Också kom hösten

 Det är väl inte orimligt, nu när det varit höstdagjämning och allt. Hösten brukar ju komma där någongång efter sommaren, men man har väl vaggats in i en tro att det där soliga, ljumma skulle vara för evigt. I alla fall ett tag till. SMHI, däremot, visste bättre. Med illa dold belåtenhet utlovade de regn i massor, och i all synnerhet från fredag förmiddag. Och maken och jag, vi skulle ju spela golf - med de nya klubborna! - just på fredag morgon kl 09.20. Och då kan det ju inte regna, det borde till och med SMHI begripa. Men man vet ju hur det är, det ändrar sig från dag till dag och timme till timme, och inte ens när det är IRL kan man lita riktigt på våra väderleksrapportörer. Så trots att de till slut ansåg att regnet, det skulle inte anlända förrän något senare på fredagen så var det ändå med viss bävan vi åkte ut till golfklubben. Utan regnjackor. Hade de nu sagt att det inte skulle regna, ja då fick de väl hålla sig till det? När vi kom fram regnade det. Men inte så värst och bara lite då och då, och vem bryr sig egentligen om det när man har nya fina blanka klubbor? Klubbor som liksom slår längre än vad man tror att man är mäktig? Och visst missade jag lite då och då, och spred bollen åt höger och vänster lite då och då, och det kan väl ha blivit en eller annan topp eller duff - men emellanåt stod jag också och hoppade jämfota och jublade "såg du! Vilket slag! Jag skiter i om den går i bunkern, så fint slag!". Och jaja, puttningen kunde väl varit bättre och man såg nog att Loppan emellanåt slog sig i andanom för pannan, men roligt hade vi och särskilt blöta blev vi trots allt inte.

Det är ju inte så att proffsen behöver darra i knävecken och se konkurrensen hårdna på tourerna, men när man är en lagom tjock (nåja) och lagom gammal och genomklok (och inte alls blygsam) tant, ja då blir man så nöjd, så nöjd. Sen åkte vi hem och sen kom regnet och det bara hällde ner. Men då gjorde det ju inget utan vi hade en lugn eftermiddag och lagade mat och dottern kom på kvällsmat. 

Hon skulle sedan ägna helgen åt ett sy-LAN. "vadåförnåt, va' e' de'??" undrade maken och såg ut som ett frågetecken. - Man träffas ett gäng och har med sig massor av symaskiner och syr så att nålarna glöder! svarade dottern och såg lite lätt exalterad ut. Maken blir inte så exalterad av symaskiner, men förstod att detta var något bra, i stil med att titta på OS, eller fördjupa sig i en eller annan arkeologisk spetsfundighet så han nickade då förstående.

Dottern har bara en symaskin och då slog samvetet mig lite - jag fick ju en så fin overlock när jag fyllde 60 av barn och svärbarn och nu tänkte jag att hon kunde ju få låna den ett tag, eftersom det just nu är mest knyppelpinnar som viner genom luften här hemma. - jag är lite rädd för en overlock, sa dottern och såg ivrig men lite osäker ut. Med all rätt - att trä en overlock är ett kraftprov som kräver massor av svordomar, slitna hårtestar, utrop i stil med "vad är det för j-"!#! instruktion?!, och ett ihärdigt googlande. Dottern är dock mycket mer systematisk och grundlig än hennes ömma moder, så jag sa uppmuntrande att det kommer att gå så bra, och förresten så är den ju trädd. - Klart du får låna den, sa jag, - my precciousss  väste jag sedan, som vore jag Gollum. Förutom att Gollum är skallig och smal och kan krypa runt på sina knän. Det kan inte jag. Så idag har jag kört hem overlocken till dottern och  hoppas att de får en rolig tid ihop. När Loppan och jag gått eftermiddagspromenad åkte vi hem igen och sov i fåtöljen stickade en stund.

I ugnen står en lammgryta och lagar sig, tänk vad det är praktiskt med lergryta! Och medan grytan lagar sig, ja då har Loppan och jag dragkamp med en liten gris. Fast nu är det ju så att Loppan blir tveksam när mobilen kommer fram, så hon ser mest tveksam ut. Tro mig - den grisen fick vad den tålde!

Ute är det lite mulet och småkallt men inne, där luktar det gott och snart blir det nog ett glas vin. Jag närmar mig slutet av den sista övningsspetsen och sen ska jag nog knyppla mig ett får. Eller tre. Ja, jag får se. Det där med höst, det är inte så dumt ändå.

