Upploppet

 Nu känner man sig som en galopphäst på upploppet, man vill bara ta bettet mellan tänderna och dra iväg i högsta fart mot målet! Ja om man nu bortser från att man vare sig är fyrbent, inte har minsta böjelse för att springa fort och är rädd om sina gaddar och inte vill ha något bett i munnen. Men bildligt talat alltså! Målet? Ja det är ju att få börja dra igång lite med julpyntandet. Märkligt vad det här med corona kan få en att bli en glitternörd av rang. Jag har inte börjat spela julmusik. Än. Igår försökte jag få maken att tycka att det vore en god idé med att se the Holiday, eftersom det är en sån julfilm, framförallt den lilla engelska stugan som i mitt tycke spelar huvudrollen i filmen. Okej, en av huvudrollerna, Jude Law kan få den andra. Maken stretade dock emot. Det blev en gammal James Bond med Sean Connery, och föralldel nog kan jag vila blickarna på herr Connerys hårprydda bringa anno 1963.

Jag småstartade ju lite med en ljusslinga i söndags, och en utomhusslinga, det är ju helt legitimt även före december. Och idag kan det väl hända att det dök upp en krans på dörren... nu är det ju nästan 1:e advent och man kan behöva trösta sig lite för att det inte blev något av med att åka ut till Solnäs gård och göra kransar där i goda vänners lag. Nej, i år tog jag Loppan och gick ner på torget och köpte en krans där. Det går ju det med, även om det kanske inte är lika mysigt. Men nu hänger den där och den niger inte och säger att nu är det vår - för det vore ju en evig lögn. Men så är det ju inte en blåsippa heller. Den hänger där och säger att nu lackar det mot jul, det gör den.

En eller annan hyacint har också kommit på plats. Den skarpsynte skådar även en liten domherre och en svamp - men sen är det stopp! Nu blir det inget förrän adventsljusstakarna åker upp imorgon kväll. Man är väl en kvinna med principer!

Det är alldeles mörkt ute och man lockas nästan att tro att det är kväll och dags att börja med maten, fast det får nog vänta ett tag. Ikväll blir det ugnsbakad lax med kantarellsås och till det blir det vin. En trogen läsare av bloggen tänker väl då att ja-va'-e'-de'-med-de'-då? Jag har nog nämnt ett eller annat vinglas genom åren, men nu har faktiskt maken och jag varit väldigt återhållsamma några veckor. Man måste ju justera midjemåttet lite så att man fixar julmaten. Men ikväll blir det vin, och då ville vi dricka rött. Man kan dricka rött till fisk (ja herregud, vi lever väl inte i en totalitär stat, så man kan dricka vilken färg man vill om så vore, hellilagrönt till exempel), men enligt alla makens vinböcker ska det vara vitt till fet fisk. Trots att han bläddrade igenom alla böcker i hopp om att hitta en fritänkare. Men nix. "Vitt!" utropade de alla unisont och bestämt. - Jag kollar vad de säger om kantareller, sa maken då som inte ger sig så lätt. Vinböckerna hånflinade lite och påtalade att även kantareller trivs i vitt vins lag. Jaja, en vit bourgogne kan väl slinka ner den också.

För övrigt har Loppan och jag tränat lite på att stänga kökslådor. Inom parantes sagt tror jag att maken tycker att det vore bättre om undertecknad tränade på att stänga såväl kökslådor som dito - skåp. Det är genetiskt! utropar jag då, vare sig min mamma, syrran, dottern eller jag är några köksluckestängarfascister. Maken är av en annan genpol.  Nu tappade jag visst tråden här, så lätt hänt! Loppan har kommit så långt att hon begriper att hon ska putta med nosen på lådan och då klickas det och det ramlar en godis över henne. En mycket bra grej, tänker Loppan. Men så helt plötsligt fallerar godisutdelaren och står bara och väntar?! Vadnudå?!! tänker då Loppan och viftar på svansen för att på så sätt se så gullig ut att matte slänger godisar över henne. Till slut blir hon så frustrerad och puttar till lådan med lite kraft så den rör sig - och si på fan! (höll jag på att skriva, eller vänta nu, det gjorde jag ju) då kom det en godis från ovan. Längre än så har vi inte kommit. Loppan fattar ännu inte vad som förväntas, men det gör inget, då har vi lite att träna på.

