Men vad hände nu? Jag har varit hemma från Shetland i nästan 1,5 månad (och det känns alldeles för länge att vara borta från denna förtrollande plats) och jag lovade så trovärdigt att jag skulle skriva mer om något av det som var liksom det som startade hela processen - shetlandsgarnet.
Shetland, ja det är ju knökafullt av får. Och finns det får, ja då blir det ull, till heldagsrockar och strumpor och sånt. Och jag var väl tämligen återhållsam ändå tycker jag, men nog fick det följa med något kilo garn hem. Kanske några. Och nu undrar jag varför jag inte köpte mer, fast jag vet att jag har garn i gömmorna nu som räcker till flera års stickning.
Shetlandsfår är härdiga, små och ger fin ull. De skuttar runt bland torvmossar och hedar som de värsta akrobater och under tiden producerar de mjuk, lätt och fin ull, prata om simultankapacitet!
Vi besökte bland annat Uradale farm där de producerar sitt eget ekologiska garn. Ronnie Euonson som äger gården var en trevlig prick och hans bordercollie gick inte av för hackor - vilken duktig hund! När jag imponerat sa att han måste ha tränat jättemycket med sin hund tittade han lite förvånat på mig och sa att näe, de kan det där av sig själva, man behöver bara visa lite grann. Jojo, så är det när man är en så duktig hundmänniska att man inte tänker på vad man gör, när man har ett sånt fint samspel med sin hund, så man inte ens inser hur bra man tränar den.
Efter att ha känt och klämt och fått svårartad beslutsångest fick fem nystan följa med hem. Till vantar eller något annat tänker jag mig.
En dag var vi ju inne i Lerwick, huvudstaden. En sjudande metropol med inte mindre än 7 000 invånare. En stad i min smak, jag som aldrig direkt varit en storstadsmänniska. Självklart promenerade vi nere i the Lodberries, den äldsta delen - och den del där Jimmy Perez i deckarserien "Shetland" bor. Han var inte hemma. Det gjorde inget för vi gick ner på Baines beach och plockade sea glass i stället. Och dessutom var det ju inte för Perez skull vi var där - nänä, den store gurun i vår bok, det är Oliver Henry som i 50 år sorterat ull på Jamieson och Smith. Mr Wool himself, så att säga.
Man kan kanske inte tro att man kan hålla en publik andäktigt fångad i 45 minuter genom att prata om ullsorter och hur de sorteras, men si då har man inte varit på resa med garnnördar. När vi tindrat färdigt med ögonen gick vi in i deras affär som låg alldeles bredvid. Och där var det ingen mindre än Ella Gordon som stod bakom disken och hjälpte till. Det är ungefär som om det vore Zlatan man stötte på när man springer inom sportaffären för att köpa sig ett fempack tubsockar, bara för att ni som inte är garnnördar förstår storheten i det hela. Här drabbades jag av ännu mer beslutsångest, det fanns liksom alldeles för mycket att titta på och klämma på och fundera över - och jag insåg dessutom att jag borde haft en plan. Det har alltid Sickan i Jönssonligan. Nu är jag ingen Jönssonliga-fan, så det kan ha varit där det fallerade.
- Skärp dig! sa jag strängt till mig själv, även jag insåg att det dög inte att drabbas av beslutsångest till den milda grad att jag inte kom hem med så mycket som en liten ulltott. Och då lyckades jag köpa ett kit till pläden Rams and Yowes, som bara är i naturliga ullfärger - alltså hur ljuvligt är inte det?! och eftersom jag köpt en broschyr om spetsstickning när vi var allra längst norrut på Unst och besökte spetsmuséet så kom det med lite spetsgarn också, "cobweb" heter det tunnaste och det är så tunt att jag tror att jag nog aldrig kommer att våga ge mig på det. Men vad gör det? Man behöver inte sticka upp allt garn, man kan sitta och klappa på nystanen också.
Nu finns det ju inte bara en garnbutik i Lerwick, nä minsann. Har man 7000 invångare, ja då behöver man så klart två affärer och den andra, ja den heter också Jamieson, bara för att liksom förenkla det hela. Det blev visst inget foto därinifrån, för det var nog lite för överväldigande; de har 200 nyanser av sitt Shetlandsgarn och alla finns i hyllor längs väggarna och så kan man gå där med en liten korg och plocka på sig som vore det plockgodis. Godis av låg kalorihalt, men desto större njutningshalt. Här kan man verkligen prata om svåra beslut - trots allt var utrymmet i resväskan begränsat, men alldeles tomhänt kunde jag ju inte gå därifrån.
Nu, nu bor garnet i mitt garnskåp och snart nog blir det vantväder så det börjar bli dags att leta beskrivningar och lägga upp i finaste Shetlandsull. Hösten har gjort sin entre och Loppan och jag, vi traskar runt och tycker att det är nog ganska fint ändå. Precis de färger som jag dras till, så nog är det så att jag är en höstmänniska.
Rätt vad det är så stöter vi på några får, inte Shetlandsfår men med samma fina pälsfärger, och då känner jag att det finns mycket likheter mellan Shetland och Skandinavien. Med alla fina pälsnyanser, mooskit, sholmit, moorit, yuglet och allt vad de heter.
Och tackorna och baggarna de växer fram, men än är det långt kvar. När det är dags för bården ska man lägga upp 780 maskor och sen öka till 924 maskor. Det känns som att det kan ta ett tag... men å andra sidan, det är ingen brådska. Och en eller annan vante eller kofta ska man ju också hinna sticka emellan med.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.