Något gammalt, något nytt... och en raggig hund i solen

 Loppan och jag har precis kommit hem från en solig och kall runda i Botan. Det där våriga, med ljuvligt tvåsiffrig värme har tagit en paus, men visst, det är ju ändå mars. Och även om maken alltid bestämt hävdar att den 1 mars, då blir det vår, jajamensan, så vet man ju att det kan vara en vår av det kyligare slaget ett tag till. Vi träffade en vänlig akitavalp på 40 kilo som gärna ville leka lite. Det ville Loppan också - från tryggheten bakom matte där hon kikade fram mellan benen. Jag förstår henne. Hade också visat en viss tveksamhet för att bli hoppad på av någon som väger drygt 4 gånger min egen vikt.

Igår var det också en solig dag och då fick maken en snilleblixt. Är man fil.dr. så är man, och då kan snilleblixtarna (ibland) stå som spön i backen. - Varför åker vi inte till Ribban och tittar på havet och låter Loppan fräsa runt på hundfältet? undrade han. Loppan och jag tittade på honom med beundran i blicken. Vilken lysande idé! Vi stuvade raskt in oss i bilen innan maken hann komma på att han kanske ändå skulle sätta in ett eller annat deltiologiskt vykort. Märkligt nog har jag aldrig varit på Ribban, jo förutom en gång för massor med år sedan när vi var och tittade på fälttävlan där. Då var det fler hästar och färre hundar och absolut ingen Turning Torso som tornade upp sig i bakgrunden.

När Loppan insåg att tjohej! här fick man springa lös på jättestor yta och - bonus! - det fanns andra likaledes lösa hundar, ja då for hon runt som ett popcorn och hälsade på folk och fä och tyckte att det här , det var ju toppen! Matte hade oroat sig lite för att det mest skulle vara massor med biffiga hundar som kanske skulle få för sig att trycka till en liten rar terrierfröken, men några sådana såg vi inte alls. Soligt och klart och lite kalla vindar från havet, det gjorde gott för ens själsliga välbefinnande. Jag inser att om man bara ska döma av bilderna så var Loppan tämligen ensam herre på täppan, vilket bevisar att man kan inte alltid lita på vad en bild visar.

När vi hade tjoat runt så det räckte och öronen började anta en rödblå nyans eftersom man inte varit förutseende nog att ta på sig mössa (häpnadsväckande, jag vet, med tanke på hur mycket ullgarn som finns i hemmet) så åkte vi hem igen för att i efterhand titta på damstafetten (nejmen, suck!) och senare på skidskyttestafetten, likaledes dam, (gud-va-vi-e-bra-alltså!). Fast först åkte vi och hämtade en ny liten kompis. Den har inte fyra ben och päls, men den är röd och innerligt efterlängtad. Jag hoppas på en lång och lycklig relation framöver.

Det gamla? Här sitter jag och knappar på det gamla tröskverket. Men en ny är beställd och förhoppningsvis ska den också bli en kompis.  Dock inte röd.