Det börjar närma sig

 Jag har ju på gamla dagar blivit väldigt mycket mer relaxad i min inställning till julpyntande - vill man börja tidigt så gör man det, vill man inte så slipper man. Var och en får bli lycklig på sin fason tänker jag välvilligt. Man kan väl få njuta av ljus och förberedelser hela december om man vill. I år känns det som om man vill gå inför julförberedelserna maximalt, ut med spärrarna och go crazy! När allt annat är nerstängt så vill man åtminstone ha hela hemmet tindrande så att ögonen nästan går i kors. Ungefär som han den där pianisten Liberace i julpyntformat. More is more and less is a bore känns som att det kommer vara ett lagom tema. Jag försöker ju ändå bita ihop och hålla mig tills 1:e advent, nästa helg. "Snart..." säger jag till mig själv och håller självbehärskningen i strama tyglar. Idag gick det ändå inte riktigt, en ljusslinga fick åka upp på balkongen. Och en ljusslinga ute, det måste ju ändå vara legitimt? Ryktet säger att svärdottern redan klämt upp fyra ljusslingor i trädgården och då måtte väl en enda på balkongen vara helt ok?

Vi har en väldigt liten balkong, ca 1.10 x 2 meter - så varför jag köpte 9 meter ljusslinga vet jag inte riktigt? Men balkongen åker ner i januari och sen ska det bli nya och större balkonger så det blir nog bra ändå med en längre slinga. Det kommer inte att bli några jättebalkonger, det passar inte på ett 30-talshus, men lite mer sittvänliga - och lite mer nya, ibland kan det kännas lite nervöst att kliva ut på en 90-årig balkong där man inte vet hur fästena inne i väggen ser ut. 

Innan ljusslingan åkte upp var syrran och jag ute i Skrylle och tog en hundpromenad med kamouflagevovven. Det visade sig inte vara en alldeles originell idé, det vara rena lämmeltåget av folk som traskade runt i skogen. Kan det bara så att det där med covid-nedstängningar gör oss till ett alldeles väldigt hurtfriskt folk? Syrran, Loppan och jag vek dock av från allfartsvägarna och kunde traska fram lite mer ostört och då fick Loppan gå lös, vilket strängt talat nog inte är direkt tillåtet där. Men hon håller sig till oss och jagar inte så jag tycker att jag kan tillåta mig (och henne) denna civila olydnad. Uppenbarligen tyckte ordningsmakten annorlunda för rätt vad det var dånade det polishelikotrar över huvudet. Eller, för att inte överdriva, helikopter. I singular. Och när vi vek runt ett hörn stod det två polisbilar och lastade ut polishundar, och jag hann tänka att är det inte lite väl överdrivet - fast det var inte oss och vår civila olydnad de var efter förstod man när de bara drog iväg in i skogen. Efter vad, undrar man nyfiket. 

Vi har varit ute i naturen en del denna vecka, Loppan och jag. I onsdags var vi till exempel vid Övedskloster med syrran och där inhandlade jag en styck snögubbe. Ja inte i snö, herregud, en sån hade väl aldrig hållit sig, nej en i plysch är det. Loppan kastade längtansfulla blickar på snögubben, men jag känner att om den ska få ett långt och lyckligt liv bör det vara utom räckhåll för Loppans gaddar. Loppan bekantade sig dock med en plyschälg som stod på golvet och när älgen då rörde på sig gömde sig min modiga hund bakom mina ben. Jaja, älgar kan vara farliga djur, det har man ju hört.