Självhushållning, natursvärmerier också lite artistiska sysselsättningar

 Jahaja, nu har man nått det där stadiet som man fnissade lite åt när man var yngre; alla pensionärer (som på den tiden var uråldriga) som hade så fulla scheman och som var så upptagna jämt. Själv råddade man med jobb och barn och aktiviteter och häst och läxläsning och hus och trädgård och tvätt och och och... och man tänkte att hur kan man vara så upptagen när man bara har sig själv att ta hand om (och en make, för all del. För att inte tala om hund)?! Men så är det. Dagarna fylls. Inte av svampplockning, nej det har vi inte haft tid med. Känns ju också sådär effektivt att ränna runt i några timmar och komma hem med två kantareller och två soppar. Man vill ju ändå vara lite självhushållande, så då köpte vi väl ett lamm. Inte ett levande, även om säkert Loppan hade tyckt det varit roligt, utan ett som var ganska så ex-lamm, så att säga. Sen la vi ett antal timmar på att stycka och paketera, så nu är frysen full. Där fanns ju kapacitet eftersom den inte är full av svamp, menar jag. Nu ska man ju inte tro att vi styckade helt själva, då hade det nog inte blivit så mycket mer än färs tror jag, men vi har ju jägarkompisar som hjälpte oss, så det blev både filéer, lammracks och stekar.

Så det har vi gjort i veckan. Och spelat lite golf så att man blev rätt trött i knäet men mild och blid i själen, jo för maken har synnerligen generöst överöst mig med golfklubbor, ja bildligt talat alltså, annars hade jag ju fått bulor i huvudet och fått knotigt huvud också och inte bara knotiga knän. Bag och skor fick jag också, så att jag nu inte spelar som en gud, det beror i alla fall inte på utrustningen. Innan dess spelade jag med sonens juniorklubbor, och det var ju ett tag sedan han var junior kan man ju säga. Det finns ingen bild på detta, för det glömdes bort i hastigheten, men det kan ju komma framöver, man vill lju gärna ha en bild på klubborna  medan de är alldeles nya och blanka och ser ut som att de kommer att leverera par och birdies på löpande band.

Lite oväntat (men mycket kärt) besök har vi ju också fått. Då dricker man inte Gevalias, nej då äter man mjuk chokladkaka och sen pysslar man så att vattenfärgen flödar och pärlorna poppar som popcorn och kreativiteten sprutar som en vulkan. När jag nu hade alla flickorna samlade så tänkte jag att "nu tar jag en fin gruppbild, ja minsann, det gör jag". Fast att få alla att titta åt rätt håll på en och samma gång, det kräver en bättre domptör än undertecknad, och Pyret slog sig för pannan, hur kunde mormor tro att detta skulle gå? Men sen blev det en fin bild i alla fall på alla flickor, två- såväl som fyrbenta.

Och solen, den skiner så då måste man ju ut i naturen! Vem vet, rätt som det är viner novemberstormarna kring öronen och då kanske man inte studsar ut så där lättvindigt. Alltså tog syrran och jag med oss vovvarna och rände runt på mossen. Vissa åt gräs och andra stod och insöp solen och utsikten och tyckte att livet, det är ändå en fin manick!

När jag ser på fotot så ser det ut som att Loppan tappat ett öra i vinddraget när hon for fram - men jag lovar, det finns kvar. Sen åkte vi hem till syrran och drack kaffe och sen åkte Loppan och jag hem till husse som satt och pysslade med sina vykort och som tittade upp förstrött och sa att "där är ni ju!" som om han gjort en stor upptäckt. Jag sa att vi fikat hos syrran men att han ju säkert varit kapabel att fixa sig en kopp kaffe själv. Maken såg då lite vemodig ut och svarade att det hade visst fallerat, det där med kaffekokningen. Ingen behöver dock vara orolig över att maken skulle drabbas av koffeinbrist, självklart löpte jag ut i köket och tryckte på knappen och fixade lite kaffe till honom. Hur skulle han klara sig utan mig, det kan man undra?

Tja, det är väl lite det som hänt i veckan. Lite simning, lite stickning, lite knyppling och en himla massa hundpromenader. Undra på att man har fullt upp!

Jahaja. Och en överraskning på det.

