Bubbel, eller inte bubbel, det är frågan

 

Jamen titta här! Här ligger det en nybliven 5-åring och snusar. 5 år, så fort det går! Den sprillans färska 5-åring är lite trött för vi har varit på avslutningstävling på kursen i rallylydnad vi går på. Rallylydnad, det är kul tycker både Loppan och jag, det händer saker hela tiden och är lite mer hej-å-hå än vanlig tävlingslydnad som i ärlighetens namn inte hade passat någon av oss. Vi är mer åt hej-å-hå-hållet. Det är en blandad grupp, där vissa tävlat mästarklass och någon av deltagarna (läs: Loppan och jag) är nybörjare så vi rangordnades inte inbördes, men både Loppan och jag hade otroligt roligt och fick mycket beröm av tävlingsledaren. Sen får matte träna sig på att ha lite mer pli på sina fötter, så blir det nog bra. Undra på att det snarkas i alla fall, för det är klart att det tar på krafterna att hålla koll på både skyltar och en matte i en hel tävlingsbana. Maken muttrade lite om att han också velat få plats på fotpallen med sina fötter, men hur kan man ha mage att fota undan en födelsedagsgris? Det går ju inte.

Men i alla fall; nog vore det väl värt lite bubbel och jubel? Sen är det ju faktiskt så också att vi har (plötsligt händer det!) en stenskiva med vidhängande vask i badrummet. Låter ju onekligen också bubbelpåkallat, men å andra sidan så lyser rörmokaren med sin frånvaro så något vatten har vi inte. Nåja, vi tar ett steg i taget. Rätt vad det är så kan man tvaga sig i badrummet också, och borsta bissingarna. Det kommer att bli en härlig tid! Så möjligen är det så att vi nog ändå avvaktar med det där bubblet.

Annars går det sin gilla gång här i Lund. Man går på promenad med Loppan, äter middag med maken, rycker lite i kirskålen, stickar en eller annan maska. Lite sådär. Fast jag har faktiskt också knypplat färdigt min Viggen som ska monteras på ett kuddfodral vad det lider. Jag gillar den där lite grova looken, men jag får erkänna att efter ha lirkat och trixat med vävslag och nätbotten med den här tråden så ser jag fram emot att knyppla i en tunnare och lite mer medgörlig tråd.

Jag har spolat upp till en Spindeludd i 50/2, och det är ju inte rasande tunt, men ändå lite mer lätthanterligt. Inbillar jag mig nu, innan jag sitter där och svär över avdragna trådar. Jag har inte kommit så långt än, men tre spindlar har jag hunnit knyppla i alla fall, ja egentligen något fler eftersom det blivit en del baklängesknypplande också. Så rutinerad är jag inte att jag bara kastar en förströdd blick på ett nytt knyppelmönster och sedan kastar mig över själva knypplandet med vild frenesi. Men å andra sidan, det är väl det som gör det så kul, att det inte är för lätt. Säger jag nu då, innan jag hopplöst villat in mig och dragit av tråden ett antal gånger.

...och nu har Loppan hoppat ner på golvet och snarkar vidare där, så nu kan både maken och jag ohämmat breda ut våra fötter på fotpallen.

Jamen, ta och kamma till dig!

 

 Jag har nyligen bakat. Det blir ingen bild på det, för då tror ni väl att jag aldrig gör något annat än bakar bröd och bullar och dessutom kommer ni bara att gäspa förstulet åt min älskade Ankarsrum, och det får inte ske. Inga skuggor får falla på den.

Alltså ska jag skriva om något helt annat, nämligen att jag stod där och bakade och lyssnade på musik och då spelades Elvis gamla låt You were always on my mind. Just den här versionen var med Susan Boyle, men annars har man ju hört såväl Elvis som andra sångare stå där och beklaga sig - och jag tänker bara att herregud, alltså! Texten, den är ju nog för att få vem som helst att få åtminstone en liten blodstörtning. För vad sjunger han om? Jo att han (eller hon) betett sig som skitstövlar rent ut sagt. Fått partnern att känna sig som "second best", sa aldrig att de älskade dem, kramades inte och ja, betedde sig som mulliga mans- och kvinns-grisar (för att nu ingen man som läser här bestört ska utropa "inte alla män!" Nä, jag vet. Det är inte poängen här). Och vad sjunger man sen? Jo, att "tell me that your sweet love hasn't died". Jaha minsann, nu passar det! Och jag, jag vill bara utropa att jo, för all del, slösa ingen kärlek på denna typ, bara spring därifrån och vänd dig inte om. Begrav denna missriktad kärlek så djupt att den aldrig visar minsta livstecken igen.

