Love is in the air

 

Det är konstigt, vips så är man i England och lika vips så är man hemma igen. I måndags, när vi åkte så var det 0-gradigt, soligt och frostigt här hemma. Väl framme i Bath var det regn och 12 grader... ungefär som när vi var där i juni alltså. Men vad gör väl lite regn när det ska bli bröllop? Och vem litar på väderleksrapporten i vilket fall som helst, enligt den skulle det regna i stort sett hela veckan men så blev det minsann inte.

Oj, så mätta vi är! Vi har liksom inte gjort annat än ätit gott, druckit champagne och så stuckit emellan med litet clotted cream eller så.

Vi gick ut hårt med "nibbles" hemma hos Sue och Mark. Damen på nedersta bilden heter Kitty och kommer från Baths WI - hon organiserade på ett vänligt, men bestämt sätt det mesta, alltmedan hon kallade alla "darling". Och på något sätt så gjorde alla som Kitty sa - det kändes som att det var så det brukade bli. Och i ärlighetens namn så är det väl himla skönt med någon som inte har något emot att tycka till och peka med hela handen, så länge det görs med finess. Världen är alldeles för full av velpottor.

När vi hade nibblat färdigt begav vi oss till Bailbrook House, där vi skulle bo och där självaste bröllopet skulle äga rum dagen därpå. Men först var det afternoon tea - och ett alldeles utmärkt sådant! Jag skäms att erkänna det, men jag orkade inte äta upp, och detta är minsann inte vanligt förekommande när man placerar mig framför ett 'cake stand'. Vi hade himla trevligt!

Med uppbådande av våra sista krafter stånkade vi  oss sedan uppför trappan där maken och jag inkvarterats i Jane Austen-rummet. Hade det inte varit för att det skulle firas bröllop tror jag inte att jag hade lämnat rummet överhuvudtaget - jag känner att det är alldeles för lite himmelssängar i mitt liv!

Morgonen därpå tog vi en promenad runt hotellet, medan vi väntade på att det skulle bli dags! Klänningen från sonens och svärdotterns bröllop från förra året kom fram, vi hade så himla roligt på det bröllopet att jag kände att det skulle vara ett gott omen att ha den på mig.

Den är kanske lite väl mönstrad för att man ska se broschen som jag har på mig, men det är en orkidé i silver som pappa gjorde till mamma - och det kändes fint att bära den, eftersom det var 20-årsdagen från när mamma dog. Det känns märkligt att det redan gått 20 år, fortfarande pratar jag med henne inombords när det är något som behöver dryftas. Tänk så förvånad hon skulle ha blivit om  hon sett att alla hennes handarbetsgener liksom blommat upp såhär sent omsider!

Rätt som det var så var det dags! Folk bänkade sig lite som de ville, och själv utnämndes jag till bröllopsfotograf och fick stå framme hos officianten som också visade goda organisatoriska takter och instruerade mig när jag skulle ta foton och från vilka vinklar och så.

Brudens barndomsvän fick agera Frodo - "Ringbäraren", vilket hon gjorde med stor ackuratess, även om det ser ut som att hon smyger sig på brudparet och sen inte vill släppa taget. Det var dock Marks ring som klamrade sig fast i asken, men allt löste sig till det bästa och alla bröllopslöften uttalades korrekt och sen blev det bröllopskyss så klart!

Vad man absolut inte fick fotografera var när brudparet skrev under - så detta är ett högeligen arrangerat foto. "Fake photo" som Trump skulle sagt. Men tro mig, de riktiga dokumenten skrevs under på helt korrekt sätt och maken var vittne på absolut bästa rekorderliga sätt också.

 

 

Och sen, sen var det foto och bröllopstårta och dessutom födelsedagstårta eftersom brudgummen fyllde år. Med "gnomes" för det är ju ett passande tema på en sån här högtidsdag. Och middag och mera pussar och sen var det så småningom dags att gå och sova gott i himmelssängen igen.

Ja se det var ett bröllop det!

Dan därpå åt vi en utmärkt middag på the Bathwick Boatman, men sen var det dags att åka hem, och det var nog tur det, för annars skulle jag aldrig komma i någon av mina kläder igen.