 Min egen korrekturläsare som ibland kan vara onödigt petimetrig läste föregående inlägg och studsade till inte mindre än två gånger - uppenbarligen for jag med fake news so att det tjongade om det. Okej, okej, alltså. Vi var inte i Hvidstrup och åt. Vi var i Hvidsten. Spela roll, typ. Joföralldel om du bor där så kan det väl vara bra att hålla reda på, men annars? Och; vi köpte inte Gammeldansk utan Jägermeister. Fast jag tycker ju att Gammeldansk låter lite roligare, men förallandelar, ska det vara rätt, så ska det. Uppenbarligen.

Men låt oss alltså gå vidare till andra saker; idag har det var lite försenat födelsedagsfirande här! Jag överöstes med fina presenter och vi åt lunch och sen åt vi tårta. Jag fick vederhäftig hjälp med att dekorera tårtan och sen med att blåsa ut ljusen. Så himla bra!

Grynet lämnade över ett mycket fint paket som hon packat in i Paw Patrol-papper, och finare än så, ja det blir det ju inte.

 - Det är en liten strykbräda mormor, sa hon. När hennes mamma viskade att man brukar ju inte tala om vad som finns inne i paketen så tittade hon på mig och sa 

- det kanske inte är en liten strykbräda, mormor.

Jag blev alltså väldigt överraskad när jag öppnade paketet!  Överraskad och mycket nöjd, för det är så bra att ha en sån där liten bräda när man ska stryka pilliga saker.

Sen åt vi, som sagt, och skickade hem lite tårta till pappa och Pyret som oturligt nog var lite förkyld och inte kunde komma, men jag fick fin gratulationshälsning digitalt.

Syrran och Halmstadborna presentade mig också på ett synnerligen generöst sätt, så nu känner jag mig så genomfirad att det är en fröjd åt det!

Och nu blir det snart kvällskaffe och sen blir det en tidig kväll - de nya studenterna firade i natt som om det inte fanns en morgondag, så sömnen blev kanske något avbruten innan man petade in öronpropparna. Idag har det dock varit alldeles väldigt lugnt i kvarteret, man har bara sett resterna efter firandet. Att städa upp efter sig ingår tydligen inte i nyblivna studenters världsbild.

Att tampas med elementens raseri

 Maken, syrran och jag bokade i februari en resa till Skagen nu i september. Före Corona. Och i takt med att alla andra resor ställts in så har man lite resignerat tänkt att nähä, det blir nog inget av med det. Danskarna släppte ingen j-vel över bron, i alla fall inte någon med svenskt pass. Men så blev vi helt plötsligt ändå välkomna! Iförda ljusblå munskydd, men det kan väl vara ett billigt pris för att få smälla i sig sill och fisk i långa banor? Klockan fyra gick vi upp för att ta färjan från Halmstad till Grenå. Klockan fyra, det är verkligen stupid o'clock - men vi kom upp och maken transporterade oss genom hällregn till båten.

I solsken körde vi sedan i land i Danmark och då var man lätt hungrig efter den ohyggligt tidiga morgonen. - Jag vill äta på en riktig gammal kro, sa maken och syrran och jag höll med. Och efter att ha kört lite hit och dit, så kom vi verkligen till Hvidstrup kro som såg ut som den skulle, med halmtak, korsvirke och knökfullt med smörrebröd. Det satte liksom tonen för resten av resan kan man säga.

Styrkta till kropp och själ fortsatte vi sedan resan. Ända längst upp på Jyllands nordligaste tipp skulle vi ju. Ju längre vi körde, ju kargare och med hedlikt blev landskapet och jag som hyser en orimlig svaghet för sådan natur blev lyckligare för varje mil. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Skagen där vi bokat rum på Skagen Hotel.

Visst är det trevlig att bo i något som mest ser ut som en bröllopsbakelse? Nu var vi ju nära havet, och sjön, den suger, det vet ju alla. Så det var dags att leta efter en restaurang. I all synnerhet som ingen av oss är direkt purunga längre och vi kände att en tidig kväll, det vore nog klokt.

Vi hamnade på fiskrestaurang - och med tanke på hur mycket sill och fisk vi petade i oss under resan borde våra respektive IQ:n närmast slå i taket. Något man också kunde slå i, var huvudet i dörren. Den var 1,56 hög så till och med jag fick huka mig. Inte mycket, det påstår jag inte, men i alla fall. Det är inte ofta man får känna sig för lång.

Sen var klockan nio och då var det ju verkligen hög tid att traska tillbaka och sova, mer nattsudd än så orkade man minsann inte med - och dagen därpå hade vi fullt schema!

