Så kom den!

 Den första vårdagen alltså. Vädret gjorde en sån där helomvändning och bestämde sig för att nästan hoppa över det där med vår och landa i sommar direkt - nåja, det lär väl bli en del vändningar framöver, men nu gällde det att utnyttja dagen till fullo! Och hur gör man det på bästa sätt? Självklart är ju en kardemummabulle och kaffe i det fria ett viktigt inslag. Alltså for vi ut i spenaten med Lisa och hennes matte och medan vovvarna badade och for runt som projektiler satt jag och Susanne i allsköns ro och fikade i solen. I normala fall går vi kanske lite längre, men nu är ju Susanne höftopererad och får ta det lite lugnare. Då är det bra med kardemummabulle, man ska inte underskatta deras helande inverkan.

Loppan passade också på att jobba lite på solbrännan inför beach-21. Vem vet om man stöter på någon tjusig raggig terrier?

Dagen tog ju inte slut med kardemummabulleutflykt, ånej! Maken och jag gjorde ett besök i lägenheten där jag till min oskrymtade belåtenhet såg att nu äntligen börjar det hända grejer - ja det har det väl i och för sig gjort hela tiden, men nu är det något man kan begripa sig på, som väggkakel till exempel. Visst, till och med jag förstår att det är bra med puts och fuktspärr och sånt - men i ärlighetens namn, ser det särskilt roligt ut?! Det kan också hända att jag råkade låsa in bilen i garaget i rena hastigheten, men det löste jag med ett samtal till Lunds nations akuttelefon, och eftersom jag dessförinnan lyckats göra en fabulös fantomparkering i en synnerligen trång ruta utan minsta missöden satte jag mig över denna förtretliga fadäs. I synnerhet som maken imponerat utbrast (när han skulle göra om samma manöver någon timme senare, ja inte inlåsandet såklart, utan fantomparkeringen) att "jag förstår inte hur du lyckades med detta". Det är nog enda gången som maken imponerats över min parkeringsfärdighet. Men nog pratat om garage nu, det är ju våren som är på tapeten! Vi plockade fram utemöblerna ur vinteridet och det känns verkligen som startskottet på utesäsongen. Underbart är rätta ordet.

Sen hämtade vi flickorna på förskolan och det var soligt och varmt och vårkänslorna spruttade på så då knallade vi väl ut och cyklade och lekte "under höktens vingar kom" och hade en sån där härlig försommarkväll innan det var dags för kvällste och Trädgårdstider på tv. En bra dag, ingen kan komma här och påstå annat!

Vi har alltså landat hemma hos Grynet och Pyret och deras föräldrar några dagar och det har varit ett varierat och rikt program!

Det har sytts! Grynet är en fena på det där med pressarfotsbyte och mönstersömmar, och Pyret är en muffinsmästarbagare! Sen har vi byggt med lego, läst böcker, diskuterat att mormor är gammal (medan uppenbarligen morfar inte när det, nej "bara mormor är gammal", vilket känns märkligt med tanke på att maken faktiskt är drygt 1,5 år äldre). Hmpff.

En annan dag var vi på lekplatsen. Då var det lite kyligare, men det hindrar inte Grynet och Pyret från att klättra och gunga och gå hinderbana så att mormor hisnar och håller på att få hjärtsnörp. Men sen åkte vi hem igen och ägnade oss att klä påskris, en lugn och behaglig sysselsättning som inte gör mormor nervös. 

Jo för det lackar ju mot påsk! Grynet är omåttligt pepp på påsk och producerar påskteckningar och påskpynt på löpande band. Klart man måste klä ett ris med färgglada fjädrar då!

Till påsk åker flickorna och hälsar på sin farmor och farfar (som inom parantes inte heller är gamla, det är bara mormor som är det. Inte för att jag är bitter, ånej). Jag vet att farmor och farfar kommer att få en silvrig påsktupp som Påskpysslets Mästarinna pysslat ihop, och den kommer säkert att göra sig fint där i Småland. Nu hoppas vi på en lika fin och solig påskledighet som idag. Och måhända med en eller annan kardemummabulle.

Ta mig till havet...