Alltså, ska det här vara en kärlekssång? Va?! Näsåminsann om jag tycker det.

Är det så att jag verkar lite, tja, liksom ilsk? Inte mitt vanliga fryntliga jag? Kan detta ha något att göra med att stenskiveleverantörerna inte bara inte levererar i tid, utan dessutom inte ger så mycket som en antydan om när leverans ska ske? Jo för all del, visst kan jag fortsätta att borsta tänderna och tvätta mig i köket. Så har ju folk levt förr. Med utedass och allt, och så långt behöver ju inte vi gå. Men det ska jag säga, att om jag någonsin hyst någon "sweet love" för denne leverantör så har den dött. Gått hädan. Så till den milda grad att den inte kommer att återuppstå. Inte ens om de sjunger ballader för mig.

Men jag har ju alltid min Ankarsrum. Och maken. Och Loppan.

Fredagskänslan

 Fredagsfriden har sänkt sig över hemmet. På golvet ligger Loppan och sover. I fåtöljen bredvid sitter maken med en tung bok, såväl bildligt som bokstavligt talat. Han tror att han läser, men i själva verket slumrar han också till. Och varför inte? Vi har varit ute i skogen och traskat runt och sedan druckit kaffe och då kan man ju bli lite sömnig.

Ute i skogen blommade vitsipporna för fullt, solen sken och när vi passerade ett litet vattendrag tänkte Loppan rådigt att varför inte passa på att ta ett litet fredagsbad, så blir man fin inför helgen? Bra tänkt, för förvisso har vi ju dusch, men handfat och sånt lyser fortfarande med sin frånvaro.

Men vad gör det när man haft några riktigt fina vårdagar i veckan, varma och soliga och magnoliorna håller på att slå ut för fullt?

- Vi går och tittar på magnoliorna på stan, tyckte maken en dag och jag var inte svårövertalad. Vem gillar inte magnolior? Först gick vi och tittade på dem vid universitetshuset och de var kanske inte riktigt prunkande än, men visade god vilja. Sen kom vi på att det finns ju magnolior på Bantorget också... och sen kom vi dessutom på att Grand öppnat sin uteservering nu. - Vi går dit! sa maken då, och jag var minsann inte svårövertalad nu heller. Vi glömde visst att närbesiktiga magnoliorna där, men såg dem lite på håll och det går ju bra det med.

- Ska det vara något att äta? undrade servitören, men vi tyckte att man kan väl upprätthålla livhanken på vin och nötter, så vi nöjde oss med det. Men sen slog samvetet mig, när vi suttit där och avnjutit vår riesling (i mitt fall) och sauvignon blanc (makens val) - nog måste man väl äta något lite mer rejält också, inte bara sitta där och kolka vin som om det inte fanns en morgondag? Det täcker väl knappast hela kostcirkeln, även om man räknar in nötterna? Alltså gick vi till Glasskulturen och köpte glass och sen satt vi i solgasset vid Domkyrkan och åt glass med rent samvete. Själv valde jag finsk lakrits (för det gör jag alltid) men sen chansade jag på dumlekolaglass. Den senare var dock mer tveksam, så den väljer jag nog inte fler gånger.

För övrigt har maken och jag varit iväg och blivit Covid-vaccinerade nu och det känns ju himla bra, faktiskt. Vi var helt inställda på att få Astra Zenecas vaccin, eftersom vi ju inte direkt är purunga längre och då verkar det ju som att man är lite mindre benägen att få vajsing med blodplättarna, men icke så. Det blev Pfizers, och det känns faktiskt som en liten bonus.

På tal om vitsippor som kom den här bilden från dottern på Grynet och Pyret som varit i Linnebjer och tagit årets vitsippsbild - och om inte vårkänslorna spritter när man ser dem, så vet då inte jag vad som ska till!

Men nu ska jag gå och laga oxrullader, för det tror jag faktiskt också kommer att höja fredagskänslan med flera snäpp. Maken har gjort ett hjältemodigt försök att vakna och fortsätta med sin tunga bok, men ögonlocken verkar tunga. Nåja, han vaknar nog om inte förr så när rulladerna står på bordet.