Vi vaknade till hällregn, men inte lät vi oss slås ned av det - nänä, vi hade ju läst väderleksrapporten som sa att på eftermiddagen, då skulle solen skina! Så därför ägnade vi förmiddagen åt kultur, är man i Skagen vore det ju fånigt att inte gå och titta på Skagenmålarna. Okej, vi köpte lite Gammaldansk och Dr. Nielsen också, och det är ju förvisso sprit (eller spirituosa om man vill låta lite mer gammaldags) men nog låter det lite kulturellt ändå? Inte direkt som Explorer.

Tro det eller ej, men sen var vi hungriga igen! Och då var det ju tur att vi bokat bord på Bröndums och efter det, ja då var vi verkligen inte hungriga längre. Syrran hade längtat efter kransekage så det beställde hon till kaffet och maken hängde på. Själv avstod jag - men jag fick kransekage i alla fall, för de kakor som kom in var inga såna där små eleganta munsbitar som knappt märks när man stoppar dem i munnen. Syrran bleknade lite vid åsynen och väste till mig att här fick jag minsann hjälpa till - och det gjorde jag så gärna.  I all synnerhet som jag visste att vi skulle kunna motionera kranskekagen sen.

Jo för då skulle vi ju ut på  Grenen (även om jag ville envisas med att kalla den Gaffeln. Gren. Gaffel. Varför inte Skeden?). Och då sken solen! Och då blåste vinden, närmare bestämt i över 20 sekundmeter. Friskt, kan man säga. Ute på redden låg båtarna i rad och det gungade säkert en del tänker jag.

Vilken fantastisk promenad. Maken fotograferade syrran och mig när vi promenerade längs stranden som vore vi Anna Ancher och Marie Kröyer  - helt likt blev det nog inte? Vi tog av oss skorna och gick i vattenkanten, om man nu kommer till det ställe där Skagerack och Kattegatt möts, så ska man väl känna det med hjäjp av alla sensoriska hjälpmedel. Gratis peeling fick man minsann också, när vinden piskade sanden mot ens bara ben. Så där fick vi motionerat ner en eller annan kransekage.

På kvällen var vi fortfarande så mätta och trötta efter eftermiddagens motion att vi bara orkade dricka Aperol Sprits och äta lite nachos - inte minsta lilla fisk faktiskt. 

Dagen därpå var det dags att styra kosan mot Sverige igen, men några punkter stod på programmet - först stannade vi till vid "den tilsandede kirke". Jag hade föreställt mig något i likhet med Atlantis, att man skulle gå där och veta att långt under ytan låg en hel kyrka där ingen satt sin fot på hundratals år. Hade jag läst på så hade jag vetat att så inte var fallet. Förvisso blåste sanden så mycket att man la ner kyrkan efter rätt många hundra år, men man rev rätt mycket av själva långhuset och det är bara tornet som står kvar. Lite fusk tycker jag nog ändå - fast rätt fint ändå. Även om  mina fantasier om stilla och tysta rum långt under marken fick sig en törn.

Sen körde vi inom Århus och besökte den Gamle By - och det är ett rätt fantastisk ställe! Vi åt frokost på Gästgifvaregården, vi strosade i 1700-talskvarter, vi fnissade igenkännande i kvarteren från 70-talet där mycket av inredningen väckte gamla minnen. Det är väldigt roligt med ett sånt här ställe som även dokumenterar den modernare historien, ja om man nu kan kalla 1970-talet för modernt. Det kan man, i alla fall om man talar med maken som tycker att 1800-talskyrkor är sorgligt moderna.

Men sen åkte vi hem, över Stora Bält och Öresundsbron och sen var vi hemma igen. Det är fantastiskt vad bara några få dagar borta kan ge en mycket! Många roliga minnen, många intryck och massor av god mat.

Det blev inte så mycket handlat, men jag köpte mig i alla fall en  handsvarvad kakform i den Gamle By - så den måste ju invigas. Loppan är hämtad, kakor är bakade och snart blir det boeuf bourguignon. Inte dumt alls!

