Jahaja, nu har man nått det där stadiet som man fnissade lite åt när man var yngre; alla pensionärer (som på den tiden var uråldriga) som hade så fulla scheman och som var så upptagna jämt. Själv råddade man med jobb och barn och aktiviteter och häst och läxläsning och hus och trädgård och tvätt och och och... och man tänkte att hur kan man vara så upptagen när man bara har sig själv att ta hand om (och en make, för all del. För att inte tala om hund)?! Men så är det. Dagarna fylls. Inte av svampplockning, nej det har vi inte haft tid med. Känns ju också sådär effektivt att ränna runt i några timmar och komma hem med två kantareller och två soppar. Man vill ju ändå vara lite självhushållande, så då köpte vi väl ett lamm. Inte ett levande, även om säkert Loppan hade tyckt det varit roligt, utan ett som var ganska så ex-lamm, så att säga. Sen la vi ett antal timmar på att stycka och paketera, så nu är frysen full. Där fanns ju kapacitet eftersom den inte är full av svamp, menar jag. Nu ska man ju inte tro att vi styckade helt själva, då hade det nog inte blivit så mycket mer än färs tror jag, men vi har ju jägarkompisar som hjälpte oss, så det blev både filéer, lammracks och stekar.
Så det har vi gjort i veckan. Och spelat lite golf så att man blev rätt trött i knäet men mild och blid i själen, jo för maken har synnerligen generöst överöst mig med golfklubbor, ja bildligt talat alltså, annars hade jag ju fått bulor i huvudet och fått knotigt huvud också och inte bara knotiga knän. Bag och skor fick jag också, så att jag nu inte spelar som en gud, det beror i alla fall inte på utrustningen. Innan dess spelade jag med sonens juniorklubbor, och det var ju ett tag sedan han var junior kan man ju säga. Det finns ingen bild på detta, för det glömdes bort i hastigheten, men det kan ju komma framöver, man vill lju gärna ha en bild på klubborna medan de är alldeles nya och blanka och ser ut som att de kommer att leverera par och birdies på löpande band.
Lite oväntat (men mycket kärt) besök har vi ju också fått. Då dricker man inte Gevalias, nej då äter man mjuk chokladkaka och sen pysslar man så att vattenfärgen flödar och pärlorna poppar som popcorn och kreativiteten sprutar som en vulkan. När jag nu hade alla flickorna samlade så tänkte jag att "nu tar jag en fin gruppbild, ja minsann, det gör jag". Fast att få alla att titta åt rätt håll på en och samma gång, det kräver en bättre domptör än undertecknad, och Pyret slog sig för pannan, hur kunde mormor tro att detta skulle gå? Men sen blev det en fin bild i alla fall på alla flickor, två- såväl som fyrbenta.
Och solen, den skiner så då måste man ju ut i naturen! Vem vet, rätt som det är viner novemberstormarna kring öronen och då kanske man inte studsar ut så där lättvindigt. Alltså tog syrran och jag med oss vovvarna och rände runt på mossen. Vissa åt gräs och andra stod och insöp solen och utsikten och tyckte att livet, det är ändå en fin manick!
När jag ser på fotot så ser det ut som att Loppan tappat ett öra i vinddraget när hon for fram - men jag lovar, det finns kvar. Sen åkte vi hem till syrran och drack kaffe och sen åkte Loppan och jag hem till husse som satt och pysslade med sina vykort och som tittade upp förstrött och sa att "där är ni ju!" som om han gjort en stor upptäckt. Jag sa att vi fikat hos syrran men att han ju säkert varit kapabel att fixa sig en kopp kaffe själv. Maken såg då lite vemodig ut och svarade att det hade visst fallerat, det där med kaffekokningen. Ingen behöver dock vara orolig över att maken skulle drabbas av koffeinbrist, självklart löpte jag ut i köket och tryckte på knappen och fixade lite kaffe till honom. Hur skulle han klara sig utan mig, det kan man undra?
Tja, det är väl lite det som hänt i veckan. Lite simning, lite stickning, lite knyppling och en himla massa hundpromenader. Undra på att man har fullt upp!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.