 

Låt oss inte tala om badrum. Det blir säkert ett sådant så småningom med såväl toalett som dusch, kanske rentav en badrumsspegel? Tanken svindlar. Men än så länge råder en sorglig brist på sånt och då är man oändligt tacksam att man får hemsöka barn, svärbarn och barnbarn. Just nu är vi i Halmstad igen och förutom att vi får nöjet att umgås med sonen och sonhustrun så kan vi promenera längs havet. För att vara en person som vare sig gillar båtar, att befinna sig ovanpå havet eller vara särskilt förtjust i att bada så är jag oerhört förtjust i att befinna mig vid havet. 

Här i Halmstad finns Prins Bertils stig och den har vi bara tillfälligt passerat tidigare, men nu betar vi av bit efter bit - ja det blir till och med dubbelt upp eftersom vi vandrar en bit, och sedan tillbaka igen. Att klämma alla 18 kilometerna på en gång kändes något övermäktigt. Maken, som ändå befunnit sig vid denna kuststräcka i hela sin ungdom när han var en spenslig typ med pilotbrillor, polisonger och tajta jeans, ja han säger att det här är nya territorier för honom också - även om han åkt trimmad moped i Aleskogen på sin tid. Säkerligen preskriberat nu.

Ena dagen vandrar vi från Grötvik till Jansas brygga och tillbaka igen - det är ljunghed, strand, hav och liksom rymd! Man kände hur livsandarna dansade jenka, och jag kände att om inte detta är ett selfie-moment så vet då inte jag vad som ska till! Något som är trevligt är att det med jämna mellanrum står en liten bänk - man har ju nått åldern när en utplacerad bänk är en bonus. Då kan man sätta sig och titta ut över havet och filosofera över livet och meningen med det hela.

Maken filosoferade också och kom fram till, kanske inte meningen med livet, men att han var sugen på varm choklad med vispgrädde, så då åkte vi tillbaka huset och jag, som är en oerhört snäll fru, fixade just varm choklad. En lysande idé helt enkelt, i synnerhet om man optimerade den med en liten kanelbulle till.

Idag traskade vi sträckan från Brottet till Örnäsudden. Brottet, ja det är inte så kriminellt som det kan låta, utan det är den gamla simstadion. Loppan, hon var i sitt esse och for fram med fladdrande päls och rätt vad det var rände hon ut i havet och tjoade "Badankor!! Tjena!!". Änderna fann dock för gott att raskt förpassa sig någon annanstans, och kvar stod Loppan snopet och undrade vart de tog vägen? Maken och jag badade inte, nog för att det verkar vara inne med vinterbad och sånt, men lite svalt kändes det allt.

När vi närmade oss Brottet igen på tillbakavägen tyckte maken att "äh, vi går utanför simstadion nere vid vattnet, det gjorde vi alltid förr". Och jag, som inte bara är en snäll utan även medgörlig fru (ibland i alla fall) sa ok då, utan att tänka på att senast maken klättrade längs klipporna var väl en ca 50 år sedan, då han var ung och smidig och smidig, det har jag aldrig varit. Men nu är det gjort och runt kom vi så det gick ju bra det med. Men det fick bli lite varm choklad även idag efter detta äventyr. 

Men havet alltså - nog är det härligt ändå! Även om man vare sig befinner sig ovanpå det, eller i det. Imorgon åker vi tillbaka till Lund igen och där är det mindre med tilltalande kuststräckor att vandra längs, men däremot finns där ett Gryn och ett Pyre så det kommer att bli fint det med!

Tuff, tuff, tuff...

 

Här kommer födelsedagståget tuffande - och det måste ju förevigas för eftervärlden. Har jag fotograferat det vid varenda födelsedag hittills, så skall det så klart finnas på bild när Grynet fyller 5 år också!

Eftersom morfars och mitt badrum fortfarande ser ut som en arkeologisk utgrävd brunn från Mesopotamien eller så (här kommer maken att skaka klentroget på huvudet och muttra "vad pratar hon om?") så fick vi vara med även vid morgonens gratulationsfrukost.

