan gått 20 år, fortfarande pratar jag med henne inombords när det är något som behöver dryftas. Tänk så förvånad hon skulle ha blivit om  hon sett att alla hennes handarbetsgener liksom blommat upp såhär sent omsider!

Rätt som det var så var det dags! Folk bänkade sig lite som de ville, och själv utnämndes jag till bröllopsfotograf och fick stå framme hos officianten som också visade goda organisatoriska takter och instruerade mig när jag skulle ta foton och från vilka vinklar och så.

Brudens barndomsvän fick agera Frodo - "Ringbäraren", vilket hon gjorde med stor ackuratess, även om det ser ut som att hon smyger sig på brudparet och sen inte vill släppa taget. Det var dock Marks ring som klamrade sig fast i asken, men allt löste sig till det bästa och alla bröllopslöften uttalades korrekt och sen blev det bröllopskyss så klart!

Vad man absolut inte fick fotografera var när brudparet skrev under - så detta är ett högeligen arrangerat foto. "Fake photo" som Trump skulle sagt. Men tro mig, de riktiga dokumenten skrevs under på helt korrekt sätt och maken var vittne på absolut bästa rekorderliga sätt också.

 

 

Och sen, sen var det foto och bröllopstårta och dessutom födelsedagstårta eftersom brudgummen fyllde år. Med "gnomes" för det är ju ett passande tema på en sån här högtidsdag. Och middag och mera pussar och sen var det så småningom dags att gå och sova gott i himmelssängen igen.

Ja se det var ett bröllop det!

Dan därpå åt vi en utmärkt middag på the Bathwick Boatman, men sen var det dags att åka hem, och det var nog tur det, för annars skulle jag aldrig komma i någon av mina kläder igen.