Sen lämnade vi älgar och snögubbar åt sitt öde och körde ner till sjön och där kunde man springa så man blev rent suddig. Det var en sån där grå dag som ändå känns rätt mysig på något sätt och det blåste rätt bra så att vågorna rullade in. Syrran och jag sprang inte så mycket men vi plockade lite kottar till eventuella julprojekt. Var och en blir, som tidigare sagts, lycklig på sin fason.

Vi har också varit ute och traskat runt med Susanne och labbe-Lisa och när vi traskade över Revinge hed fick Loppan för sig att bekanta sig närmare med en tjur som stod där och rände iväg för att morsa på den. Det tyckte jag var en något dålig idé. Som tur var lyssnade hon (till slut) till mattes rop och vände och fräste tillbaka - lyckligtvis utan någon tjur i släptåg. Han höll dock ett vakande öga på oss när vi traskade vidare, medan jag höll förmaningstal för Loppan. Har hon glömt att hon inte när någon vallhund? Skallerormar är det ju hon ska ta, och lyckligtvis är sådana synnerligen sällsynt förekommande hos oss. Kreaturen som går lösa på Revinge hed ska hon lämna ifred, så det så.

Vi har också haft finbesök i helgen. Dottern och svärsonen behövde konsultera maken i någon fråga av torr karaktär, så Grynet och Pyret och jag drog oss ner i pysselrummet efter att ha klämt bulle och äpplesockerkaka. Där ritade vi och pärlade och målade och gjorde gemkedjor och rätt vad det var kom jag på att det var ju förfärligt länge sedan jag fick ta någon bild på dem. Då blev Pyret alldeles väldigt uppspelt och blev suddigare än en galopperande Loppa på stranden på de flesta bilderna och Grynet blev lite generad och ville inte direkt - och slipper man så klart.

Mellan utfärderna ut i spenaten tar vi våra promenader i Botan och spanar efter ekorrar, Loppan lever ständigt på hoppet att en vacker dag så kommer hon att få tag i en sån där liten rackare. Jag tror dock att om hon inte lär sig att klättra i träd så kommer ekorrarna nog att kunna känna sig helt säkra, maken till akrobater när de kastar sig mellan trädkronorna får man leta efter.

Nu, nu är det bara en vecka kvar till 1:e advent - och då blir det helt legitimt att baka saffransbullar och ösa fram adventsljusstakarna för att sen bara fylla på ända fram till jul. Jag är peppad!

 

Ett stort tomrum

Precis som för mig så började syrrans karriär som hundägare ganska sent i livet - men den kom ju ändå igång, och vilken rivstart den fick! Lilla vackra Zoya studsade in i våra liv 2011.Huliganen fick en liten kusin som var en Fin Dam och så långt ifrån huligan som tänkas kan, men som passade så väldigt väl in i familjen! Knappt en tvärhand hög, liten och späd och med de fransigaste öron och vackraste ögon som tänkas kan. Eftersom vi på den tiden alla tillhörde det arbetande folket, fast maken mest arbetade hemifrån, så fick vi vara dagmatte åt denna lilla dam och det tyckte Huliganen var en avgjord förbättring av tillvaron!

Vi rände Skåne runt och skuttade upp på stenar och luktade på blommorna gräset, likt en mycket liten och sötare tjuren Ferdinand. Zoya var vänlig och blid, möjligen förutom när hon löpte och Huliganen tvinnade på de imaginära mustascherna och undrade om de skulle gå hem till honom och titta på etsningar? - då sattes han på plats med besked! Hon fick en kull till, med världens sötaste valpar och dessa uppfostrades också med kärlek men med tydlighet. Jag tror fler föräldrar hade behövt vara som Zoya faktiskt.