Pukor och trumpeter!

 Hej på dej våren, du var efterlängtad. Plötsligt blev det så där soligt och skönt att man - jo faktiskt! - vågade sig ut utan vantar. Rentav kunde sitta i solen utan jacka! Åh, det är härliga tider. Det knoppas i äppleträdet, tulpanerna håller på att spränga målsnöret och mina luktärter håller på att komma upp. Jag köpte dem i somras hos Cecilia Wingårdh, och sedan har de legat i frysen, allt enligt instruktioner. Nu kom påsarna fram och jag undrar vad det blir? "Blandade gamla sorter", "starkt doftande blandning" och "Pink Cupid, låg 1894" stod det på påsarna. Kanske inte så instruktivt, men den sista lär ju bli rosa i alla fall. Nu ska vi se om det äntligen ska lyckas med luktärter för undertecknad.

Loppan och jag inledde dagen med promenad i Stadsparken. Sen gick vi hem och bakade bröd, som står på jäsning just nu. Jag bakade och Loppan ville ha dragkamp. Eftersom jag är en sån medgörlig matte blev det först dragkamp och sen bakning. Igår, ja då satt vi ute i trädgården, sådde i lite gräsfrö, gav kirskålen som jag misslyckats med att dra upp i veckan onda ögat, drack kaffe och hade det gott. Men nu var det ju inte det som är värt pukor och trumpetfanfarer (eller jo, det är det ju faktiskt) utan det faktum att nu, nu är det fullbordat! Balkongerna är vederbörligen invigda och skålade för, jajamensan.

Det började med att man vaknade en morgon i januari och hade fått oväntat besök utanför fönstret. I ärlighetens namn började det inte då, att komma så långt när det är tio lägenheter som ska enas om ett sånt här projekt, det tar några år. Och frestar på tålamodet. Men i januari, då passerade vi alltså the point of no return - har man börjat hissa liftar över taket, såga ner de gamla balkongerna, ja då får man löpa linan ut. Då är det inte läge att säga "jamen-vänta-nu-här-ska-vi-verkligen?".

Det var himla spännande, ja nästan gastkramande. Att inte en avsågad balkong kom i gungning och dundrade in i fasaden när den hissades över taket, ja det kändes som en ren utopi. Lite märkligt var det också att det helt plötsligt dök upp balkongbyggare utanför fönstret när man satt där i allsköns ro och åt kvällsmat, men då fick man vinka vänligt och inombords hoppas på att de inte ramlade ner.

De gamla balkongerna var små och fjuttiga, och visst gick det att med god vilja och skohorn tränga sig ner två personer och ta en fika eller sticka lite, men rymligt kan man inte kalla det. Med tanke på att de var närmare 100 år gamla kändes det också som en god idé att byta.

När byggarna hållit på i några veckor och sågat och byggt och slipar och fört väsen så satt de där! Fast man fick inte använda dem, för de skulle slutbesiktigas och sen skulle det komma intyg och det kan hända att jag fuskstartade lite och planterade en pensé eller två - men de väger ju knappast någonting så det gick säkert bra tänkte jag.

I förra veckan kom dock intyget, och alla slutjusteringar var gjorda, så nu är balkongerna invigda med en skål från respektive balkong!

Nu ska det fixas lite pynt och blommor och krukor och sånt, men det ser jag inte direkt som betungande. Och sen kan vi njuta av våra lite större balkonger, dricka ett glas vin i ljumma sommarkvällar, sticka några aviga-å-räta, klia lite på Loppan och blicka ut över studenterna. Så visst är det väl värt lite jubelfantarer ?

Hantverkarkavalkad

 Igår var målaren här. Han dök upp strax efter nio, spacklade tak och dörrfoder och drog sedan sin kos. Det ryktas att han kommer att dyka upp idag igen, förmodligen för att smeta ut lite färg över det spacklade.

Ja, va-e-de-med-de-då, undrar ni säkert. En målare, liksom, det är ju trevligt men kanske inte så förvånansvärt när man renoverar. "Hellre en målare på toan, än tio i skogen" fortsätter ni säkert sedan. Men då ska jag berätta att häromdagen, ja då var det kanske inte tio i skogen, men en strid ström hit. Det var som om ytterdörren var en svängdörr och så fort den svängde slank det in en hantverkare.

