A trip down memory lane

I helgen skulle vi egentligen varit i Småland - men ibland sätter baciller käppar i hjulet för de bästa planer. Eftersom bacillerna inte hemsökte vare sig maken eller mig, så meddelade vi sonen och svärdottern att vi tänkte hemsöka dem ett litet tag. Snälla som de är, så sa de att vi var välkomna. Sonen och svärdottern bor i Halmstad, den stad där maken är uppväxt även om han nu är rätt skånefierad. Vi tänkte slå två flugor i en smäll och ta en promenad i naturen också, närmare bestämt nere vid Sennan där vi under en del år på 90-talet hade ett fritidshus.

När vi kom upp på lördagen regnade det. Rejält. Och då kändes en skogspromenad något mindre lockande så vi fastsnade för lite kultur i stället och åkte och tittade på en utställning om Greta KnutssonTzara på Mellby Konstmuseum - och det var en upplevelse i sig själv som möjligen hamnar i en mig närstående blogg så småningom.

På söndagen regnadet det inte (just då) så då rände vi iväg ut i skogen. Det var nämligen där, mitt ute bland ohyggliga mängder sibiriska granar, som vi i början av 90-talet köpte ett gammalt kraftverk som låg vid en kanal från Sennan. Kraftverksdammsluckorna (inget dåligt ord, minsann) hade frusit under krigsvintrarna på 40-talet så det var inget vatten i kanalen. Det var inte så mycket hus i huset heller, bara väggar och tak i stort sett, men maken och svärfar svingade hammare och sågade frenetiskt och rätt vad det var hade vi ett litet rött trähus nere vid ån, där vi tillbringade somrar och firade vintrar och hade julgranshuggning för vänner då vi hade brasa nere vid ån och drack glögg och åt jättepirog och alla fick med sig glesa och krokiga granar hem för det var såna vi hade. Så småningom sålde vi huset och köpte häst i stället - men det är också en annan historia.

Jag har dock många fina minnen av när vi kom dit och det var snöigt och kallt och vi eldade i kaminen så att värmen sprutade och åt pasta med köttfärssås och tittade på fångarna på fortet, av promenader upp till dammen och bergsbestigning upp på Virse Hatt.

Nu var vi förvisso lite förvarnade av sonen och svärdottern, men det kändes ändå märkligt att se att av huset fanns inte ett spår. Allt var rivet och borta och naturen håller på att ta över igen. Ingen kamin. Inga blåa pinnstolar och blå köksoffa med rutigt överdrag. Inget rött hus. No nothing, helt enkelt.

Loppan var inte ett dugg nostalgisk utan hade pin livat och fräste fram bland torra löv så att det sprutade natur omkring henne.

Så småningom knallade vi bort till dammen där vi konstaterade att det nog försvunnit ytterligare lite från fördämningen och det är väl kanske inte så märkligt med tanke på hur mycket vatten som fräste fram.

- Ta en bild på oss vid dammen, befallde jag sonen för det kunde ju vara roligt att ha ett nytt foto därifrån - förra gången var jag ju uppemot 25 år yngre. Maken också. Det hör liksom ihop. Jag tog ett foto av sonen och svärdottern också, rätt ska ju ändå vara rätt. Och rätt vad det är, så är de också 25 år äldre, det går fort det där.

Sen traskade vi vidare. Vi letade lite efter svamp också, men det var rätt magert på den fronten. Den enda som hittade något var svärdottern som hittade några taggsvampar (som jag inte ens visste att det fanns). Däremot hittade vi ett litet troll som satt där på Virse Hatt och undrade varför vi var ute i det regn som då började hälla ner igen? Det undrade faktiskt vi också, så då åkte vi hem.