Sen försvann Huliganen, innerligt saknad, och lilla Loppan gjorde entré. Ett avgjort nerköp tyckte Zoya, men med tiden kunde även denna studsiga valp accepteras och vi fortsatte våra promenader tillsammans. Man kan kanske tro att en sån liten gracil hund inte orkar så mycket, men då känner man inte papillonen - där kan man verkligen tala om en tuff brud i lyxförpackning!

Så småningom blev Zoya lite mer grå om nosen och hörseln försvann mer och mer - men vem behöver höra när man har en utmärkt nos? Och det hade verkligen Zoya som så sent som förra måndagen var en av endast två hundar som på avslutningen på kursen i nosework lyckades hitta alla de utplacerade dofterna - 15 år gammal! 

Sen kom den där dagen som alla hundägare fasar för, och som är priset man får betala för att få ha sin fantastiska lilla vän. Det är det mest hjärtslitande man kan gå igenom, men när sorgen så småningom bedarrar så har man många års fantastiska minnen. Så tre kilo lämnar ett gigantiskt tomrum efter sig. Men tänk ändå vilken tur att syrran tog chansen när hon fick möjlighet att välkomna Zoya i familjen!

Lilla Zoya - vi saknar dig alla! Men vi är så glada att vi fått ha dig i vår närhet.

 

Nu vill man ha det lite ombonat

 Nu när novembermörkret börjar falla så vill man liksom boa in sig. Det ska vara ombonat och mysigt, helst skulle man ju vilja ha en gigantisk öppen spis, gärna av engelsk-slotts-modell, där det brinner jättelika vedträn och där det ligger en hög med hundar som sover på den slitna, men makalöst dyra, äkta mattan framför den. Nu har man ju vare sig ett engelskt slott, en öppen spis eller en hög med hundar för den delen. En (1) hund, men av prima slag får jag ju ändå säga. Och då kan det ju faktiskt kvitta, det där med slott.

På dagarna vill man ju ändå vara ute och det är vi, Loppan och jag i sällskap med Susanne och labben Lisa. Då traskar vi runt i naturen och sen fikar vi med kaffe och hembakt, och det är en nog så viktig ingrediens i friluftslivet. Precis detta gjorde vi i fredags i höstsol och sen åkte vi hem, trötta och nöjda och vissa, som gjort en dubbel mollbergare rakt ner i en tämligen lerig göl fick duscha.

Nu är i alla fall sovrummet lite mer vinterbonat. Gardinerna är, efter sjuttielva mätningar, klara och jag tycker att det blev bra! Från att ha varit ett ljust och fint sommarsovrum blev det nu ett sånt där där man vill krypa ner i sängen med en ljudbok eller en fjollig julfilm på plattan (en svaghet jag har, som jag helst inte vill erkänna) innan man stämmer möte med Jon Blund. Eftersom jag drabbats av någon slags ordentlighetssyndrom på äldre dagar är de gamla gardinerna också tvättade och undanlagda för att tas fram till sommaren igen. I gamla dar hade jag skrynklat in dem i närmsta garderob och sedan letat ihärdigt efter dem innan de dykt upp i all sin skrynkliga och dammiga elegans. Man kan uppenbarligen lära gamla hundar sitta - och gamla tanter att inte trycka in saker i garderober. Åtminstone inte gardiner. Jag vill ju inte påstå att jag uppnått någon slags perfektion i den där ordentligheten.

När jag inte tvättar gardiner stickar jag små strumpor av restgarner med fleegle heel. Väldigt behändigt på ett sätt, för strumpan är klar när man maskat av vid tån, och man har inte kvar momentet med att pilla upp en instickad tråd och sticka en istickshäl, eller afterthought heel som vi trend-stickare säger. Och detta passar ju en sån som jag, som inte alltid har det bästa tålamodet. Å andra sidan är allt det där fleeglandet lite småpilligt, vilket ju inte heller direkt passar en otålig själ. Fast det blir ganska fint, så jag ger det nog några chanser till.