 

Att hitta ett nytt paradis

 

Varje år brukar vi ha tjejträff i Haväng, en  underbar plats på jorden. "Tjej" ska man se som ett mycket vitt begrepp, måhända är det lite mer artros, hängslams och rynkor än när vi var 16 - men lika roligt har vi. I år träffades vi dock på ett annat ställe, nämligen i Backaryd. Någonstans lite uppåt höger i Sverige. Loppan följde med, så fort hon fick klart för sig att jag skulle ut i skogen så planterade hon sig på rumpan på min fot och vägrade flytta sig förrän jag sagt att ok, du får följa med! Till ett litet rött hus med vita knutar skulle vi. Nuförtiden litar man  ju vare sig på sig själv eller kartböcker, utan man knappar in destinationen i sin gps. Jag får säga att hon skötte sig rätt bra, det vara bara en gång hon plötsligt röt till mitt ute på E22:an "vänd om möjligt om och kör tillbaka". Men nänä, den lätte gick vi inte på Loppan och jag. Skulle vi kört tillbaka så hade vi ju kommit hem och fått äta falukorv med potatis och purjolök, i stället för en trerätters ute i skogen. "Skulle inte tro det, va!" svarade vi alltså gps-damen och fräste vidare. Mot slutet ville damen ha in oss på en smal skogsväg som mycket naturskönt slingrade sig fram. Naturskönt och mycket smalt. Jag hann tänka en liten tanke att detta kunde vara fel... men det var det inte! Rätt vad det var, var vi framme, hoppade ur bilen och Loppan rände iväg och tjoade "vi är här nu!!" som om någon skulle missat det.

Vi följde ett gammalt och väl beprövat recept; lunch, vin, skål för absent friend, promenad och selfie som skickades till den absenta frienden. Solen? Ja den sken förstås! Ibland regnade det lite, men det var liksom inte på allvar, och då kunde man alltid knalla in och dricka sitt vin inomhus en stund.

Även om det inte regnade på oss på promenaden så kunde man bli blöt ändå, om man ville. Vi traskade in på en liten skogsstig och rätt vad det var kom vi fram till en liten sjö, det såg ut som om Emil i Lönneberga skulle komma löpandes när som helst för ett kvällsdopp med Alfred - men den enda som badade var faktiskt Kristina som hade baddräkt med sig. - Hon badar! utropade Loppan förbluffat, och höll sig på säkert avstånd från vattnet, för det var ganska djupt. Det såg dock väldigt skönt ut och jag önskade nog att jag själv tagit med en baddräkt. Kristina tyckte dock att man kunde ju bada näck om man ville, men man vill ju inte chocka den lokala älgstammen, så det blev inget av med det. Loppan blev så tagen av tanken på detta att hon gömde huvudet i eldstaden. Omutifall att, alltså.

Sen knallade vi tillbaka och åt toast med tonfiskröra, kycklinggryta med svamp och som dessert körsbärskompott med citronricottakräm och smörsteka mandlar som jag lagade. I kompotten skulle man ha mortlade kardemummakärnor. - Har du en mortel? undrade jag, men Kristina hade inte det, utan hon anammade Cajsa Wargs motto om att taga vad man haver så hon langade fram en hammare. Gick precis lika bra! Faktiskt kanske ännu bättre om man burit på några inre aggressioner, vilket jag i och för sig inte gjorde. Man blir väldigt mild och blid till sinnes av att ha tjejträff nämligen.

I en mycket rimlig tid (man blir klokare med åren, uppenbarligen) ramlade vi sedan i säng. Åse, Loppan och jag sov i "Ladan", komplett med en vacker utsikt över ett kallblod. Där sov vi väldigt gott, även om Loppan snodde åt sig en orättvist stor del av sängen.

På morgonen sken solen igen, såklart. Loppan och jag traskade ut på en promenad och vi såg älvorna som dansade på ängen, eller om det kan ha varit morgondimman? Om det var älvor, så skingrades de nog när Loppan dundrade fram. För att vara en sån liten raggfia så låter det ganska mycket om henne där hon drar fram, hon är inte så graciös min vovve. Men det hon brister i elegans vinner hon i gullighet och det är ju minst lika bra tycker jag.

Sen gick vi tillbaka till alla de andra, Åse, Kristina, Karin och Pia - där åt vi en stadig frukost! Man får aptit av att ränna runt i skogen, så är det - också är det ju så gott när man serveras ägg, fruktsallad, gott bröd och goda pålägg. Loppan ville också ha, lät hon påtala, men ibland lyckas matte ändå hålla på ett visst mått av uppfostran så hon fick inget. Då, i alla fall.

Sen skingrades vi för vinden - vissa åkte hit, medan andra åkte dit. En sån trevlig helg! Och inte visste jag att det var så bedårande vackert, där snett uppåt höger.