Vi var uppe i ottan, maken och jag. Snickarna hade i fredags förvarnat om att på måndag kommer målaren - och han är morgonpigg och tycker om att börja klockan sju. Vi rös i vårt innersta men sa tappert att han är så välkommen så. Målat vill man ju ha. Så vi var uppe med tuppen, påklädda, vattenkammade och frukosterade vid sjusnåret. Sen var det tyst. Ingen kom. Tick-tack-tick-tack sa inte klockan, men om vi hade haft en gammaldags hade den gjort det. Vid nio ringde det på dörren. - Nu kommer målaren utropade jag, alltmedan Loppan skällde upphetsat. När det kommer någon ska vakthunden skälla, det har hon klart för sig. Måhända ska vakthunden inte rusa bort och vifta på svansen frenetiskt och se supergullig ut, men det där kan vi ju jobba på. Utanför dörren stod en lång och mager man. - Välkommen in och måla! sa jag gästfritt men då tittade han tveksamt på mig och sa att han var elektriker. - Okej! sa jag flexibelt - vi ska ju ha installerat handdukstork och lampor och sånt, du är välkommen in i i alla fall! Men tänk, då ville han inte det heller, han ville fixa vår utebelysning på balkongen som gick till sina fäder när de gamla balkongerna sågades ner. 

Jag vill ju ha belysning på balkongen också, så jag släppte väl ut honom där och han grejsade runt med sladdar och sånt som elektriker finner intressant, innan han vid halv tio kom in och sa att han måste åka och fixa en grej, men skulle komma tillbaka om en timme.

Sen gick det en stund och så ringde det på dörren igen! Vi gick igenom allt enligt protokollet; Loppan gastade "det kommer någon, hurra!" och jag öppnade dörren. - Är du målaren? undrade jag med visst fog, men tänk, då var det en annan balkongnisse som skulle fixa några detaljer som återstod. Medan vi pratade ringde det åter på dörren, och allt var the same procedure as usual, gapande hund osv - då var det ordföranden i bostadsföreningen som ville prata med Balkonggubbe 2 (och klappa på Loppan). Balkonggubbe 2 övergav då i sin tur sina pryttlar på balkongen och drog sin kos.

Nätt och jämt hann jag sjunka ner i fåtöljen med stickningen förrän det ringde på dörren igen. Och ja, rutinen satt som den skulle. - Är du målare? undrade jag och spände ögonen i den unge man som stod utanför. - Jag är elektriker, svarade han glatt då. - Jamen en sån har vi redan, fast han har försvunnit tror jag, sa jag. Elektriker 2 påtalade då att det var hans innersta önskan och strävan att få installera lite pryttlar i vårt badrum så jag släppte in honom och pekade honom i rätt riktning. Han frångick dock mönstret genom att faktiskt stanna hela tiden tills han var klar. Heder åt en sån hantverkare!

Sen återkom faktiskt Balkongnisse 2 och började sitt värv - för att efter ett tag försvinna igen. Och efter två kommer kom Elektriker 1 tillbaka och skruvade och grejsade så att plötsligt hade vi både belysning och uttag på balkongen. Vid detta laget började dock Loppans vaktfrenesi avta. "Det ringer på dörren, sa ni? Åh, det är säkert en hantverkare till" verkade hon tänka och nöjde sig med att trava dit och vifta lite lagom på svansen. Det kan hända att hon försökte stjäla en av pryttlarna till handdukstorken, men matte som har hökögon undrade vad det där metallföremålet var som skymtade bakom Loppans mustascher och snodde raskt tillbaka det.

Till slut kom faktiskt målaren - efter lunch. Vid det laget var Loppan rätt hantverkarblasé och låg kvar på sin pall och viftade bara lite lagom på svansen. Och när sen målaren dragit sin kos, och Balkongnisse2 kommit och gått igen (för gott, får man förmoda) ja då sänkte sig friden och allt blev så tyst och lugnt. Ja förutom att maken och jag snarkade lätt i var sin fåtölj, uppe i ottan som vi varit.

Skönsång

 Ljuva toner har ljudit över Lund, ifall det nu när någon som märkt det. Jo, för Maken och jag har ringt till dottern och kvintilerat "jamåhonleva" så att dottern inte visste om hon skulle skratta eller gråta glädjetårar, så vackert var det!