Vi sjöng och hoppade i sängen (vissa av oss) och Grynet öppnade paket och blev jätteglad över den fina pyssellådan hon fått av mamma och pappa. Inte mindre än två Lasse-Maja-böcker fick hon också, och de har vi hunnit läsa i också, Grynet är en stor Lasse-Maja-fan. Mormor var rätt nöjd med att hon faktiskt lyckades lista ut vem tjuven var innan det avslöjades. Kalla mig Sherlock.

Sen skulle ju pyssellådan invigas också, och det pysslades intensivt så att glitterlimmet for som tomtebloss genom luften. Många tjusiga skapelser kreerades redan innan man hunnit ur pyjamasen. 

Så småningom var dock alla påklädda och man kunde övergå till andra aktiviteter; dansa runt med ballonger, eller läsa födelsedagsböcker till exempel, innan det blev dags att gå på födelsedagstårtan!

Grynet hyste vissa misstankar om att hennes pappa eventuellt var spekulant på rosen på tårtan, men hon hade inte behövt oroa sig; rosen blev såklart hennes. Fattas bara när man fyller 5 år!

Sen blev det god mat, mycket prat och lite vin. Dock inte till födelsedagsbarnet, nog för att hon börjar bli stor men än får det där med vin vänta lite. Hamburgare fick hon dock, för det hade hon önskat sig till middag. Även om hon skippade själva burgaren, hade osten utanpå hamburgerbrödet och sen bara ketchup - men är det så man vill ha sin födelsedagsburgare så är det! 

Så småningom knoppade alla in och sen blev det en ny dag då pyssellådan kom fram igen, så till den milda grad att Pyret rusade upp till sin sovande morfar och informerade honom att hela köket var svart! Fast det var ju en överdrift tycker mormor; lite på tapeterna, en del på fönstret, en del på Grynet och dessutom trampade Loppan i lite utspilld färg. Det blir fina tassavtryck då. Men nu hade ju Grynets mamma varit klok och förutseende och köpt vattenlöslig färg, så allt löste sig till det bästa. Dock finns inga bildbevis, ty mormor var upptagen med att torka färg.

Jaja, okej då. Rättelse

 Sonen dök upp på systerdotterns fölsekalas (mer om detta senare) och utbrast upprört "du ljuger i din blogg!". Maken skakade på huvudet och hävdade att det var detta han alltid framhållit, att hans maka for fram med fake news i sin blogg så att till och med Trump fått vatten på sin kvarn, jominsann.

Först kväste jag maken med en sträng blick och sedan undrade jag vad det nu var för lögn sonen var upprörd över? Visserligen ser jag det här med att bara berätta sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen mer som ett litet tips i bloggvärlden, men uppenbara lögner, det vill jag väl ändå inte tycka att jag far fram med.

- Joho! sa sonen då och vägrade att lyssna på det där med artistisk frihet och den evigt filosofiska frågan om sanningens innersta natur; - du skrev att jag aldrig tapetserat förut! Ha! Lögn! för 20 år sedan hjälpte jag till att tapetsera din syrras sovrum, vad-sa-du-nu-då-va-va-va?!

OK då. Jag rullar mig i stoftet, mea culpa och allt det där. Men en liten medhjälp vid säkerligen ytterst få tapetvåder för 20+ år sedan - kan det verkligen räknas.?

A la recherche du Alfreds Källa

Maken och jag har varit... eller rättare sagt, "är"... på turné, det får man vara när ens badrum ser ut så här. Att klara sig utan dusch, det kan gå även om odören kan få folk att fly när man närmar sig, men att klara sig utan toalett, det är knepigt, det måste man medge. Men vi har inte kommit lätt på sné, vi har kommit lite hit och lite dit. Just nu är vi tillbaka i Lund där vi hemsöker dottern och hennes familj. Åh det är ljuvligt att träffa Grynet och Pyret igen - och tänk, imorgon fyller Grynet 5 år! Fem år, är det klokt det? Nyss var hon en liten, liten plutt, och nu är hon en ung dam, en som ordnar picknick med kycklingsoppa, virkade glassar och te (Lundablandning). 