Jag har stickat färdigt min Kate cardigan också, OCH varit och köpt knappar till den. Dock är de inte isydda än, det finns ju gränser för hur ordentlig man orkar vara, så bildbevis på denna får vänta ett tag. Det är ju inte direkt vintergrader ute, så behovet av att klä sig i 2-trådigt rejält visjögarn är just nu inte så stort dessutom.

På söndag är det bara två veckor till advent, och då, då är det dags att börja förbereda julen!
 

Att tanka lite höstluft

 

Jag har i många år sagt att jag skulle vilja bo en natt på the Lodge, högt uppe på Romeleåsen - och det skulle vara på hösten, när träden sprakar i höstfärger. Och nu i höst, när det mesta ställts in och när man blir rent matt i knäna av allt tjafs kring presidentvalet i USA, ja då kändes det som inte bara något att se fram emot, utan rentav innerligt behöva.

Maken och jag packade således in oss och Loppan i bilen, medförande kläder med stretch i midjan då vi hört att köket skulle vara utmärkt. Ganska snart var vi framme!

Vi checkade in oss i en liten enskild "cabin" som det heter när man är ett New England-stylat hotell, eller "stuga" om man inte bryr sig så mycket om sånt. Okej, vi har kanske bott på lite mer hundvänliga ställen, såna där man öser hundgodisar över voffsen och de får vara med överallt, men vi har sällan bott på ett mer hundpromenadvänligt ställe. Alltså traskade vi ut i naturen, iförda präktiga skor (maken och jag) och pälstassar (Loppan).

Solen sken, och fåglarna kvittrade. Tror jag. Det kan ha dränkts i flåsandet när vi tog oss högt upp  där vi fick en betagande utsikt från åsen över nejden. Maken beundrade utsikten. Loppan stirrade hypnotiserande på mig och undrade om det var frolicdags? Klart det var! Dessa tillfällen inträffar ju med ganska stor regelbundenhet, så är det ju när man har en supergullig hund. Sen fick Loppan ta igen sig en stund i kabinen, medan maken och jag drog på oss morgonrockar och gick och spa:ade.

Vi plaskade runt som ystra tumlare och det var ganska skönt att glida runt i 38-gradigt (tror jag) vatten och njuta av utsikten. Det fanns en kallvattenspool också. Den provade vi inte, någon måtta får det väl ändå vara på hur mycket man ska plaska runt i det våta elementet. Sen gick vi in och relaxade. Det tycker jag man gör genom att sticka små strumpor med fleegle heel, maken genom att läsa Tage Erlanders memoarer. Jaja, smaken är olika, så är det ju. Avslappnade blev vi i alla fall, och det var ju ändå det som var meningen.

Sen fick det vara färdigspa:at. Loppan och jag skulle ut på promenad i skymningen, jo för det gällde ju att göra plats för middagen. Och den middagen, den gick inte av för hackor. På synnerligen coronasäkrat avstånd satt vi där i matsalen och serverades 4 olika rätter med två små "surprises" dessutom från köket, allt nersköljt med ljuvliga viner och serverat av en väldigt trevlig kypare. Jag skänkte mitt förutseende med det elastiska midjebandet en tacksamhetens tanke.

Sen var det dags att ramla i säng, fast klockan var synnerligen tidig. Någon (inte jag eller Loppan) hade suttit uppe hela natten före för att titta på presidentvalet, så då kan man bli lite småpömsig framåt klockan nio-halvtio sisådär. Faktiskt så pass trött att Loppan och jag fick gå på morgonpromenad själva (nähä?!), men det gjorde vi så gärna. Inte vill man ligga inne och tryna när naturen ser ut så här?

"Du och jag, Loppan" sa jag kärleksfullt till henne och hon lyckades på något sätt prångla till sig en hundgodis till. Jag tror hon är lite elastisk kring midjan, hon också.

Sen åkte vi hem. Mätta, nöjda och alldeles väldigt rena.