För 38 år sedan blev jag mamma för första gången. Mycket märklig, men fantastisk, känsla när man helt plötsligt går från att vara vem-som-helst till att bli Mamma. En ganska orutinerad sådan till att börja med, men med världens sötaste bebis. Så småningom får man ju ändå rutin på det där med att baka bullar, plåstra om, läsa godnattsagor, fråga efter läxor och sånt - och rätt vad det är så har ens dotter blivit mamma själv! Och inte bara det, en sån som utan att darra på manschetten levererar maskeradkostymer och fiskedammsskynken av en klass som hennes egen mamma aldrig nådde upp till.

Nu vet jag ju inte om du själv ska ha fiskedamm idag på din födelsedag, kära dotter - men oavsett så hoppas jag du får en fin dag, för det är du värd! Grattis på dig!

Premiärturen

 Lund har ju blivit med spårvagn. Detta går ju snabbt att skriva men processen att komma så långt var minst sagt just det; lång. Det tycktes saker från alla håll och kanter, det skrevs insändare och överklagades och när det var överklagat färdigt skulle spåret byggas. Det tog ju sin tid, för man gräver ju inte ner spår hipp som happ, i all synnerhet inte i en stad som är fullknökt med kulturlager. Själv arbetade jag på den tiden uppe på Ideon där spåret skulle dra fram mot sin slutdestination vid ESS och det var lera och avspärrningar och trängsel och förvirring i åravis. 

Men så var det då äntligen dags i december; premiär! Nya fina vagnar som alla döptes med någon form av Lundaanknytning hade köpts in. Först planerades en dag med pukor och fanfarer och gratisåkande, men det var ju pre-pandemi det. Dock skulle det ju invigas och det skrevs artiklar och fotograferades och folk frågade varandra upphetsat att "har du sett den? Va!?". 7 vagnar var beställda och anlände lite pö om pö. Lokalpolitikerna, ja inte de som verkligen inte vill ha spårvagn såklart, turades om att mysa och pysa i tidningsartiklar, nu, nu skulle minsann Lundaborna få åka spårvagn!

Sen blev det lite vajsing. Uppenbarligen kunde Lundaborna inte hantera det där med spårvagn. Dessa blev tvungna att bromsa för ostyriga skåningar. O ve! Och då, då fick vi lära oss ett nytt ord - "bromsplattor". Spårvagnshjulen klarade inte av att bromsa utan då fick de platta hjul och det säger sig ju självt, platta hjul rullar inte så bra som runda hjul. Då kan man ju tycka att det borde väl bara vara att fixa till, för det där med spårvagnar, det är ju inte direkt en ny och oprövad teknik? Men tänk, då fanns det ingen svarv som fixade detta. Jo, i Oslo visade det sig så småningom. Kul för Osloborna, men mindre praktiskt för oss.

- Gör ingenting alls! Vi sätter in ersättningsbussar! sa lokalpolitikerna handlingskraftigt då. Och ja, jo, det är väl bra med buss - men om man nu vill köra buss, varför då gräva upp halva Lund först? (Nu kan man tro att jag är en bakåtsträvare som inte såg nyttan med spårvagn, men så är inte fallet. Nix, jag var definitivt för - men jag tycker ju att om man ska ha spårvagn så ska det inte vara buss. Det skaver.). 

Maken och jag, vi hade ju tänkt prova på nymodigheterna, en dag när det var lite passagerare och sådär. Man vill ju vara med och testa ny (nåja) teknik. Men att hitta en spårvagn som gick, det var minsann inte det lättaste. Till slut var det bara trogna Åsa-Hanna (Elin Wägner) som puttrade fram, alla andra stod av en eller annan anledning. Så nu frågade fortfarande Lundaborna "har du sett den? Va?", för det där med spårvagn, det kändes mest som en hägring i öknen.

Så småningom kom även Inferno (Strindberg, jajamen han bodde också i Lund ett tag) igång och det kan ju vara ett passande namn. Att posera med spårvagn i tidningen stod heller inte längre överst på lokalpolitikernas agenda. Lite skämmigt att propagera för spårvagn också när det mest bussar som kör runt.

Men maken och jag, vi iklädde oss minsann munskydd och äntrade Åsa-Hanna en eftermiddag. Loppan var med så då blev det i alla fall någon till i vagnen som var tämligen glest befolkad. Så nu har vi gjort det, begått vår spårvagnspremiär! Hela sträckan åkte vi, från Clemenstorget ut till ESS. Sedan åkte vi tillbaka direkt med vändande vagn, så vi slapp nesan att åka ersättningsbuss tillbaka. Dessutom var det mest leråker därute på Brunnshög så det var inte så mycket sightseeing att göra.

