Pukor och trumpeter!

 Hej på dej våren, du var efterlängtad. Plötsligt blev det så där soligt och skönt att man - jo faktiskt! - vågade sig ut utan vantar. Rentav kunde sitta i solen utan jacka! Åh, det är härliga tider. Det knoppas i äppleträdet, tulpanerna håller på att spränga målsnöret och mina luktärter håller på att komma upp. Jag köpte dem i somras hos Cecilia Wingårdh, och sedan har de legat i frysen, allt enligt instruktioner. Nu kom påsarna fram och jag undrar vad det blir? "Blandade gamla sorter", "starkt doftande blandning" och "Pink Cupid, låg 1894" stod det på påsarna. Kanske inte så instruktivt, men den sista lär ju bli rosa i alla fall. Nu ska vi se om det äntligen ska lyckas med luktärter för undertecknad.

Loppan och jag inledde dagen med promenad i Stadsparken. Sen gick vi hem och bakade bröd, som står på jäsning just nu. Jag bakade och Loppan ville ha dragkamp. Eftersom jag är en sån medgörlig matte blev det först dragkamp och sen bakning. Igår, ja då satt vi ute i trädgården, sådde i lite gräsfrö, gav kirskålen som jag misslyckats med att dra upp i veckan onda ögat, drack kaffe och hade det gott. Men nu var det ju inte det som är värt pukor och trumpetfanfarer (eller jo, det är det ju faktiskt) utan det faktum att nu, nu är det fullbordat! Balkongerna är vederbörligen invigda och skålade för, jajamensan.

Det började med att man vaknade en morgon i januari och hade fått oväntat besök utanför fönstret. I ärlighetens namn började det inte då, att komma så långt när det är tio lägenheter som ska enas om ett sånt här projekt, det tar några år. Och frestar på tålamodet. Men i januari, då passerade vi alltså the point of no return - har man börjat hissa liftar över taket, såga ner de gamla balkongerna, ja då får man löpa linan ut. Då är det inte läge att säga "jamen-vänta-nu-här-ska-vi-verkligen?".

Det var himla spännande, ja nästan gastkramande. Att inte en avsågad balkong kom i gungning och dundrade in i fasaden när den hissades över taket, ja det kändes som en ren utopi. Lite märkligt var det också att det helt plötsligt dök upp balkongbyggare utanför fönstret när man satt där i allsköns ro och åt kvällsmat, men då fick man vinka vänligt och inombords hoppas på att de inte ramlade ner.

De gamla balkongerna var små och fjuttiga, och visst gick det att med god vilja och skohorn tränga sig ner två personer och ta en fika eller sticka lite, men rymligt kan man inte kalla det. Med tanke på att de var närmare 100 år gamla kändes det också som en god idé att byta.

När byggarna hållit på i några veckor och sågat och byggt och slipar och fört väsen så satt de där! Fast man fick inte använda dem, för de skulle slutbesiktigas och sen skulle det komma intyg och det kan hända att jag fuskstartade lite och planterade en pensé eller två - men de väger ju knappast någonting så det gick säkert bra tänkte jag.

I förra veckan kom dock intyget, och alla slutjusteringar var gjorda, så nu är balkongerna invigda med en skål från respektive balkong!

Nu ska det fixas lite pynt och blommor och krukor och sånt, men det ser jag inte direkt som betungande. Och sen kan vi njuta av våra lite större balkonger, dricka ett glas vin i ljumma sommarkvällar, sticka några aviga-å-räta, klia lite på Loppan och blicka ut över studenterna. Så visst är det väl värt lite jubelfantarer ?