När det inte är picknick, ja då äter vi middag och någon matar Loppan med gaffel efter att först ha blåst på köttet så att det inte är för varmt - det är omtanke det. Och när vi inte äter middag ja då är flickorna mycket hjälpsamma med både dammsugning och pumpning av däck. Imorgon blir det skönsång och tårta, ryktas det. Det ser vi fram emot!

Innan dess var vi hos sonen och sonhustrun. Där gjorde maken sig hjälpsam med att tapetsera, vilket var premiär för sonen. Det var förvisso ett bra tag sedan för maken också, men tapeten kom upp och nu simmar det glada fiskar över hela väggen. Sonen greps dock av tillfällig förvirring och fick för sig att de röda fiskarna simmade upp-och-ner - "vi har tapetserat åt fel håll!" tänkte han, men hans knipskarpa mamma påpekade att i så fall skulle ju sköldpaddorna simmat på rygg och det gjorde de verkligen inte. Frid och fröjd alltså. 

När maken inte tapetserade var vi ute på utflykter, han och jag. Falkenberg, till exempel. Vem kunde anat att Falkenberg hade så fin gammal kärna? Och en medeltida kyrka! Att vifta med en medeltida kyrka framför näsan på maken, ja det är ju liktydigt med att man måste gå in. Så då gjorde vi det, och det var en fin kyrka! Märkligt nog tyckte man inte det under en period utan då byggde man ett modernt schabrak och den här byggnaden användes som biograf, som skyttebana (?!) och gymnastiksal. Lustigt folk i Falkberg.

Andra dagar blev det morgonpromenad vid havet. För mig och Loppan alltså, maken sov lugnt vidare. Nu ska man inte tro att det var i arla morgonstund, jag har sorgligt sjangserat på den punkten. Den morgonpigga punkten alltså. Men vi hälsade ändå morgonen ute vi havet även om vissa kanske ansett att det började närma sig förmiddag. Däremot lyckades maken pallra sig upp när det blev invigning av de nya möblerna i uterummet. Ingen ska alltså beskylla maken för att inte ta sig i kragen och delta när det gäller!

En dag hade maken fått för sig att vi skulle hitta Alfreds källa. "En historisk sevärdhet" enligt Halmstads kommuns hemsida. Och vifta med historiska sevärdheter framför maken, ja det är ju som att locka bin med nektar. Alfreds källa ska vi se! utropade maken och drog iväg med Loppan och mig. Fast först tittade vi på Slottsmöllans industriområde och det låter kanske inte så himla mysigt, men det var fint! Och bland alla manliga gubbs hittade vi även fru I Wallberg som drev företaget, säkerligen med stor emfas, i  rätt många år ändå.  Industrier i all ära, lite gamla kyrkor kunde också behövas. Men när kyrkobehovet är som störst är ruinen som närmast. Övraby kyrkoruin till exempel. Här låg Halmstad för skitlänge sedan. Nu har man smällt upp 3 höghus alldeles i närheten, men man är väl inte dum heller - man vänder väl ryggen åt den utsikten. 

Men sen var det dags! Mot Alfreds källa! Vi traskade förväntansfullt iväg längs Nissan. Det fanns skyltar om både det ena och det andra. Döda ekar. Gamla olympiaddeltagare från 1906 (förmodligen också döda), men fanns det någon skylt om Alfreds Källa? Not so much. Vi traskade fram. Sedan traskade vi tillbaka. - Var é den?! utropade maken. Och jag, som hade ont i knäet, undrade precis samma sak. Här fanns inget annat att göra, historiekramare eller ej, här krävdes moderna metoder. Alltså åkallade vi den store guden Google och närmare bestämt Google maps, och tänk, då hittade vi källan! Kanske inte jättestor, och helt utan skylt - men voila! Alfreds Källa!

Jamen, kolla alltså! Imponerande eller hur? Maken och jag kände att detta, det krävdes minsann en selfie. Loppan avböjde.

Sen åkte vi tillbaka till sonen  och svärdottern, alltmedan jag muttrade ett eller annat okvädingsord om Halmstad kommuns bristfälliga skyltning. 

Men det var då det - nu är det bara några timmar tills det är dags att utbrista i ja-må-hon-leva för en alldeles nybakad 5-åring!