Och hur var det då? Alltså, kanske något av en, tja inte direkt besvikelse - men jag hade ju förväntat mig att efter alla dessa år av planering och grävande och tidningsartiklar skulle man mjukt och fint susa fram över den skånska myllan. Men det var mer dunk-dunk-dunk-dunkelidunk över skarvar kändes det som. Lite som att åka buss kändes det nog också. Och ingen konduktör som knallade runt med läderväska på magen och klipptång i näven.

Men nu ska vi väl ändå vara positiva och tycka att det är ju trots allt bra att man någon gång då och då i alla fall ser en grön spårvagn glida förbi Allhelgonakyrkan. Och om då Lundaborna kan lära sig att absolut inte tvinga spårvagnarna att bromsa, så kanske vi kan undvika det där med bromsplattor.

Home, sweet home

 Maken, Loppan och jag har flyttat hem igen. Hem till min Ankarsrum! "My preciousss...." mumlar jag och kastar misstänksamma blickar på maken, ifall han möjligen tänkt sig att sno åt sig den. Men sen kommer jag på, det är ju Maken vi pratar om, en bra och rekorderlig make som inte stjäl hushållsassistenter och som för säkerhets skull mest ägnar sig åt att äta det som jag bakat/lagat, inte jonglera runt med hushållsattiraljer själv. Då blir jag lugn igen och ägnar mig åt att baka långpannebröd med solrosfrön och linfrön. Nog för att jag bakat en del under vår sejour som kringresande teatersällskap, men det har ju inte varit i en Ankarsrum. Och framförallt inte i en röd sådan. Rött piggar upp, så är det bara. 

Vi har haft det så bra och är så tacksamma för våra snälla och gästfria barn och svärbarn - för att inte tala om Grynet och Pyret! - som försäkrat oss om att vi är så välkomna att stanna så länge vi vill. Det är ju också så roligt att få delta i vardagslivet och inte bara träffas när det är kalas och sånt, att få hjälpa till med cykelskjul och förskolehämtningar och dito -lämningar. Att få läsa godnattsagor och bygga kulbanor och sitta i uterum och umgås. Det där med familj, det är grejen det!

Vi kommer att sakna alla härliga promenader längs havet, och det är vi inte ensamma om. Loppan har haft fullt ös under tassarna och har njutit av att få sätta av i full sprätt över sanden. Emellanåt har hon stannat upp och förundrat sig över surfarna, som ligger och paddlar runt i långeliga stunder för att sedan svisha in mot stranden på några sekunder. Men, men, vi blir alla saliga på vår fason.

Vi kommer att sakna två små flickor som ser till att det är full rulle varenda minut. Livet, ja det är ju till för att levas, såklart!

Med det sagt, så är det ändå skönt att flytta hem. Hem till sin egen säng, till sina prylar som man (någorlunda) vet var man har och inte ha allt nerpackat i väskor och kassar och aldrig där man tror att det befinner sig.

Kom vi då hem till ett färdig badrum? Nja, inte direkt.

Men vi har toalett, och det är ju en bra sak. En rejäl engelsk sak där man trycker till med pondus på spolknappen, inga touch-knappar här inte. Med en självstängande toasits i tungt trä som elegant och tystlåtet glider på plats (och inom parantes kostade lika mycket som en standardtoalett bara den - men är man anglofil så är man).

I ärlighetens namn har vi numera dusch också. Inget handfat eller bänkskiva, ånej. Ingen belysning, jo en temporär med en lång sladd som gör att man inte kan stänga om sig och vara lite privat sådär, ingen handdukstork och ingen målning av tak och översta delen av väggarna än. Men allt det där, det är ju petitesser och kommer att bli klart i sinom tid. Vilket kan bli mycket "sinom" ty stenskiveleverantören är av en mer maklig typ, men å andra sidan är det väldigt duktiga. Och den som väntar på en stenskiva, hon väntar aldrig för länge. Eller jo, det gör hon, för hon är ju lite otålig av sig, men ge det bara ett par tre veckor så ska det nog bli klart.

Och medan jag väntar på det så kan jag ju alltid baka lite mer bröd eller bullar i min Ankarsrum. Den röda.

...och där försvann den igen!

 I skrivande stund snöar det för fullt utanför fönsterna. Det är ganska dumt, dels för att det ju faktiskt är påsk och man vill gärna ha lite vårvärme och känna hur det spritter av vårlustar, dels för att vi skulle måla ett cykelskjul för andra gången. Men nu är färgen, med det märkliga namnet Falu Rödfärg Svart, av den klena och ömtåliga sort som vill ha en dygnstemperatur på minst 5 grader och då kan man inte gå ut i snöstorm och måla. Alltså har maken hällt sig i soffan och läser historisk bok, och Loppan och jag bloggar och skjulet får förbli utan kulört lager två några dagar till.

Men det har ju inte varit snöyra hela påsken, ånej! Maken och sonen har ju faktiskt kunnat bygga cykelskjulet i ganska fint och soligt väder ändå. När man bygger ett cykelskjul får man börja med att stå still och planera. Plankor hit och plankor dit. Mått i alla väder. Befintliga plintar som kunde suttit rakare. Ja det är mycket att tänka på.

Sen går man in och styrker sig med fika i uterummet och det är varmt och ljuvligt! Loppan fick ingen bulle, vilket hon tyckte var i snålaste laget. 

Här ser man nyttan med kanelbullar - styrkta av dessa reste maken och sonen raskt och flinkt stommen till cykelskjulet. Alla grannarna kom förbi och sa ungefär samma sak; "oj så fint" och "oj så stort, där kunde man flytta in". Lite luftigt kanske, men varför inte.

Medan sonen och maken hängde i krokig arm och spikade, målade svärdottern och jag pinnar. Denna bild på min hand, fläckade av Falu Rödfärg i svart kulör, är det enda bildbeviset på att jag faktiskt också hjälpte till. Lite färg fick jag nämligen även fäst på pinnarna (slanorna?, panelbräderna?, läkten? - himla tekniskt det där med bygge). 

Loppan? Ja hon var kanske inte så mycket till praktisk hjälp, men hon ägnade sig åt sitt. Rymma in till grannen, upp på deras altan och vara på god väg in i huset innan matte fick hejdat henne. Hälsa på Solveig. Solveig var tyst. Loppan gastade i högan sky, och undra på det, så skräckinjagande som Solveig såg ut. Då gick vi ner till havet, det är alltid lugnande för själen.

Så kom taket på och det firades med årets första grillmiddag i uterummet. Smakade utmärkt! Sen somnade alla tidigt, det tar på krafterna att vara ute hela dagen och bygga och måla och rymma lite och skälla på Solveig.

Rätt vad det var, var det dags att måla självaste skjulet. Sonen, maken och jag for runt med penslarna i högsta hugg medan svärdottern for iväg och köpte det som saknades; fler penslar till exempel. - Jag målar inte undersidan av taket! deklarerade jag bestämt och sedan maken och sonen inspekterat alla mina 159 cm medgav de att det nog vore bättre om jag höll mig närmare golvnivån. Lite färg hamnade i håret, lite färg hamnade på magen, rätt mycket hamnade på skyddspappen men en hel del fastnade ändå där den skulle. Sen spikades det slanor (pinnar? panel?) så det stod härliga till och rätt vad det var så stod det där i all sin glans. - Det är fullbordat! sa sonen (inte - men det passar väl ändå bra med en liten biblisk referens så här i påsktider?) nöjt.

Cyklarna fick flytta in, och kolla så fint det blev! Kallt, men fint. Och så här lite på håll ser det ju väldigt välmålat ut får jag säga. Så trots att vi inte fick målat idag så kändes det tjusigt ändå. Och målar man inte, ja då har man ju tid till andra saker. Klia Loppan bakom öronen till exempel, vilket hon tycker är en nog så bra sysselsättning.

Sen började det snöa! Alldeles vitt. "Snön ligger vit på taken", gnolade jag (inte) och tänkte att det vore ju en ypperlig idé att löpa ut och ta ett foto på cykelskjulet med snöig mössa. - Bra idé, då slipper jag gå ut och titta själv, sa maken och sjönk ner ännu djupare i soffan. 

Tja, det var nog en bra idé. I teorin. Men så var det ju det där med de 159 centimetrarna.... så hur taket ser ut täckt av snö, ja det får man helt enkelt tänka sig. 

Och nu haglar det också. Då är det rätt skönt att sitta inomhus, lyssna på fransk musik, känna doften av nybakat bröd och vara varm och torr.